Glimtar från nittonhundratjugotalet.

Det var den tjugoförsta maj nittonhundratjugofem, en betydelsefull dag för mig, då jag lämnade barndomens trygga hamn. Jag skulle då ge mig ut för att tjäna, som det hette på den tiden. Inte för att barndomstiden alltid hade känds så trygg för mig, eftersom jag tidigt fick göra bekantskap med sjukdom och död i hemmet. Men barn har en förunderlig förmåga att glömma och sätta sig in i nya förhållanden.

Min far, gårdfarihandlare August Karlsson Mariedal Björnlunda hade sina förbindelse i socknarna runt omkring, så även i Gåsinge. Under sina många färder hade han sedan många år tillbaka gjort bekantskap med Karl och Emma Olsson i Eklund. En gång, när han var där, frågade de om han möjligen visste var det fanns något flicka, som de kunde få till hjälp. Det bestämdes då, att jag skulle komma till dem på den lilla gården och deltaga i arbetet såväl inom som utomhus. Några finare rekommendationer av pappa hade jag inte fått. Långt senare fick jag veta att han sagt: ”Inte vill hon och inte kan hon göra någonting men vill ni ha henne så kan vi göra ett försök”. Det var nog bra att jag inte visste då vad han givit för utlåtande. I så fall hade nog mitt mod sjunkt ännu längre ner i kängskafferna.

Så var den stora dagen inne. I fyra- femtiden på e.m. kom Karl Olsson med hästskjuts för att hämta mig. Han blev bjuden på kaffe och satt en stund och pratade med mina föräldrar, medan ”märra”, som var bunden utanför, åt upp den medhavda hötappen. I sex- halvsjutiden var vi färdiga att ge oss av, och jag fick stiga upp i farbror Kalles finaste ”åkabortvagn”. När jag sade farväl till de mina, tog pappa upp sin smålandspung ur fickan och tog på måfå några småslantar ur densamma och sade: ”Här får du så att du åtminstone kan skaffa lite brevpapper och frimärken. När jag gav mig hemifrån i sin dar, hade jag inte ett rött öre”. Då jag senare räknade min kassa befanns det vara en krona och nittio öre. Det var alltså mitt startkapital i livet. Nu skulle jag försörja mig själv, fjorton år fyllda och liten och späd till växten.

Vägsträckan mellan mitt hem och Eklund var ungefär två mil. Första delen av vägen var jag ganska fåordig. Det var svårt att tränga tillbaka tårarna, men jag gjorde mitt bästa för att inte visa mina känslor. Farbror Kalle var trevlig och språksam och berättade för mig vad gårdarna utefter vägen hette och vilka som bode i dem. Jag hade adrig åkt hästskjuts så långt tidigare, därför syntes mig vägen oändlig. Då vi kom i närheten av Eriksdal i Gåsinge stannade Freja av sig själv. ”Märra är törstig” sa farbror Kalle. ”Ho är van te få dricka här”. När hästen fått vatten, lunkade den snällt och villigt vidare. Snart började det vara grindar över vägen där vi skulle fram. Jag steg av och öppnade och stängde efter oss. Om jag inte minns fel upprepades denna procedur elva gånger innan vi nådde målet för vår färd. Men jag fick veta, att några år tidigare hade grindarna antal varit ännu flera. Så småningom kom vi fram till ett vitrappat hus som det stod ”Folkskolan” på. ”Nu är vi vid Solviks skola” sa farbror Kalle, och fortsatte: ”Den är inte ny, ska du se. Här har både min gumma och jag inhämtat kunskaper och senare också våra två äldsta pojkar. Så har vi en pojke och en flicka därhemma som inte börjat skolan än. - Nu är det bara en halv mil kvar till Eklund, och då tycker jag att vi är så gott som hemma.” Omkring klockan tio på kvällen var vi äntligen framme. Jag kände mig allt litet frusen, när jag steg av vagnen och tog min lilla väska med de ganska få tillhörigheterna. Än idag står det så livligt för mitt minne hur jag var klädd. En röd- och vitrutig klänning, som min styvmor sytt av ett sängöverkast, brun kappa, ärvd efter storasyster och en beige tyghatt. På fötterna hade jag ett par bruna, högskaftade känger med låg klack, vilka jag sanningen att säga avskydde. Jag var fjorton år, och den kvinnliga fåfängan hade vaknat. De flesta av mina jämnåriga flickkamrater hade lågskor, och jag hade önskat och åtrått ett par sådana med all den intensitet som kan rymmas i ett fjortonårigt flickhjärta. Men det var ingen som visste – jag var liksom van vid att det skulle duga utan högfärdsfasoner. - ”Du kan gå oppåt”, sa farbror Kalle. ”Ja skall ställa in och sela av ”märra” innan jag kommer.” I backen upp till stugan mötte jag Gerda och Gottfrid Olsson, (numera bosatta vid Årby Långkärr) som då bodde en trappa upp vid Eklund. De hälsade och frågade, om det var nya ekllundspiga? ”Det ska väl vara så,” svarade jag lite tafatt. På farstutrappan stod tand Emma och hälsade välkommen. När vi steg in köket, där kändes varmt och skönt, satt äldste sonen, som var i artonårsåldern, vid bordet och läste tidning. De andra tre barnen, som naturligvis var intresserade av nya ”pigan”, träffade jag utanför. När sedan farbror Kalle och jag ätit risgrynvälling samt smörgås med inlagd sill, kändes det skönt för mig att få krypa till kojs efter en händelserik dag i mitt unga liv.

De första dagarna var hemlängtan svår. Men ganska snart tyckte jag att livet på en liten lantgård hade sina behag. Jag kände det som någon gång senare uttryckte i ett litet rim:

Men livet hade ju också här sin vardag med mer eller mindre trivsamma inslag. Snart fick jag pröva på att mjölka kor. Några mjölkmaskiner fanns förstås inte vid Eklund då. Nog blev jag trött i armar och händer, innan jag fick fram litet mjölk ur kospenarna. När jag fått in de rätta greppen, gick det dock ganska bra. Jag blev liksom god vän med Stjärna, Majros, Sippa och vad de nu hette men var inte särskilt modig, när någon av dem hade anlag att sparka, när den mjölkades. Men jag fick i allmänhet mjölka de bästa, och tant Emma tog själv de besvärliga. Oftast betade kossorna på storskogen omkring gården, men det hände också att jag fick valla dem på någon äng. Då kunde dagen bli ganska trist, men om betet var bra gick korna snällt, och kunde fördriva tiden med att göra en sälgpipa att blåsa i eller läsa en intressant bok. Var boken alltför spännade gällde det att inte glömma korna. Var betet däremot dåligt, kunde det vara jämn sysselsättning att hålla dem borta från förbjudet område.

Vid höbärgningen fick också ”pigan” vara med. Nog kan doften av nyslagen hö ha sin tjusning, vilket också framhålles i poetiska sammanhang. Det heter även: ”Verkligheten är underbarare än dikten.” I detta fall tyckte jag nog tvärtom. Jag minns, att tant Emma och jag med var sig högaffel vände hö, sedan detta var slaget. Det arbetet var väl inte så tungt som att hässja detsamma. Då var det karlarna, som fick göra den största insatsen. Farbror Kalle var hygglig och hade inga omåttliga fordringa på mig, när det gällde höbärgningen, och jag ville ju också göra mitt bästa. Nog verkade arbetet i varje fall för min del ganska knogigt och jag erkänner gärna att kafferasterna var det bästa på hela tillställningen. Åka med i skrindan när höet skulle köras in var heller inte så dumt, men att vara med och ”ta emot” det på höskullen en riktigt het sommardag var inget avvundsvärt. Det senare var jag sällan med om, det gjorde farbror Kalle och pojkarna själva.

Gallra rotfrukter tyckte jag däremot var roligt. Visserligen ville min husbonde att det skulle göras mycket noggrant. Jag tror dock jag lärde mig den konsten, så han var ganska nöjd. Jag fick också lära mig att binda säd. Farbror Kalle skar med lien, jag fick binda och pojkarna krakade säden. Första tiden hade jag nog svårt att hinna med ”skärkarlen”. Han hade god vana med lien allt ifrån ungdomstiden. Så småningom gick det väl hjälpligt för mig, men nog var jag nöjd när kvällen kom efter en hel dags sädesbindning. När sedan tant Emma och jag mjölkat och jag diskat efter kvällsmaten fanns inga fritidsproblem för mig. Jag somnade nästan innan jag lagt mig för natten och sov i ett tills nästa morgon grydde.

Lövhackning förekom också på eftersommaren. Vi hackade med skärkrok kvistar av björk och asp, vilka vi sedan band ihop till kärvar. Lövet skulle vara vinterfoder till fåren, ty det fanns också några sådana vid Eklund. Vad de små lammen var söta. De blev mina ”kelgrisar”. Deras ängsliga bräkande, när någon av dem förirrat sig från den övriga flocken, lät så hjälplöst och hjärtskärande. Det fanns också ett par grisar och några höns, så att åtminstone gårdens egna behov av fläsk och ägg var tillgodosedda.

Så gick dagarna med omväxlande arbete både inom och utomhus. När det inte fanns lämpligt utearbete för mig, var jag inne och hjälpte tant Emma. En gång sade tant, att hon tänkte tvätta tak och väggar i köket men kände sig lite ovig att klättra upp och ned på stolar och bord, som då måste användas att stå på. Jag undrade då om inte jag kunde få utföra arbetet och kom på en lysande idé. Diskning hörde inte till sådant som jag tyckte var särskilt roligt (och vilken fjortonåring tycker väl det?) och sade därför: ”Slipper jag diska i två dagar om jag tvättar väggar och tak?” ”Klarar du den saken,” sa tant, ”så slipper du diska i åtta dar.” Husmor och pigan gjorde alltså arbetsbyte, och båda var nöjda. Så familjärt kunde det vara på landsbygden. Att bli kallad eklundspigan generade mig inte alls. Gjorde jag skäl för titeln, så hade jag något värde. Vid ett annat tillfälle gjorde näst äldste sonen Ture och jag arbetsbyte. Han gick i fortsättningsskolan på eftervintern 1926. En dag när han kom hem från densamma talade han om en hemuppgift som de fått. Den vållade honom lite bekymmer. De hade den sista timman i skolan fått läsa en berättelse i en läsebok. När läsningen var över och böckerna nedlagda i bänken sa lärarinna: ”Nu får ni skriva en uppsats om vad ni läst och den skall ni ha med er i morgon.” Vad de läst hade väl Ture inte tänkt så noga på, ämnet kanske inte intresserade. Han försökte beskriva det för mig. Det handlade om en klippa vid floden Rehn. Rubriken på berättelsen var namnet på denna klippa, men han kunde inte komma ihåg vad den hette. Jag undrade då om den möjligen hette Lorelei, och han trodde att det var så. Nu ville det sig så väl att jag också läst om detsamma i skolan, och mig hade ämnet råkat intressera. Vi hade även sjungit en sång under min skoltid om detta och jag kände därför till historien ganska väl. Om jag nu efter fyrtioett år avslöjar bedrägeriet kan väl inte betyda något. Får ja skriva uppsatsen åt dig, sa jag. ”Kan du vore det bra”, sa Ture, ”för ja vet inte vad jag skall skriva.” Sagt och gjort! Om Ture diskade eller gräddade bröd eller kokade risgrynsvälling i mitt ställe minns jag inte, bara att vi på ömse håll var nöjda med arbetsbytet. Att lärarinnan sen skrev ”Bra” efter Tures uppsats kan jag faktiskt inte hjälpa och Ture ännu mindre.

När det var stortvätt fick jag också vara med. Sådan förekom inte så ofta, vanligen höst och vår. Vittvätten sparades ihop så det stora bykkaret blev fullt, när vi hunnit så långt. Farbror Kalle hade gjort en tvättmaskin, en s.k. vagga. Eftersom den gick ganska tungt hjälptes tant och jag åt att ”dra” den. När vi med hjälp av den, samt vatten, såpa och tvättbräde fått kläderna tämligen rena, skulle det ”lakas byk.” De lades då i det stora bykkaret och kokhet lut hälldes över dem. Ibland användes asklut, men det fanns också lutpulver att köpa. Vi hällde det upplösta pulvret i pannan, som rymde åtskilliga liter vatten. Detta kokades upp och luten var färdig. På karet, som var gjort av trä och placerats på ett säte, fanns ett tapphål genom vilket luten kunde tappas ur i ett annat kärl. Sedan luten upphettats flerfaldiga gånger och hälls över kläderna, fick dessa till sist ligga i denna över en natt. Efter denna procedur var kläderna åtskilligt renare. Följande dag var det att ta itu med att klappa och skölja samt hänga dem till torkning. Vid klappningen som hörde ihop med sköljningen, använde vi klappträ. Vi sköljde plagget i vatten och lade det på en bräda eller klappstol och bankade och slog med klappträt för att få ur luten. Detta upprepades flera gånger innan det ansågs välsköljt. Därefter kunde det vridas och hängas till torkning.

Så småningom blev jag bekant med grannarna, både yngre och äldre. Det gick nog lättare här än i tätorterna, där människor i samma hus knappast kände varann. Här där-emot ansågs alla som grannar vilka bodde på en halv mils avstånd. Man var beroende av varandra på grund av de långa avstånden till affär, apotek, läkare och veterinär m.m. Hade en husmor glömt att köpa socker, när tillfälle gavs därtill var det bara att gå till ”grannas” och låna. Då blev hon bjuden på kaffe, och det kunde också bli en liten trevlig pratstund i vardagsbestyren. Ett av de närmaste grannställerna till Eklund var Hedberga, där Erland och Hedvig Nilsson bodde. Deras dotter, Lisa, var ungefär i min ålder, och vi blev snart goda vänner. Ibland kom Lisa till Eklund och ofta fick jag sön-dagsledigt för att gå till henne. Än idag kan jag för min inre blick se hedbergastugan sådan den då var. Det ganska stora köket med det renskurade trägolvet och de hemvävda trasmattorna samt lekande barn gav en känsla av hentrevnad. Innanför köket fanns också en liten kammare.

Lisa hade fem syskon, en bror som var äldre än hon och fyra yngre systrar. Tant och farbror Nilsson var glada och trevliga människor tyckte jag. Både de och barnen hade bra sångröst. Ibland när jag var där sjöng vi tillsammans så att taket kunnat lyfta sig. Särskilt minns jag att vi sjöng den kända emigrantvisan, där refrängen lyder:

Erland Nilsson var skogsarbetare. Höst och förvintrarna kolade han och sonen milor. Arbetet var väl ofta hårt men förtjänsten måttlig. Det var väl inte alltid så lätt för mor i huset att hushålla för den relativt stora familjen. Då jag senare i livet träffade en av döttrarna uttryckte hon sin beundran för sin mor som med de små resurser som fanns kunnat hålla sina barn så pass välklädda. Flera av barnen gick i skolan samtidigt, och inte fanns det vare sig barnbidrag eller skolfrukost. När jag så här drygt fyrtio år senare tänker på Hedvig Nilsson framstår hon även för mig som en av vardagens hjältinnor. På henne, liksom på många andra kan nog skaldens ord tillämpas: ”Ej finns deras namn på hävdens blad – de levde i ringhet och frid.”

Jag fick förstås också ledigt ibland för att besöka mina föräldrar i Björnlunda. Pappa hade skaffat mig en begagnad cykel, som kostade fyttiofem kronor. Lönen vid Eklund hade så småningom blivit bestämd till femton kronor i månaden. Vad jag kände mig rik när jag sparat ihop till cykeln. Jag hade också bland annat skaffat mig ett par lågskor, som var köpta i Skeppsta konsum och kostade sexton kronor. De var bruna med sleff över vristen och minst två nummer för stora. De glappade betänkligt, men med lite bomull i tåspetserna gick det bra. Mina arbetsgivare hade givit mig rådet att köpa dem rymliga för att ha att växa i. Till saken hör att jag aldrig behövt så stort skonummer. Så fin om fötterna har jag nog i varje fall inte känt mig varken förr eller senare. En återfärd till Eklund efter ett besök i mitt hem minns jag särskilt väl. Ganska tidigt på morgonen gav jag mig iväg på min cykel. När jag kom mellan Solvik skola och Högsjön mötte jag en bilist som jag kände igen. Det var Viktor Karlsson från Jägardal. En tanke slog mig: ”Nu åker nog Viktor efter fru Svensson.” Hon var barnmorska och bodde i Skeppsta-trakten. Det var så, att de väntade tillökning i familjen Olsson, en trappa upp vid Eklund. Att Viktor var ute i det ärende, som jag tänkt mig, fick jag bekräftat när jag hunnit till Källtorps hage. Där mötte jag nämlige Tekla Andersson från Mellanberg och hennes fosterdotter Gulli samt Greta, dottern vid Eklund. De kom gående för att fortsätt den halvmilslånga vägen till skolan, där flickorna den dagen skulle skivas in.

När tant Tekla fick se mig sa hon: ”Var kommer du ifrån? Nu behöver du nog knalla dig hem till Eklund. Emma kanske behövs en trappa upp, hos Gerda, idag. Viktor i Jägardal är på väg efter barnmorska!”

Sedan Victor K. hämtat fru Svensson och skjutsat henne till Eklund, åkte han förstås hem. När allt var klart hos barnaföderskan, budades Viktor åmyo för att skjutsa fru Svenson till Skeppsta. Innan han sedan var hemma med bilen hade han fått stiga ur och in i denna så där en åttioåtta gånger för att öppna och stänga de elva grindarna som tidigare omnämnts. Såvida inte fru Svensson eller någon annan var honom behjälplig. Inte nog med detta. Det blev komplikationer vid förlossningen så att doktorn från Björnlunda måste tillkallas. Då telefon ej fanns på närmare håll än Skeppsta, måste maken, Gottfrid, cykla den en mil långa vägen för att ringa efter läkare. Naturligtvis var också då grindarna till hinder.

En av de större händelserna när det gällde arbetet om hösten var tröskningen. Då samlades man från de olika grannställerna för att hjälpa varann. Klas Karlsson i Hållkärr var liksom bas för detta. Han var ägare av en Sandbäckens fotogenmotor ooch ett självrensande tröskverk. Förutom tröskningen på den egna gården, hjälpte han grannarna med detta. Motor och tröskverk kördes med häst mellan gårdarna. Hjulen på motorn hörde till fabrikationen. Eftersom Klas Karlsson var en händig karl både med snickerier och smide, hade han själv gjort underredet och hjulen till tröskverket. Nämnas kan också att han fick pris från hushållningssällskapet för välskött jordbruk. Dessutom var han ledamot av Solviks skolråd och någon tid med i kommunal-fullmäktige. Klas var väl också den enda på trakten som då var ägare till en bil en s.k. T-ford, (vid tillfälle som förrut nämnts, var sonen chaufför) och blev ofta anlitad av grannarna när något särskilt stod på, Han kunde även ge goda råd när något av djuren i ladugården sjuknat.

När det gällde tröskningen skötte Klas K. motorn. Byta säck hörde också till hans arbete. Vid Eklund matade Kalle själv. I allmänhet behövdes en åtta, nio man, fast någon ”man” kanske var kvinnfolk. Till det vanligaste ”kvinnfolksgöra” hörde väl att stå på matar-bordet och skära upp d. v. s. skära av bandet som bundits om säden, så det blev en kärve, eller ta undan boss (agnarna). Om det senare hörde titt ”piggöra” så där i allmänhet, vet jag inte, men vid Eklund fick jag i varje fall göra detta. Det dammade så jag var svart som en sotare när dagsverket var slut, men det hörde till det minst arbets-samma. Vidare behövdes ett par man i sädesgolvet för att kasta fram band (kärvar) och lägga upp på matarbordet. Skulle halmen dösas behövdes också ett par man för att bära densamma och en man i dösen. - Jag minns tröskverks”gubbarna” ganska väl. Förutom Klas Karlsson i Hållkärr var det August Andersson från Mellanberg och August Lennholm i Gäddsjötorp. Så var det en av hedbergakarlarna och någon grannpojke som tillsammans med eklundspojkarna gjorde skaran fulltalig, Det var även ett väldigt sjå inomhus när det gällde matlagningsbestyren. Tre dagars tröskning räknades med vid Eklund. Hela arbetslaget skulle först ha frukost i sju- halvåtta tiden, förmiddagskaffe halv tio och middag klockan tolv. Vidare efter middagskaffe klockan halv fyra och ibland även kvällsmat, när arbetet för dagen var slut. Till frukost var det oftast pannkaka eller sill och potatis, till middag fläsk, eller ännu finare, köttbullar och potatis samt fruktsoppa av hemtorkad frukt till efterrätt. Kvällsmaten var ibland gröt eller välling med smörgås och något pålägg. Naturligtvis varierades matsedeln så den inte var lika alla dagarna.

I de flesta kök var det hemvävda trasmattor på golven. Dessa togs bort under tröskdagarna då de eljest blivit alltför nersmutsade. Då var det bara trägolvet, men detta gick ju bra att skura med borste och såpa när arbetet var över.

På matrasterna drogs det historier, inte alltid så trevliga, med det diskuterades också aktuella vardagsproblem. Någon hade en ko som var sjuk, eller en häst som haltade, eller kanske en grissugga som var besvärlig och måste vaktas för att inte trampa eller bita ihjäl sin avkomma. Det pratades också om mer och mindre bra verktyg och redskap, när det gällde jordbruket eller skogshanteringen. Naturligtvis var även årets skörderesultat ett stort samtalsämne. Huruvida mjölet skulle bli bra att baka av, hur många säckar säd det blev o. s. v.

En av attraktionerna på trakten under min ett och ett halvt år långa tid vid Eklund var radion vid Källtorp. Där hade sonen, Edvin, tagit hem delar till densamma och själv plockat ihop en s. k. rörmottagare med hörlurar. Dit gick vi man ur huse för att se ”underverket”. Det var första gången i mitt liv, som jag hörde radio. Vad det var för program hade nog för oss besökare inte någon större betydelse. Att få sätta på sig lurarna för att få höra tal eller musik, var i varje fall för min del nog för att bli begeistrad. Det gick nog åt många koppar kaffe vid Källtorp då. Att vara fägnsam hörde till.

När min pappa kom till Eklund med sin handel tyckte jag förstås också det var roligt. Det var både besök och en hälsning hemifrån. Särskilt trevligt tyckte jag det var att få handla något av honom och betala med precis egna pengar. För övrigt kanske gårdfarihandlares besök var ett trevligt inslag för flera i den ofta lite grå vardagen.

Erland Nilsson i Hedberga syslade som tidigare nämnts med kolning, något som då var ganska vanligt i norra Gåsinge. Även karlarna från Eklund var med och körde in milor som det hette. Då fick jag ibland gå till dem med mat och kaffe. Dessa färde syntes mig trivsamma. I skogen var så friskt och rogivande. Den lilla skogsstigen, jag gick, slingrade ibland förbi en gammal kolbotten och en och annan kolarkoja. Kojan användes ibland att bo i när milorna måste passas dygnet om. Jag tittade in genom dörren i en sådan. Den så ut att vara cirka två meter lång och ungefär lika bred och påminde något om en lappkåta. Byggnadsmaterialet var trä och den var täckt med torv utanpå. Längst fram var en eldstad av stenar upplagd. Vid vardera sidan en brits täckt med granris, där kolaren kunde vila för natten. Endast mitten av kojan var manshög.

När jag nu skall försöka skriva något om kolning, gör jag det såsom andra berättat detsamma för mig och hoppas kunna återgiva det på rätt sätt.

För det första skulle huggas i skogen. Den höggs i nio fots längd och lades upp i en meter höga klipp, sedan på varje barkats två s. k. kanor. För detta arbete erhöll hug-garen sexton öre per klipp. Att hugga tjugofem klipp var ett ordentligt mansdagsverk.

Därefter skulle veden köras ihop till kolbotten, vilken förrut gjorts iordning. Vanligen fanns det gamla sådana, där stybben var kvar sedan föregående år. Då var det bara att slå ner en påle i centrum av bottnen och med en lagom lång stång fäst på pålen taga ut en cirkel. Inom denna skottades all lös stybb undan så det bildades en sträng runt om, benämnd stybbringen. Nu var det färdig att köra in kolveden, vilket utfördes med häst och kolvedssläpa. Först lades upp ”stabbar” runt stybbringen. Sedan restes kolveden en aning lutande mot stabbarna. De båda halvcirklarna av kolbottnen fylldes så med veden tills endast en smal väg genom milan var kvar. Detta arbete utfördes vanligen av vilken torpare som helst,

Så var det yrkeskolarens tur att ta vid. Först reste han i centrum av milan en s. ka mitt-knubb och denna strävades så att dne stod stadigt. Dess övre ända försågs med två spröt ungefär i v-form. Sedan en viss mängd ved rests mot dessa lades ytterligare ett spröt så att det hela bildade en triangel. När man nu fortsatte att resa in milan blev det på detta sätt ett hål ända ner i botten på densamma benämnd pipan. Så fortsatte inresningen tills veden var slut varvid dock klenare stammar och grenar lades åt sidan. Dessa skulle vara att ”kulla” milan med. Före ”kullningen” måste en trappa göras. Den gjordes av en gran eller furustam, åtta till tio tum i rotändan och sex - sju meter lång. Trappstegen höggs ut direkt i stammen. När trappan var klar, reses den upp mot milan. Kullveden höggs i cirka sjuttio c. m. längder och bars upp och breddes över milan med början invid pipan. Sedan skulle hela milan täckas med granris. Då började man i foten d. v. s. nere vid marken.

Därefter gjordes fyllbron iordning. En och en halv meter långa klöftor(halvor av rätklu-ven gran eller tall) lades som ett lock över pipan. I skarvarna tätades med mossa.

Ett drygt arbete återstod nu. Hela milan skulle täckas med ett tjugo – trettio c. m. tjockt lager av kolstybb. I regel var det svårt att få någon stybb kvar i skarven upp emot kullen. Därför gjordes s. k. block som restes upp mot milan. Även dessa var av rätkluvna ”klöftor” med ett hål borrat på mitten, i vilket sattes en lagom lång stör. Milan skulle nu täntas. Då gjordes upp en brasa ovanpå densamma. När det blivit fart på elden petades hela brasan ner pipan och fyllbron täpptes till. Nog var nu att se till att elden ej slocknade samt fylla på med småved. Första tide måste elden ses om var tredje timma, efter någon vecka räckte det med två gånger i dygnet. När milan blivit ordentligt upphettad började den kola. Det kunde också bildas fräthål och dessa var mycket förädiska. Kolaren måste ha en stor klubba med sig och känna sig för inna han klev ut på milan. Där denna gav vika för klubban, så att en grop bildades, måste stybben skottas undan och ved läggas ned så att hålet blev fyllt. När dessa hål lagades användes en s. k. ”fyllpik” (såg ut som en mindre båtshake).

Ibland uppstod genom gasbildning en explosion så att stubben kastades av. Då sades att ”milan slog”. Det blev då bråttom att ösa på stybben igen, eljest brann alltsammans upp och det blev aska istället för kol.

I normala fall när milan kommit igång, bredde elden ut sig ungefär som en solfjäder. Medelst fotdrag och rökhål skulle nu kolaren dirigera den så att allt virket blev kolat. I de flesta fall gick den ”i fot” d. v. s. att det blev före vid någon sida. Då var det att med drag-hål i foten och rökhål i skarven mellan kolat och okolat virke få den att gå i fot runt om. När så skett var den utkolad.

Dämningen d. v. s. släckningen av milan skulle nu påbörjas. Tre till fyra gropar grävdes då runt denna. Dessa skulle fyllas med vatten. Torparna på trakten, som hade häst och vattentunna kunde då få extra förtjänst. Den dagen milan dämdes kördes vatten från när-maste sjö eller kärr och tömdes i de uppgrävda groparna. Därifrån bars vatten i hinkar upp på milan. där två man utrustade med krattor blandade vatten och kolstybb så att det blev en tjock massa. Med detta övertäcktes hela milan, som nu var betydligt hopsjunken. Efter några veckor hade i regel all eld slocknat. Då skulle stubben ösas bort, vilket om den var genomtjälad kunde vara ett hårt arbete.

För allt arbete med inresning, risning, stybbning och kolning samt borttagning av stybben, fick kolaren betalt allt eftersom milan gav kol. Det blev med andra ord, tre och trettio till tre och sextio per läst. (En läst är lika med tjugo hektoliter.) En medelstor mila gav tjugofem till trettio läst och ungefär hundra kronor i kontanter för kolaren. Tiden från det milan tändes till den dämdes va cirka tre veckor.

Erland Nilsson, som var bosatt vid Hedberga åren 1921 – 1952 kolade med medhjäl-pare under många år upp till femton milor per år.

Nu nog om kolning. Men jag tycker att jag kan tänka mig Erland Nilsson, när han om natten skulle se om sina milor. Om dessa gick bra och vädret var hyggligt blev han själv på gott humör. Då stämde han kanske upp en visa, och en eventuell lyssnare hade kunnat få höra hans vackra barytonstämma ljuda mellan kolmilorna.

Ja, detta var några minnesbilder från mitten av nittonhundratjugotalet. Något om hur jag upplevde människor och miljöer i norra Gåsinge. Lite romantik kan väl också få komma in i bilden. Jag gifte mig nämligen några år senare med äldste sonen vid Eklund. Att det blev så ville min far ha äran av. Han påstod att det berodde på de utomordentliga rekommen- dationer han gav mig, när jag kom dit som fjortonårig.

Stina Olsson (född Karlsson)