Det var torsdag och vi var hos min sambos föräldrar och förberedde för hans brors student. Vi gjorde elektriskastolen, makabert skrev tidningen senare om våran finurlighet. Jag var i V39 och allt var jätte lugnt. Ingen känning alls om vad som väntas skulle.

På fredags morgonen kl 07.00 den 4 juni, vaknar jag av att något inte känns som det ska. Jag reser mej upp ur sängen och så plaskar det till. Det var ingen tvekan om att vattnet hade gått. Med armarna i sängen framåt böjd väcker jag min sambo som frågar mej om jag är säker?! Ja! jag är säker!!

Detta fick ju inte hända idag......vi hade ju massor med grejor att göra, det var ju hans brors student och som om inte det skulle vara nog så var min pappa då boendes i Tyskland på väg hit för att hälsa på. Han var på Sverige besök för att han hade besiktat bilen. Dom skulle åka hit upp över dagen från Helsingborg. Hjälp vad gör man?! Vi ringde och förklarade läget för dom inblandade och alla fick lite panik.

Jag kunde inte fatta att det här hände just nu, jag hade ju inte känt någonting!! På förlossningen konstaterade man att Casper hade bajsat i fostervattnet så vi fick inte åka hem. Första värken kom på BB kl 08.00 och sen var det inte mycket att hurra för under dagen. Värkarna kom med ca 10 min mellanrum och var inte starka alls. Inget verkade hända där nere heller. Antar att sköterskorna tyckte synd om oss när vi hade så mycket som hände på hemmafronten så vi fick permis kl 14.00 för att kunna vara med på alla händelser.

Min sambo åkte och såg sin brors student och jag åkte hem och tog emot pappa, Gaby (hans fru) och min halvsyster Charlott. När dom kommit och vi pratat lite så ville dom så gärna köpa nått till oss och den lilla nya som snart skulle komma. Så vi åkte i högsta hugg ut till vårat stora köpcentra till babyaffären. Jag med jätte bindor mellan benen och forsande foster vatten, värkar var tionde minut och sjukhusarmband på handleden. Folk tittade......men en present fick vi.

När vi gjort det så sammanstrålade vi med resten av familjen på studentfesten som hölls hemma hos min sambos mamma och pappa. Där var alla....och alla undrade vad jag gjorde där. Mest rädd och orolig var nog gammel farmor......När klockan blev ca 19.00 orkade jag inte mer så då åkte vi tillbaka till förlossningen. Där hände det fortfarande inte så mycket och jag hade bara öppnat mej 4 cm på hela dagen.

Efter bad och diverse CTG-kurvor så bestämde dom sig för att stoppa förlossningen och vänta tills dagen därpå. Så jag fick lite mediciner och så fick vi ett rum på antenantalen. Men inte kunde jag somna för jag kände värkarna ändå.....så in i badet igen (mitt i natten). Efter det förfriskande badet fick jag en värmekudde på magen och då somnade jag gott. Vaknade tidigt av att jag kände värkarna och då tänkte jag verkligen.....Nää, ska jag ha en massa pinvärkar idag oxo...det orkar jag inte!

Men kl 09 så satte dom in dropp och då började det hända saker. Kl 10 så hade jag riktigt värkarbete och jag trodde jag skulle dö av smärta. Fast jag är livrädd för nålar och speciellt nålar i ryggen så skrek jag efter eda! När en evighet (kändes det för mej) hade gått så kom äntligen narkosläkaren. Jag hade så ont av värkarna att jag skakade, hade dessutom gjort en massa pinsamheter som visst är rätt så normalt men ändå inte för en vuxen. I alla fall så fick jag sitta upp när han höll på med nålen för jag kunde inte ligga. Inte heller fick han det att fungera. Han hann inte mer än ut ur rummet så kände jag en annorlunda smärta, jag ville krysta.

Åh gud så skönt det var då!! Det gjorde inte alls ont....inte på samma sätt som värkarna. Det var mycket lindrigare smärta. Väl i förlossningssängen tänkte jag att jag ska minsann inte ligga några 2 timmar och krysta så jag krystade för kung och fosterland....2 ggr på samma värk. Och det lönade sig. För Casper var ute på 2½ krystvärk, kl 12.06 på förmiddagen. Lyckan var gjord och han var det vackraste som fanns.

Det var på torsdagen den 5 December. På förmiddagen var jag till barnmorskan och jag bad henne titta om det hade hänt nått där nere. Och det hade det, jag var öppen 2 cm men det var fortfarande stramt där nere. Då bad jag henne att dra lite i livmodertappen för att det kanske skulle få igång saker och ting. Efter besöket mitt på dagen började jag känna förvärkar som kom med jämna/ojämna mellanrum. Brydde mej inte så mycket om det eftersom det inte gjorde ont eller var obekvämt. Den kvällen skulle jag ut med jobbet och äta julbord så jag gjorde mej i ordning och åkte dit.

Kvällen gick smärtfritt och vid 23 tiden bestämde jag mej för att åka hem. Väl hemma så tyckte gubben att nu fick det vara nog!! Ungen skulle ut!! Så vi gymnastiserade på alla olika vis, bland annat trapp löpning. Men man är ju inte mer än människa så till slut så orkade jag inte. Vi gick och lade oss men jag kunde inte somna på grund av förvärkarna, som nu kom mer regelbundet. Cirka 5-6 minuters mellanrum. När klockan närmade sig småtimmarna så gick jag upp och tog mej en lång varm dusch. Efter det satte jag mej i soffan och tittade på tv. När klockan blev ca 04 så fick jag två rejäla värkar och ringde då till förlossningen. Där ville dom att jag skulle komma in på en koll för att se vart det bar vägen.

Så så gjorde vi, rafsade upp andra ungen och körde han till farmor. På förlossningen visade det sig att jag hade så täta värkar att jag fick stanna. Inte för att det gjorde så ont men det var bara lugnet före stormen.