Hur ont kan det göra?!
Ett av mina starkaste minnen är när jag nyss hade flyttat till min nya
familj Niclas och Kajsa. Då bodde vi i en liten stad som heter Åmål. Det var en helt
vanlig dag, solen lös in igenom de lätt genomskinliga gardinerna i vardagsrummet. Det
var då jag såg det.. Balkongsdörren stod på glänt och en inbjudande känsla av att
gå ut och nosa runt på balkongen grep tag i mig. Sagt och gjort jag gled ut i friska
luften och möttes av en varm sol och både nya och bekanta dofter. Jag stannade ett
ögonblick och lyssnade på alla ljud, fåglarna kvittrade och bilar hördes dovt i
bakgrunden. Det var ganska skönt att veta att jag inte fick vara här ensam, men det var
ju så spännande att utforska balkongens alla hörn själv. Jag kände mig så modig att
jag till och med ville springa lite på gräsmattan nedanför balkongen. Det gick inte att
hoppa över balkongräcket, mina bakben är alltför korta för att ge mig den kraften jag
behöver och frambenen klarar aldrig att fånga upp min vikt vid landningen. Jag var
tvungen att komma på ett annat sätt att komma ut. Jag mindes vad min mamma brukade
säga:" Låt nosen leda dig". Och lösningen uppenbarade sig omedelbart för
mig. Den varma vinden som blåst på mig kom ifrån springan mellan golvet och
balkongsväggen. Jag insåg att jag kunde klämma mig ut genom att hålla andan och pressa
hårt. Jag stoppade huvudet i springan och började att trycka, halvvägs igenom var jag
tvungen att vrida mig så att jag hade nosen uppåt och ryggen ner. På så sätt kunde
jag pressa hårdare med mina framben mot balkongsväggen. När min bakkropp äntligen
befriades från trycket från balkongen blev allt väldigt underligt. Det kändes som jag
var viktlös. Husfasaden jag fäst min blick vid blev plötsligt större och större medan
balkongsväggen blev mindre. Det slog mig att jag håller på att falla, jag hade kanat av
balkongsbläcket. Nästa tanke som kom till mig var, hur ont kan det göra att ramla ner
från andra våningen?! Jag minns en dov duns och allt blev svart. Hur länge jag låg
avsvimmad vet jag inte men jag trodde ett tag att det var dags att träffa farmor iller
som bor i hålornas land. Men jag hade visst mer tid kvar här på jorden. Synen och
hörseln började att återhämta sig, för i dimman såg jag en bekant figur och kunde
höra en bekant stämma. Ett par mjuka och varma händer lyfte försiktigt upp mig för
att lägga min ömma kropp i sin famn. Ledbruten med gräs i munnen blev jag buren till
vår lägenhet. Väl inne i lägenheten började matte och husse att klämma, vrida och
böja på mina ömma leder. Jag tror att det var en sorts hämd för att jag gick ut på
balkongen. Till sist fick jag gå och lägga mig i min älsklings filt. Innan jag somnade
bestämde jag att nästa gång tänkte jag minsann pressa mig ut med huvudet nedåt.
Jag fick min hämd...
Sommaren -00 var jag med matte och husse i småland för att fira midsommar.
Med min vanliga otur fick jag natuligtvis bo på en toalett. Det var inte stort men men
det var mitt rum för helgen. Medans människorna fixade med maten, kransar och
midsommarstång passade jag på att ta igen den långa bilfärden. In på eftermiddagen
vaknade jag av att stämningen blev allt gladare och högljudd. Jag insåg att festen hade
börjat utan mig så jag började krafsa och banka för att uppmärksamma människorna.
Men musiken dränkte mitt försök att nå ut. Jag blev väldigt sur för att de gjort så
här mot mig. Plötsligt åkte dörren upp och en kvinna kom inrusande i mitt rum. Till
min förvåning så kastade hon av sig byxorna för att kunna uträtta sina behov i mitt
rum, mitt territorium! Jag såg chansen att hämnas för att jag inte fick vara med på
festen och kanske förhindra att en främmande odör skulle spridas i rummet. Med ett
bestämt hopp bet jag mig fast i ena hennes skinka. Hon reste sig med ett skrik och
lämnade mitt rum med kläderna hängandes på trekvart. Att mitt goda rykte försvann med
henne ut genom dörren kan kvitta för jag fick min hämd.
När jag rymde...
Sensommaren -01 hade vi nyss flyttat till Lidköping. Det var kväll och jag
och matte skulle gå en liten promenad. Det var en riktigt trevlig kväll och jag hade
fått gå mera löst än vanligt. Vi gick längs en skogsväg då jag fick för mig att
jag skulle sticka in en bit i skogen för det luktade så spännande där. Efter en stund
började matte att kalla på mig men jag såg en chans att få utforska denna delen av
skogen själv så jag struntade i henne. Samtidigt som jag kom djupare in i skogen blev
lockropet svagare och tillsist var det borta. Det var lite härligt att veta att jag var
ensam och lika skrämmande att veta att det var upp till mig nu om jag ville överleva.
Snart hade jag glömt allt vad matte och husse var för nåt, för nu var jag ett med
skogen. Det var toppen, jag kunde rota i allt jag ville och jag kunde stanna så länge
jag ville. Samtidigt som det började att skymma hörde jag hur skogens större djur
började att röra på sig. Jag försökte så gott jag kunde att hålla koll efter
fyrfotade rovdjur...
Men Gud!, vart tog han vägen egentligen? Vi var ute och ropade och letade i
flera timmar men ingen illernos syntes till. Samtidigt som vi var hos grannarna och
frågade efter honom kom en hund springande från skogen, den hade rymt. Hemska tankar
snurrade runt i huvudet, Göran är ju inte rädd för hundar och tänk om...eller kanske
hade han krupit in i grannarnas lagård och blivit ihjältrampad av någon ilsken ko?
Hoppet om att Göran skulle klara sig ökade väl inte direkt när grannen berättade att
han hade lagt ut råttgift runt huset, eller när hundägaren kom och förklarade att det
faktiskt var en jakthund och att Göran var nog ingen hel iller längre om hunden fått
tag i honom. Klumpen i magen blev allt större och när klockan var elva på kvällen
kändes allt hopplöst. Tomheten efter vår lilla älskling gjorde sig påmind hela tiden,
hans matskål, fotot på väggen, den tomma filten. Suck, det kändes tungt att gå och
lägga sig den kvällen. För säkerhets skull lämnade vi dörren öppen och ställde ut
hans resebur på trappan. Det var svårt att få någon sömn (rätt kallt blev det
också) och vi låg och lyssnade efter ljud, nog var det ett krafsande eller? Flera
gånger gick vi upp och kollade men det var falskt alarm varenda gång. Följande morgon
gick jag (matte) ut och letade igen. Husse var tvungen att jobba. Klockan tolv var
nog hela Järpåsskogen genomsökt och det kändes som om det var lika bra att inse fakta,
att vi aldrig skulle få se våran sötnos igen. Med tunga steg traskade jag hemåt igen
medan jag gjorde några sista försök att ropa på Göran med min hesa och trötta röst.
Nä, jag sov väl inte så mycket den natten får jag väl erkänna. Det
fanns ju så mycket jag ville nosa på. På morgonen kände jag att krafterna började ta
slut (nosmuskelkramp) och suget efter Iams och prickig korv började bli allt större. Jag
hörde att matte var ute och letade efter mig så jag bestämde mig för att äventyret
skulle vara slut för den här gången. Hemma på trappan stod buren med min filt i så
jag gick och la mig. Efter en stund hörde jag matte komma längst grusgången, hon lät
ledsen. Undra vad som hade hänt? Jag stack ut nosen ur filten för att hälsa.
Mammas gullegris
Till sidans
top