Ojämnt som en skogsväg

 Det börjar olycksbådande.
Klockan 20.20 Iämnar Bob Dylan sitt gömställe i den gröna
villan inne på området och promenerar de dryga 50 metrarna fram till
scenen. Han är kutryggig, ser folkskygg ut och döljer ansiktet bakom den
numer klassiska kapuschongen.
Alla vi som minns konserten på Christinehovs slott 1989 fruktar nu att vi
har att se fram emot en kväll med en paranoid före detta legend som begår
oengagerade lustmord på sina egna Iåtar.
Tack och lov har vi fel.
Visserligen är den två timmar långa showen ojämn som en skogsväg i
Minnesota, men det finns åtminstone två faktorer som motiverar betyget ovan:
Den ena är bandet. Trumslagarpojkarna (två till antalet), gitarristen,
basisten (som skiftar mellan elektrisk och akustisk) och steelguitarmannen
visar sig vara en tajt, inspirerad och sparsmakad kvintett.
Den andra betygshöjande faktorn är Dyian själv. För när han väl står på
scenen har han bytt ut kapuschongjackan mot en ledig kavaj och visar sig
vara på avspänt och påhittigt humör (Han ser ju nästan harmonisk ut", som
mitt sällskap uttryckte saken).
Och om vi nu drar en barmhärtighetens slöja över transportsträckorna,
halvmessyrerna och de där skalövningarna i "Just Like A Woman", så kan vi i
stället gemensamt glädja oss åt att Bob Dylan av årgång -92 är kapabel att
prestera:
Ett flertal leenden.
En skimrande och naken "Love Minus Zero" (ensam med akustisk gitarr).
Spänstiga versioner av "Everything Is Broken", "Shelter From The Storm" och
"Don't Think Twice, It's Alright".
Samt en vass "All Along The Watchtower", som ligger närmare Hendrix-covern
än Dylan-originalet.
Och när 51-åringen framför oss avslutar konserten med att flina brett,
schasa iväg bandet och bjuda oss på en spröd enmansversion av "Blowing In
The Wind" - då misstänker jag att det inte bara är nostalgikänslor som får
40-talisterna runt mig
att bli så fuktiga i ögonen.

Ulf Benkel (iDAG 29 juni 1992)

Dylan vänder sitt timglas gång på gång

Vem har inte glömt några av Bob Dylans låtar, hur Iångvarigt förhållandet
till dem än har varit?
Tiden är en narr. Som vanligt har han själv förväxlat en del rader, också i
dem han sjunger ut mot Trädgårdsföreningens gräsmatta. Som vanligt gör han
heller aldrig någon poäng av glömskan. Ingen har någonsin sett en Dylansk
version av det publikfriande Taube-tricket.
Det ör söndagskvåill i Göteborg och polisparet på vakt har lagt av de
flamsäkra EM-uniformerna och bär kortärmat. Det nästan osynliga
vardagsleendet är ansträngt när jag frågar om de inte fryser när solen
börjar dala? Kanske missförstås försöket till  skämt, kanske är tre veckors
vänlig attityd avlagd i och med EM-uniformerna.

Rosor och sång
Rosenträdgården i det jubilerande parksmycket blommar som bäst. Där finns
det mesta från ursorterna till de alldeles nyligen uppfunna.
Som en Dylan-konsert. Innan han kliver in på scenen i röd skjorta och
kritstrecksrandig kostym letar jag fåfängt efter bourbon-rosorna, efter
Louise Odiers silkigt violetta knytnäve eller Maiden's Blush vitrosa doft.
Under konserten väntar jag och de flesta med mig, var och en för sig, på
den sång som ska lyfta på tidens narrkåpa.
"Sånger är bara tankar", skriver Dylan i det skabröst dyrbara programmet.
"För ett ögonblick hejdar de tiden. Sånger förväntas vara hjältemodiga
tillräckligt för att ge illusionen av att hejda tiden. Med denna enda
tanke. Att höra en sång är att höra någons tanke, oavsett vad de beskriver."
Även om hejdandet av tiden inte är just mer än en illusion, vänder Bob
Dylan oavbrutet upp och ner på timglaset.
Medan Michael Jackson med gigantisk utrustning baxar sig runt Europa går
Dylan mot det allt mindre formatet. Det är som ville han att
förstagångslyssnama bland konsertpubliken - och de är fortfarande många -
ska få samma närhet som till vilket konsertdebuterande band som helst. Och
någon illusion av att det levande är en direkt överföring av tiden för en
skivinspelning har han aldrig velat ge.

Tuggummi och storm
Så inte heller i göteborgska Trädgården. Dylansk rap i "Shelter from the
storm", där trycket går uppåt mot "storm" som hojtas i stället för att
sjungas, "Lay Lady Lay" i
tuggummitempo, medan tuggummit fortfarande har sin fräschör i de krispiga
första tuggorna, en tågvisslande tungt bluesig "Highway 61 revisited" - så
Iät den inte 66, ännu en och alldeles ny sorts "Stuck inside of mobile with
the Memphis blues again", "Rainy day women" där publiken stapplar efter med
sina inkännande och uppmuntrande allsångsförsök, "Just like a woman" med
nya stötar på andra ord, ackustiskt, folksångaraktigt - flera leenden på
scenen! - kvillrande gitarrer, "Don't think twice" lika annorlunda från 78
års reggaeversion som från förra årets på Cirkus, styckningar och
omfraseringar, raka rejäla danstag, eller "Idiot wind" och "It ain't me
babe" i ett slags tidlöst allvar.
"The times they are a'changing" avspänd i stället för uppfordrande, "All
along the watchtower" snurrande runt orden och i musiken i stället för
tvärtom.
Vid några tillfällen känner man hela publiken som en samfälldhet: när Dylan
utbrister i några privatsolon på munspelet och när den oundgängligen sista
sången klingar ut över folkmängden, fjärilshuset, restaurangens uteterrass,
våffelståndet och rosenträdgården.
Det är "Blowin' in the wind" och det utmärkta unga bandet har Iämnat
scenen. Det är mycket vackert. Dylan tar fram sin mest melodiöst smekande
röst, och det blir ett ögonblick alldeles stilla på gräsmattan. Borta är
den trosvissa glöden från fordomdags,
nu ersatt med ett slags meditativ uppgivenhet.
Nej inte uppgivenhet, snarare ännu tidlös väntan på att sången en gång för
alla ska bli helt omöjlig att sjunga. Det hörs i publikkörens instämmande i
refrängen. Den bryr sig helt enkelt inte längre om hur Dylan själv eller
grannen låter och fraserar.
Den som inte i det ögonblicket känner att tiden faktiskt stått stilla, och
samtidigt på sitt narraktigt paradoxala vis rusat i väg decennier sedan
Dylan först sjöng "Blowin' in the wind" på en svensk scen, är en cyniker.
Och cyniker bör nog inte bevista Dylan-konserter.

Eva af Geijerstam (Dagens Nyheter 30 juni 1992)