Ursäkta, var är vägen till min konsert?

Hemligast av hemliga: Bob Dylan, 50. Tills i går. Då mitt i ett för dagen
somrigt Stockholm, kom den levande legenden vinglande. Utan livvakter. Utan
lokalsinne. Skygge Dylan, som avskyr offentlighet och massmedia - och till
och med bannlyst fotografer från sina konserter - irrade nu ensam omkring
vid kajerna för att hitta sin konsertlokal, Cirkus på Djurgården.
- Inne i sig själv, som nån lite fint uttryckte det.
Mystiske Dylan blev nu plåtat, uttittad och liftade till slut med ett
turistande par från Eskilstuna. Förstår ni ingenting? Lugn, det gjorde inte
Eskilstuna-paret heller. Vi tar det från början.

Vinglade runt
Bob Dylan är i Stockholm för två konserter. En i går och en i kväll. Sin
vana trogen hade han lurat landets alla popfotografer genom att smygvägen
ta sig in i Sverige och upp i sin svit på Sheraton. Men så i går, när ett
gäng pressfotografer stod på post för att plåta SAS-Janne Carlzons
50-årskalas vid Grand Hotel, dök en figur plötsligt upp mitt på gatan.
Figuren vinglade, flippade med en huva och knatade ut i trafiken.
- Den du, sa en fotograf.
- Dåre, sa en annan.
- Dylan, sa Joakim Roos, fotograf på Pressens bild. Fast han sa det tyst.
Sedan smög han i väg. Ungefär samtidigt kom ingenjören Curt-Inge Bejling
och hans blonda fru Anne Catherine i sin vita Volvo.
- DYLAN, tjöt de, tvärvände och hakade på. Så runt hela Nybroviken, förbi
Nybrogrillen och Dramaten kom gänget. Först Dylan. Sedan Roos. Sist
Bejlings. Den förste bakom huva och keps. Den andre bakom proffskamera. De
tredje bakom amatörkamera. Dylan stannade vid de gamla båtarna vid
Strandvägen. Han tittade på dem, kisade mot Nordiska museet, tittade på
solen och på båtarna igen.

Mumlade om vädret
Han frågade några om vägen till sin konsert. De pekade mot Djurgården, men
Dylan verkade inte riktigt fatta - eller var möjligen så där vansinnigt
morgontrött som rockstjärnor kan vara på eftermiddagen. Fotograf Roos, nu
framme bredvid stjärnan, tog chansen och pep:
- Can I help you?
Dylan muttrade nåt om fotografer, skakade på huvudet och gick. Då högg fru
Bejling.
- Vi körde fram och frågade om han ville nånstans, berättar hon. Visst
ville han det.
- Djurgården, Cirkus, sa Dylan.
Anne-Catherine Bejling klev ur, erbjöd framsätet bredvid maken och hoppade
själv in bak. Ett par sekunder senare gjorde de det halva musik-Sverige
skulle ge högra handen för: gav mannen bakom Mr Tambourine Man, Knocking On
Heaven's Door och Times They Are A-Changin' en guidad tur genom Stockholm.
- Vi som var där för att gå på reaggekonsert med Inner Circle på Gröna
Lund. Att vi plötsligt skulle skjutsa Dylan var liksom lite för bra,
konstaterar Anne-Catherine Bejling.
Dylan konstaterade inte mycket alls. Han mumlade däremot nåt om bra väder.
Utanför Cirkus stannade de. Dylan vinkade att hjältarna från Eskilstuna
skulle följa med in. Där kom managern stormande, tackade Bejlings och
fiskade snabbt fram två biljetter till konserten i kväll. Dylan själv? Jo,
han tackade artigt för skjutsen och knallade in i skyggheten igen.

- Ola Liljedahl (Expressen 910626)


Bob Dylan söker sin scen

Han vandrar helt vilsen i Stockholm. Ensam, påpälsad och skygg.
Rocklegenden Bob Dylan, 50, söker sin scen.
Han har smitit från livvakter, chaufför och påpassare. Han går ensam ut
från hotel Sheraton där han suttit instängd ett och ett halvt dygn. Hans
avsikt är att ta buss 47 precis utanför, åka till Norrmalmstorg och ta den
nya spårvagnen direkt till Cirkus på Djurgården. Till sin scen.
Så har han sagt på hotellet. Men solen skiner och det är 23 grader varmt
fast klockan är arton. Och Stockholm är så vackert att Bob Dylan börjar
vandra. Helt vilset och helt fel. Folk stirrar. Inte för att de känner igen
honom. Utan på hans märkliga uppenbarelse. Svarta kängor, svarta tajta
jeans, svart tröja över vit tröja med kapuschong dragen över huvudet.
Påpälsad bland alla avklädda. Synbart vilsen.
Han irrar sig upp till Drottninggatan, frågar sig fram, går ner mot
vattnet, mot Strömmen förbi Operan, Slottet, Grand Hotel. Han följer
vattenlinjen runt Blasieholmen förbi Nybroviken. Ibland ser han ut som en
gammal trött man, plötsligt sparkar han till en flaska och börjar
småspringa.

Sätter sig på tjejens cykel
En tjej kommer på cykel och stannar för att hon känner igen honom. Bob
Dylan går fram och sätter sig på pakethållaren men kliver av och fortsätter
vandringen mot sin scen. Klockan är snart sju nu. Om en dryg timme ska han
stå där. Nu står han vid Strandvägskajen och vajar i stiltjen. Han tittar
ut över det glittrande vattnet länge, länge. Så sparkar han till en kätting
och går fram till den gamla skutan Mathilda nästan vid Djurgårdsbron. Han
tittar in i styrhytten, försöker ta klivet in som om han grips av en
längtan att dra bort.
Fast hans scen väntar. En man i vit Volvo går fram och frågar Bob Dylan om
han vill ha skjuts den sista biten bort till Cirkus. Han nickar. När han
hittat sin scen blir han gudomlig.

- Ronny Nygren (Aftonbladet 910626)


Legenden lever

En klassisk konsert.
När Bob Dylan kom in på scenen trodde jag han var drogad. Han såg ovanligt
döende ut och stapplade omkring utan att verka ha någon större aning om var
han var. Två timmar hade han gett mig en konsertupplevelse jag inte trodde
var möjlig.
Han börjar med en tio minuter lång introduktion på munspel. Jag är inte
säker på att han spelar i rätt tonart. Kanske har han tagit fel munspel i
sin munspelskartong.
Hans hår är tovigt och hans ansikte fårat. Hans ögon ger ett ickeseende
intryck och jag tänker att jämfört med Dylan skulle Alexander O'Neal gett
ett stramt och drogfritt intryck.
Men så sjunger han "Shelter from the storm" i ett slags countryrockversion.
Det är sanslöst häftigt och jag börjar förstå att även det faktum att
mikrofonen är för lågt satt har en funktion. Dylan vill ha det så. Han vill
kunna luta sig framåt och lite ner när han sjunger. Han vill inte se
publiken alltför mycket i ögonen.
Jag inser också att Bob Dylan står över sådana futtiga begrepp som tonart
och att spela vackert eller ens rätt. Han sjunger en sång om kärleken till
Barbara Allen och det är plötsligt så oerhört känsligt att en drogad
människa inte skulle kunna sjunga ens i närheten av den här skönheten.
"Don't think twice, it's allright" är lagom förvirrad med några ytterst
söta små solon på gitarren av Dylan själv. Han gör ett munspelssolo där
inte en siffra är rätt. Men det gör väldigt lite. Utan att det egentligen
är möjligt är det sällsamt vackert.
Mellan låtarna går Dylan omkring på scenens bakdel och skrotar. Han letar
bland munspelen och när låtarna pågått en stund hittar han vad han tror är
rätt munspel. Under en låt strosar han fram till mikrofonen och börjar
spela. Fast då upptäcker han att munspelet sitter upp och ner. Det bekymrar
honom dock föga och i nästa paus säger han istället att hans
favoritpopgrupp är ABBA.
ABBA. Man tror ju inte det är sant. Bob Dylan står 1991 i Stockholm och
säger att han gillar ABBA. Var det kanske "Fernando" han gillade? Eller
"Money, money, money"? Han ler. Herregud, när såg man Dylan le på en scen
senast? Jag har aldrig sett det.
Han ser faktiskt makalöst söt ut i sin vita t-shirt med långa ärmar. Han
spelar vint och yvigt och mellan sina anspråkslösa insatser tittar han
självironiskt på sina extremt skickliga medmusikanter och ser ut som han
undrar: "Och hur faan spelar ni själv, era puckon?"
Medmusikanterna ler också roat. De verkar själva förvånade över Dylans goda
humör den här kvällen. Gitarristen ler över stjärnans utsvävningar. Han
försöker få ögonkontakt med basisten för att kunna flina ihop. Men basisten
nobbar - ytterst professionellt. Kompmusiker som skrattar åt stjärnan kan
bli arbetslösa fortare än de anar.
Och till sist sitter jag lamslagen kvar och begrundar Dylans makalösa
sångröst. Inte vacker men en öppen provkarta av skönhet och känslor. Så bra
har jag aldrig hört honom sjunga. Varje sekund var värd de 320 kronor
biljetten kostade. Varje sekund var värd inträded ty varje sekund ställde
jag mig frågan om det här var verklighet eller bara en dröm. Om det skulle
hålla eller gå åt helvete. Det var Dylans cirkus och jag fick åka med. Ett
ofattbart privilegium.

- Lasse Anrell (Aftonbladet 910626)


Jubel mötte Dylans mummel

Bob Dylan tycker inte om att bli fotograferad. Märker han bara så mycket
som att en endaste liten Instamatic går av ute i salongen, går han av
scenen. Inte nådigt. Men den som har sett den orakade, okammade, ovilliga
figur som pliktskyldigast skymtar förbi ibland i sina egna videor kan
förstå hans inställning. Han är oftast inte till sin fördel.
Så även tisdag kväll, den första av två på Cirkus på Djurgården. Alltså en
mycket intimare lokal än han vanligen spelar i och följaktligen med högre
biljettpris än normalt. Men tillfället är ju speciellt. För publiken,
alltså. Dylan själv verkar inledningsvis till största delen ointresserad av
var han befinner sig, börjar med att huka vid trumsetet och blåsa munspel,
ovanligt illa och ovanligt länge. Men publiken jublar som efter en
jazzsolist.
Det är märkligt. Dylan har genom hela sin karriär förvirrat, utmanat och
förolämpat sin publik, slaktat gamla låtar eller gjort oönskade
helomvändningar. Förklarat sig har han aldrig gjort. Men han älskas med en
hetta som är få artister förunnad. Han kan göra i stort sett vad som helst
och mötas av öronbedövande jubel.
På Cirkus vinglar han omkring och mumlar, spottar ur sig textrader i förtid
som om han inte kunde bli av med dem kvickt nog. Melodierna påminner aldrig
om originalen, men är ibland obehagligt nära planlösa lallanden. Han verkar
bara halvvägs närvarande. Ansiktsuttrycket växlar mellan butter och
missnöjd. Rufsig, hopsjunken och knäande ser han närmast rörande ut. Man
undrar hur karln egentligen mår.
Det dröjer ofta till kodorden, sångtitlarna, innan också denna ytterst
invigda publik inser vilken låt det är. Ibland är nytolkningarna
genomförda, som "I'll be your baby tonight" som shuffle-blues och "Don't
think twice, it's all right" med lätt mexikansk touch. Men mest verkar
Dylan bara ta första bästa melodi, som om han redan prövat de bästa sätten
att göra sina låtar på och nu går igenom resten. Fraseringen i "You gotta
serve somebody" kunde tjäna som skolexempel på hur man saboterar sväng.
Bandet är tätt effektivt, okonstlat. Tre stadiga, mogna män som spelar med
varann och tvinnar sig allt tätare. Och framför står Dylan och är någon
helt annanstans. Kontrasten är grym mellan den ettrigt infernaliska
gitarren i mellanspelet till "All along the watchtower" och Dylans lullande
i verserna. Men publiken jublade.

- Nils Hansson (DN 910626)

Dylan bäst i oordning
Intimt möte i anrik miljö

Det är klart att det är en förmån att få möta Bob Dylan så här. En liten
tät lokal. Inte en islada eller en glob som rymmer 10 000 personer. Inte en
fotbollsstadion för 50 000 och inte alls som på Isle of Wight i början på
70-talet, en halv miljon människor på en stor leråker. Så här ska det
förstås vara, 1 500 personer i en bekväm, anrik trämiljö på Cirkus.
Idealiskt för att se Bob Dylan. Och att lyssna på.
Sedan är det en helt annan sak hur det låter. Ibland låter det alldeles
förskräckligt, som i inledningen. Innan New Morning utkristalliserades så
småningom rådde total munspelsförvirring. Den återkom sedan vid många
tillfällen. Som i Don't Think Twice, It's All Right, som för dagen hade
fått en sommarlätt Hootenannydräkt. Där hittade han så småningom rätt
munspel, men det lät helt fel i alla fall.
Jag är övertygad om att det här är mycket medvetet spel av Dylan. Han kan
vara välartikulerad och koncentrerad. Men den rätta balanspunkten i hans
musik finns någonstans mellan tät ordning och sönderfall.
Den lilla gruppen bakom honom med en synnerligen entusiastisk John Jackson
på gitarr stod för ordningen. Det bidrog i hög grad till att dagsnoteringen
på We Gotta Serve Somebody var hög liksom på Be Your Baby Tonight, som
gungade av ordentlig boogie. Det är Dylan som försöker att få det att tippa
över.
Och då - när det börjar bli riktigt förvirrat uppstår behovet av att reda
ut situationen. Ibland skapas då riktigt spännande musik. Det är de
stunderna som fascinerar. Ibland blir det inte riktigt lika intressant. Men
då behöver vi inte misströsta. Snart blir det oordning igen, och så
försöker man på nytt.
Det här var nog en av de mest välartade spelningar jag har varit på med
Dylan. Han talade med oss till och med. Favoritrepliken kom i inledningen
till Gates of Eden: "Det här är en av mina svåra sånger", muttrade han.
Personligen hade jag dock velat höra mer av det akustiska materialet på
bekostnad av den elektriska boogien. Kanske blir torsdagskvällens spelning
på Cirkus annorlunda. SvD kan inte publicera någon bild från konserten,
eftersom pressfotograferna vägrades tillträde till konsertlokalen.

- Lars Wallrup (SvD 910626)


Dylanfantast med fördröjning

I början av 60-talet köpte Jörgen Lindström sin första skiva med Bob Dylan.
Det var Another Side. Han sålde den ganska snart.
- Den var lite trist. Det skulle vara mer pop, tyckte jag.
1966 tog storebror med honom på Dylans första Sverigekonsert, på
Konserthuset i Stockholm. Jörgen Lindström hade ännu inte fyllt 15.
- Den var inget särskilt. Jag förstod nog inte så mycket.
Tisdag eftermiddag 1991 medger han att han ändå är ganska stolt över att ha
varit med den där gången i Konserthuset.
Blev fantast
Han sitter i sin lägenhet på Bellmansgatan på Söder i Stockholm och väntar
på ett par göteborgare, som ska bo här under Dylans sjunde Sverigebesök.
Tisdag och onsdag spelar den lille spinkige amerikanen på Cirkus på
Djurgården. Det blir Jörgen Lindströms 51:a och 52:a Dylankonsert. Han blev
med tiden en riktig fantast.
- Jag fortsatte ju lyssna. En tjejkompis rekommenderade skivor och jag
försökte och försökte men det tände bara inte.
Men tio år efter konserten i Stockholm lossnade det, när han hörde skivan
Nashville Skyline.
- Inte vet jag varför egentligen. Den skivan är ju ganska otypisk, om man
nu kan säga att det finns något typiskt för Dylan.
Sen gick det fort. Jörgen Lindström köpte Another Side för andra gången och
alla andra skivor som han ännu inte hade. Nu har han alla LP, och en hel
vägg i rummet är nästan täckt av bortåt 1 200 kassettband. Banden
innehåller intervjuer, radioprogram och konserter.
Telefonen ringer. Någon frågar om Jörgen har biljetter till Cirkus. Han går
och rotar litet. Det finns en biljett kvar.
- Den som ringde var faktiskt grannen till tjejen som fick mig att lyssna
på Dylan.
De verkliga Dylankännarna i Sverige hjälper varandra. Jörgen Lindström är
med i DSS, Dylansällskapet i Stockholm, och sällskapet fick boka 60
biljetter direkt av arrangören. Till bägge konserterna, man går
naturligtvis på bägge.
Dylansällskapet består av elva personer. Sällskapet bildades för nästan tio
år sedan och orsaken var praktisk. Det blir billigare att tillsammans
skicka efter utländska kassetter och tidningar.
Följer turnén
- De flesta jag umgås med gillar Dylan och det mesta av min fritid ägnar
jag på något sätt det här intresset. Nu har jag precis varit i Tyskland och
lyssnat på honom och direkt efter Cirkusspelningarna åker vi till
festivalen i Kalvöya i Norge.
Sedan är Jörgens semester från jobbet på fotolabbet slut. Men vad är då som
lockar hos Bob Dylan?
- Han är spännande. Det är en ögonblickets artist och varje konsert är ett
äventyr. Hellre skulle jag höra honom sjunga andras låtar än att jag hörde
andra sjunga Dylanlåtar.
På väggen bakom honom sitter en stor bild av en annan idol, Carola. Det har
han fått många pikar för.
- Men jag gillar henne också. Hon har någon sorts personlighet och
utstrålning. Och hon har faktiskt en väldigt bra röst.

- Håkan Steen (SvD 910626)