Bra Bob!

Det är aldrig lätt att betygsätta en legend. En människa och artist vars
verk man fått i sig med modersmjölken. Igår kväll var det inga problem. När
Dylan och hans band efter åtta låtar tar fram de akustiska gitarrerna,
steelguitaren och ståbasen och ger oss en laidback, jammigt opretentiös
"The Times They Are A-Changing", en outsägligt vacker "It's All Over Now"
med mandolin och munspelsavslutning med Dylan nästan på knä, och en lång,
skarp "Masters of War" är det nämligen inte så mycket att snacka om. Det
slår helt enkelt det mesta och det är inte svårt att se den trulige
tonårs-Dylan bakom gamlingen som står framför oss.
Här går liksom startskottet ordentligt, och efteråt rusar äntligen publiken
fram mot scenen. En och en halv låt senare ler Bob Dylan stort, brett och
länge.
Det är en down-to-basics turné han har gett sig ut på den här gången,
Dylan. Med endast ett fyrmannaband och instrument som mandolin, steelguitar
och ståbas blir soundet enkelt, jordnära med väldigt mycket folk- och
country-stuk. Enkel och opretentiös är också stämningen, ofta får man
känslan av att sitta med på ett jam i någon gammal replokal hos ett band
som gillar att lira långa låtar med många instrumentala partier med plats
för dueller och improvisation.
En bluesig, nasal "Man In A Long Black Coat", en stompig "Highway 61
Revisited", en mandolindominerad "It Ain't Me Babe" och en suggestiv
"Lovesick" (så ny den är så känns den redan som en klassiker) är
ytterligare några av kvällens höjdpunkter. Men en Dylan-konsert är av
princip alltid ojämn, det är en regel liksom att man behöver någon minut på
sig att känna igen hans omgjorda låtversioner. Så var också fallet i går,
men då snackar vi ojämnhet på mycket hög nivå. Jämfört med den kraxande,
munkjacksklädde man som surt stirrade ner i marken på Trädgårdsföreningen
för några år sedan, så är det en otroligt uppåt, trendigt(!)
revärs-byxklädd Dylan, vi träffar på Scandinavium. Han posar med gitarren,
kommunicerar med både publik och band, och ser faktiskt ut att ha riktigt
roligt. I allra, allra sista "Everybody Must Get Stoned" går han till och
med fram ända till scenkanten och gör något som liknar en glädjegest mot
publiken. Jag tror att Bob Dylan är glad att han slapp möta Elvis den här
gången. Och fan vet förresten om han inte hade ett litet, litet leende i
mungipan redan under första Iåten i går kväll.

- Camilla Larsson (GT 11 juni 1998)

Dylan bjöd på Bob

Åjovars, rösten är fortfarande med honom. Det är onekligen imponerande
efter mer än 40 års sjungande på allsköns scener, om man räknar från de
första trevande collegekonserterna i Minnesota i mitten av 50-talet. Man
skulle kunna förstå om han börjat ledsna, men nej då. Bob Dylan har kul.
Okej, han ler inte direkt, men han småskuttar omkring på scenen hela tiden
vänd mot oss, med enstaka sidoblickar till kompisarna, han hukar och ormar
sig, knixar kobent, och skakar sin krulliga kalufs.
Dylans femte rond i Göteborg får mig visserligen inte att gå ner för
räkning, men det är en kväll med många ansikten, många belåtna leenden.
Just när det verkar som om kvällen ska gå i den trygga skitiga gitarrockens
tecken tonar Silvios tunga solon ut och bandet pluggar ut för en härligt
tillbakalutad nostalgitripp. The times they are a-changing valsar igång med
ståbas och tre akustiska gitarrer. Ett och annat vällusttjut lämnar den
drygt 4000-hövdade publiken. Och så It's all over now baby blue i cool
countrytappning, toppad med mandolin och Dylans entoniga gitarrsolo. Men
det kommer mer: det legendariska munspelet åker fram. När det klingat ut i
Tangled up in blue forsar folk fram som om det går upp för dem att mannen
kan behöva få något tillbaka. Det är han värd. För den här avdelningen är
bara så bra.
Det tog några låtar att komma dit, lite uppvärmning med en ålande Man in a
black coat och boogiebluesiga Cold irons bound från senaste plattan.
Rastlöshet och förändring har alltid varit den nyss fyllda 57-åringens
kännetecken, han som ogillar att repa med sitt band mer än en gång och
ständigt överraskar såväl publik som medmusiker med sina låtval.
På Scandinavium vill han vara kvar. Till synes tänd av den nu till stora
delar stående publiken släpper han loss allt mer. En cool man, klädd i
svart med silvriga revärer och vita boots, en konstnär som verkar kunna
hålla på hur Iänge som helst. Trots att ljuset tänds i Rainy day women
efter en och en halv timmes kavalkad som pendlat mellan 60- och 90-tal
känns det som om det kan komma ännu lite mer. Men även det goda har ett
slut.

- Henrik Strömberg (GP 11 juni 1998)