Lars-Inge Wallander

Jag tävlar, alltså finns jag...

Jag har alltid varit bra på att tävla. Inte vinna, utan just att tävla. Inte något åt Coubertins håll - för visst fan är det viktigt att vinna, men det är inte själva innehållet i mitt tävlande.
    Man kan dela upp tävlandet i olika kategorier, och först kommer det konventionella som att komma först i löpning eller mötas i olika bollspel man mot man. Tennis, pingis, badminton osv. Lagsporter har samma karaktär, med strikta regler som aldrig ifrågasätts och på sätt och vis är själva förutsättningen för tävlandet. Så att det blir publikt och alla kan förstå tävlingen.
    Det finns också det mindre konventionella, inte fullt så regelomgärdade tävlandet. Man gör det med andra eller man kan hålla på alldeles själv. Här tänker jag främst på en sån populär gren som stenkastning, där både längd och precision kan vara variabler i tävlingsmomentet. Allt från varpa till kast mot vägmärke, kasta macka och största plumset. Panga doror vet jag inte, men det bör väl ingå, om man ser det rent formellt.
    En helt annan form av tävlande är där man bara själv vet om att det är en tävling och därför kan sätta upp reglerna och ändra dem vartefter det faller sig. Jag har en specialare som går ut på att då dörrarna i tunnelbanevagnen öppnas, försöka vara först ut ur spärrarna i utgången. Jag kan göra vilka regler jag vill, men springning brukar inte vara tillåtet. Däremot kan dubbla steg uppför rulltrappan accepteras. Jag vinner ofta eller så har jag gjort en så bra upphämtning att de imaginära journalisterna fokuserar bara på mig.
    Slalom, storslalom och super-G är också förträffliga vardagstävlingar där det inte ens behövs några motståndare. Man kör ju på tid. Den tävlingen kan gå av stapeln på de mest oväntade platser. Bara det finns en något så när kurvig väg från start till mål.
    En mycket drastisk och kanske inte fullt så trevlig tävling hittade min då sexårige son på. Han sköt ihjäl människor med sina laserblickar. En blinkning - ett skott. Nästan alla dog. Jag tror att han som tolvåring har lagt av med det där, men det känns aldrig riktigt bra när han börjar blinka åt en.
    Det här sista för mig osökt in på andra dimensioner av tävlandet, där man sätter människor och länder på spel för att se om man kan vinna. Det är ju bortanför mitt område, men några håller ju på med det i stor skala och då inte bara med färgbollar som attribut. Här finns det också låtsasregler som alla skiter i, men det här är på ett annat plan, som jag sa, och egentligen inte vad jag ville orda om.
    Jag återvänder till det informella, för andra osynliga tävlandet. Förr i tiden kunde man utföra den här tävlingen på Systembolaget eller på Posten, men det går inte längre med kölappsystemet. Däremot går det utmärkt på stora livsmedelshallar med många köer. Hitta rätt kö! När man valt måste man kolla upp alla siststående i köerna brevid och hålla dem i minnet. Och sen är det bara; först vinner! eller sist om det börjar gå åt helvete. Man gör reglerna själv. Den här tävlingen kräver en ingående människokännedom för ett bra resultat. Det hänger på hur feta varukorgarna eller vagnarna är. Du måste kunna avgöra om det är fråga om kort- eller kontantmänniskor i kön, du måste veta eller gissa vad kassörskan är god för. Ung, gammal, ny, erfaren, uttråkad, glad eller nollad, allt sånt måste man hålla koll på.
    Det går kort sagt att tävla när, var och hur man vill. Andra inte fullt uttalade grenar är vem som först får barn, vem som har flest, vilken VD som har högst lön/fallskärm, ballast bil, snyggast fru osv. Här delas inga priser eller diplom ut då själva tävlingsmomentet är priset så att säga.
    Och så har vi den ultimata tävlingen. Den som ingen går oberörd från. Nej, nej, det är inte Wimbledonfinalen eller VM-fotboll. Det är den där tävlingen som inkluderar alla och som börjar med farsans uttömning en god dag eller natt när du blev till. Första deltävlingen är loppet mot ägget och den vet du ju att du vann. Men det var bara uppvärmningen. Målet känner vi alla till och dit är det inte så bråttom. Därför nöjer jag mig med att tävla. Inte vinna.
Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 1998.