Olika skyddsärmar

Det finns en rad olika skyddsärmar på marknaden. Vi har till en början den så kallade svenskärmen. Den är vi ganska ensam om, här uppe i norden. Detta är en ypperlig ärm att arbeta i för figuranten, som kan presentera ärmen på många sätt. Tyvärr främjar den inga fullbett. Den går att använda på bägge armarna. Den ser ut som en ihopsydd madrass.
De skyddsärmar som används mest ute i världen är den så kallade bitkilsärmen, eller som man normalt brukar kalla den valkärm eller tyskärm. Dessa ärmar finns i en mängd olika utföranden, allt från valpärm upp till stenhårda vuxenärmar. Det finns många fördelar med dessa, de främjar ett bra bett. Det är förhållandevis lätt att styra in hunden rätt i bettet. Tyvärr har de sin begränsning i möjligheten att variera presentationer.
Tittar vi lite närmre på hur det skiljer sig rent regelmässigt här uppe i norr, mot övriga världen, så kan man lite förenklat säga att här är det snabba släppande som premieras på tävling . Medan i övriga världen är det lugna, fulla och trygga bett som ger de högsta poängen. Jag ser ingen motsättning i lugna, fulla och trygga bett, och fina släppanden. Det handlar om hur man bedriver sin träning.

Jag har stött på många hundar som är osäkra i sitt agerande på grund av att man belastat dem på ett sätt som hunden uppfattat som skrämmande. Detta ska vi försöka undvika till varje pris. Som jag skrev tidigare i texten, så ville jag att hunden skulle uppfatta figuranten som en lekpappa eller lekmamma. Detta är mycket viktigt i inledningen av all träning. Det kan nog alla hålla med om. Figgen leker och busar med hunden, låter sig besegras, bli imponerad och så vidare. Man leker helt enkelt på hundens vilkor. Där den får lov att utveckla sig i lugn och ro. Lekarna blir allt vildare med tiden, och den unga hunden får jobba ordentligt för att vinna bytet. Vårt agerande accelererar i takt med hunden. men vi ser alltid till att den når till en sluthandling, där den går vinnande ur bataljen. Hundens självförtroende kommer få en rejäl skjuts framåt. Vi kommer automatiskt få en hund som vill vinna till varje pris, och i detta fallet ett skinn, trasa, skyddsärm och så vidare, på grund av att vi har varit en positiv lekkamrat. Här har vi lagt en mycket god grund för att i senare skede få en fullt belastningsbar hund som kan ta mycket obehag utan för den skull falla igenom. Och med detta menar jag, man träffar på många hundar där man inte har lagt tid på detta. Utan man bara kör på utan att ta hänsyn till naturen.
Man ser alldeles för många hundar som blundar när de tar bett. Det allra vanligaste felbeteendet man brukar se är att hunden öppnar upp figuranten. Med det menas att hunden inte vill befinna sig framför figgen och konfrontera denna. utan tar en position vid sidan om istället. De tittar oftast bara på bytet, och vill ej få ögonkontakt med figuranten. Ofta när dessa hundar biter i skyddsärmen biter de ej mitt i som man önskar, utan de drar ut bettet antingen mot armbågen eller mot handen på figuranten. De vill ej heller kampa framför figgen utan försöker komma ut i sidorna eller bakom denna. Detta är en osäkerhet de fått någonstans ifrån. De vågar inte utmana fullt ut. De ser alltid till att ha en reträttväg ifrån figuranten. Tyvärr är detta mycket vanligt. Det beror oftast att på att figgen gjort generalfel nummer ett! Figgen har inte tagit reda på vad han har för individ framför sig, för annars skulle inte detta hända.
Man har belastat hunden för hårt i någon situation antingen fysiskt eller psykiskt, när den inte var mogen för det. Det kan hända att man träffar på hundar som kommit mycket långt i sin utbildning som öppnar figuranter. Och de är dessutom fullt belastningsbara, men en gång i tiden var de inte det, utan tog väldigt illa vid sig. För att få detta bra igen får man gå tillbaka i utbildningen. Jag brukar fråga föraren vilken arm figgen brukar ha skyddsärmen på. Beroende på svaret, så sätter jag skyddsärmen på den andra armen. Det vill säga det blir tvärtom för hunden. Ibland har jag två skyddsärmar på mig, ibland även bitjacka. I de flesta fallen så hjälper det hunden att få gå i såkallat fel arm ett tag. Det behövs rätt så många bett innan hunden befäster den nya positionen, kanske etthundra till tvåhundra bett. Det handlar mycket om att variera bytet i all oändlighet för hunden. Och se till att presentationen kommer där hunden är så långt ifrån den som möjligt, men som figge ska man se till att fördela betten till den så kallade fel ärmen så mycket som möjligt.

Jag hoppas att ni får ut någonting av det jag skriver, och ni får mer än gärna höra av er med synpunkter eller frågor!
Jag återkommer snart igen.

Ett bra gripande kommer man alltid långt med....