LYRIK

Tid

En sekund vacklade jag till, min instinkt sa mig att jag gjorde det rätta, 
men ändå tvekade jag inför det okända. 
Jag hoppade

Ett ögonblicks infall kan förändra livet för alltid 
Eller är det förutbestämt?

Tiden sägs läka alla sår men ingen talar om ärren, suturerna alla försöken att sy ihop

Jag ville råda över min egen tid
Inte bli styrd av stamtavlan
Budorden
Skuldkänslorna
Otillräckligheten

Känslan av att befinna sig under stickande ljus från en 100 watts glödlampa detta hör till det förflutna

Min tid är nu

TABU (om inre gränser)

Bredbent naken
rosa fjäder boa
fladdrar i vinden
skrattet studsar
som gummibollar

Grönare gräs intill
lockande tulpaner befrias
ligger vackert i famnen
ljud av glädje
åt ägarens vrede

Buteljens tryck lättar
pärlar ner i strupen
sjunger med dånande kraft
läppar som solmogna tomater
kysser vattenpölens spegel

 

HON

Ilskan driver framåt
hon forcerar
kämpar
mot misstron
jonglerar ambitiöst

Oron flödar i venerna
det kniper i magen
mat är jobbigt
säger hon
biter ihop käkarna
tills de låser sig

Synlig 
var god bekräfta
igelkotten rullar
runt i hennes mage

Det dunkar i
hennes huvud
mungipor vinklas upp
en disciplinerad
pajas

Hon syns på partyt
skrattar stort med
bakåtlutat huvud
tungt som cement
ögonlocken bränner
kastrullen kokar över

Trött, så trött
vill sova, vill sova
säger hon tyst
vill dö vill dö
säger hon ursinnigt
vill leva vill leva
säger hon uppgivet.

Röda känslor

Orala ljudvågor
återkastas
oåterkalleligt
fångas av cellerna

Läppar rör sig
pupiller tränger in
i porerna
observerar

Magsyra skummar
vätska avdunstar
blod pulserar
förändrar

Stämband knyts
ihop tills de brister
hjärtslag dunkar
kroppen vibrerar

Kaos
upplöses
klingar ut
tomhet

Vita känslor

En rostig spik 
i min hjärna
krökta axlar 
sugs ned av 
tyngdlagen

Jag är 
en smutsig människa
svart som tjära 
är mitt kött

Du vet inte 
men jag vet
för alltid märkt

Ingenting 
blir det samma 
aldrig 
någonsin

Mina handlingar 
är för alltid 
ett avtryck 
i det 
oändliga

Du ser 
ingenting 
för mina mun
kan le 
mina ögon 
kan blixtra

Men bakom 
irisens 
hinna 
finns det 
ett dunkel 
som aldrig 
når sitt slut

Du säger 
att du älskar mig 
men orden studsar 
som järnflis 
mot mitt tomma 
skal

Taggtråden frodas 
i min mage 
för jag förstår 
inte kärleken 
bara det 
onda

 

Orörligt vatten

Min hand tar upp en sten
kastar den i orörligt vatten
skiktet klyvs
med en dov ton

Under ytans stillhet
täcks botten av
hård materia

Dimman omsluter
naglar gräver
i handflatan
svullen gråt
forcerar de knutna
halsmusklerna

Ser över axeln
en flicka
händerna skyddar
ansiktets sårbarhet

Fuktiga slöjor lättar
havet öppnar sig 
mot horisonten

Barndomens sandslott
utplånas av 
tidens vatten

Rassel av stenar
mot strandens kant
ensamma kalla tår
sjunker ner i
sanden

Regnet ligger i luften

 

Lustgård

Främmande vind 
stryker hårstråna
befriar ansiktets
dåsighet 

Solen kysser heta kinder
händer flätas samman
bubblor porlar
i artärerna

Silverstänkt hav 
speglar ögats lust
känsliga tår i sand 
smekt av vågorna

Fiskmåsars gälla 
skrin manar
luften darrar
blodrött eldhav

Solens strålar 
avslöjar
händer utan ägare
ögon utan visioner

öronbedövande
tystnad

 

Såret


Han står med ryggen
vänd mot dörren
spänner halsmusklerna

Fångar upp den dova
klangen av gråten
som letar sig ut

Maktlös betraktar han
sin avkomma
som utan varsel
drabbas av hans sorg

Han vill röra sig
bort från smärtan
fly ut i morgonljuset

Lämna mörkret i rummet
med de fördragna gardinerna

Dömd från livmodern
vänder han bort ansiktet från
spegelbildens fångenskap

Det varfyllda såret
har kapslats in
i generna

Nervbanorna sliter
drar i honom
vill föra honom tillbaka
in i stamtavlans slutna cirkel

Han spjärnar emot
biter ihop käkarna
trycker bålen framåt
med blodspränga
ögonvitor

Den värkande hjärtmuskeln
dras ihop
när hjärnan kämpar
att överge det
levande köttet och det
pulserande blodet

Men insiktens snara drar åt
kring hans hals
Armar och bultande hjärtan
slingrar sig kring hans kropp

Axlarna sjunker ner
han vänder sig sakta om
låter sig omfamnas

Det finns inget slut på en evighet

Liv 
       
Jag längtar
efter dig
Du lilla varelse
En del av mig
Inuti 
Du utan
förflutet
    


Ur mörkret

Han spärrar upp ögonen och försöker finna svaret 
i mörkret som omsluter honom. Den nakna kroppen skälver,
ljud vill tränga ut ur hans strupe men når inte fram.

Avgrundsdjupa vrål av smärta tränger igenom tystnaden. 
Det vibrerar och dunkar mot trumhinnorna. 
Oron stegrar, kryper under hans tunna skinn.
Han försöker vända sig bort, undkomma.

Den oväntade stillheten får honom att slappna av. 
Han sluter ögonen, rätar ut de spända benen. 
Men det ohörbara får honom att lystra, spänna sinnena. 
Kroppen kränger till av den plötsliga tryckvågen. 
Ett skri skär genom väggarna. Obekanta röster letar sig in.

Den obestämbara kraften tar tag i honom och föser honom 
framåt, neråt. Det spänner och trycker mot hans hjässa. 
Han försöker röra huvudet, men han är fångad.

Ett skarpt sken sticker i hans ögon för att sen försvinna. 
Ljudet och rösterna kommer närmare, letar sig in i hörselgångarna. Väggarna rämnar och han slungas ut i en explosion av ljus. 

Den nakna kroppen skakar av köld. Munnen öppnar sig och ett skarpt skrik tränger sig ut ur hans munhåla. Främmande händer 
rör vid honom, håller honom fångad. 

Han läggs ner mot varm hud och en fridfull känsla börjar infinna sig. En välbekant röst får honom att titta upp mot ansiktet som åstadkom det. 

- Hej min älskling, min son!



Du utan förflutet

Månljuset letar sig in i det varma mörkret. Vi ligger tätt intill varandra, mellan svala lakan, i vår egen värld. Jag betraktar ditt ansikte som vilar mot mitt nakna bröst. Din hand ligger mjukt på min mage. Du jämrar dig lite i sömnen och trycker din kropp närmare min. Jag stryker dig över ryggen, kysser din hjässa. Dina mjuka läppar rör vid mitt bröst.

Jag fylls av en obeskrivbar kärlek. Jag vill fånga och vårda varenda sekund i mitt minne, för en dag lämnar du mig när du inte behöver mig längre. Men du kommer alltid stå mig nära, finnas i mina vener i mitt innersta. Du är en del utav mig.

Du griper mitt finger och håller det hårt i din hand, ser på mig med dina mörkt blåa ögon. Jag kysser dig på pannan.

Jag kommer alltid att finnas för dig, min Samuel.

 

 

En man

Noshörningen stirrade stint som om han vittrade fienden. Den väldiga kroppen var väl förankrad i det dyiga vattendraget. Men han var beredd, redo att attackera med sitt mäktiga horn.

Ung stolt, med musklerna spända under den blanka svarta huden, sprang han över stäppen. Solen stod högt på himlen och den röda jorden virvlade omkring honom. Han närmade sig den omisskännliga doften av fuktig jord. Övermodigt höll han sin assegaj i handen, han skulle bli man. Med ett språng likt en gasell anföll den okuvlige ynglingen det stora djuret, såsom han sett sin far göra, den store jägaren.

Blodet blandade sig med den röda jorden. Förvånat stirrade pojken upp mot skyn, där gamarna kretsade. Hans handflator blev klibbiga av den varma vätskan som sipprade från hans mage. Han slöt sina ögon. Han var en man.

Stenen

De kärleksfulla energierna skulle flytta bort det tunga cementblocket ur hennes mage. Det skulle avlägsnas, lösas upp i små atomer, befrias i intet. Det var budskapet hon fick när hon konsulterade sin guru. 

Han hade suttit och iakttagit henne med sitt blida leende och varma mjuka blick. Rökelsens doft av sandelträd och klockornas sång i vinden omslöt henne. Hon kramade sina händer så knogarna vitnade.

"Men det smärtar så, i hjärtat och hjärnan, det svider och gnager och klumpen av ensamhet vill inte ge med sig", hade hon sagt. 

Gurun hade rasslat med kristallerna i sin orangefärgade kåpa. 

"Här, ta den gula stenen den är bra för dig, men vårda den, den är fylld av kärlek och vill dig väl." 

Hon såg lite misstroget på den ljust gula kristallen, men sträckte fram handen och tog emot den. Stenen låg kall och sval i handflatan, den kändes död, men all materia består ju av energi resonerade hon. Hon slöt fingrarna runt den och en tår rann ut från hennes vänstra öga. 

"Men när hjälper den, du höga guru?" hade hon undrat. 

"Giv det tid, ha tålamod" 
hade han sagt på sitt lågmälda vis. 

Hon slöt ögonen och kramade den kalla stenen. Hennes hjärta bultade av spänning, misstron pockade, men ändå började ett vagt lugn sippra in under huden och hoppet började viska inom henne.

NOVELLER


Den svarta kepsen 

Henrik stod på den gröna filtmattan. Han betraktade sig i spegeln av teak, som han fått av sin mor, när han vid 26 års ålder flyttat hemifrån. Det var 17 år sedan nu och hans mor var inte längre i livet. Henrik rättade till den brunrandiga slipsen, den vita skjortan var nystruken och vecken på de mossgröna fiskbensmönstrade byxorna såg prydliga ut. Det bleka ansiktet var nyrakat han var rätt nöjd med sitt utseende, de gulbruna ögonen satt lite tätt ihop och näsan var kanske lite stor, men mor hade alltid sagt att den såg aristokratisk ut. Henrik drog en hand över det redan släta ljusbruna håret, han betraktade några gråa hårstrån och suckade lätt.

Ett leende spred sig över hans ansikte när han satte på sig den svarta bomullskepsen med påsydda vita pärlblommor, mitt på satt en stor röd garnboll, som en clown näsa. Han hade funnit den samma dag på Myrorna för 20 kronor, den skulle hon bli glad för, han skulle få henne att skratta så som bara Astrid kunde, med blixtrande ögon och små taggiga vita tänder.

Han hade blivit häftigt förälskad i henne redan första gången han såg henne, när hon låg där, på det stora sterila sjukhuset. De runda blå ögonen som intensivt hade betraktat honom under mörka ögonfransar, de rosiga kinderna, den hallonröda munnen som var lite blank av saliv. Tänk vad tiden hade gått, det var 10 år sedan idag och han var om möjligt än mer förtrollad av henne. Han tog paketet med det vackra smyckeskrinet, som Astrid så hett hade önskat sig. Det vita skrinet spelade "Vem kan segla förutan vind" när man öppnade locket. Han kunde knappt bärga sig. 

Henrik stoppade paketet under armen och tog de tio skära rosorna i handen. Låste noggrant ytterdörren. Sprang trapporna ned till våning två. Han stannade utanför hennes dörr med de röda ballongerna, Persson stod det på brevinkastet. Det pirrade förväntansfullt i magen på honom och han var lite svettig om händerna när han ringde på.

Han såg på henne där hon stod och sken som solen, med det ljusa håret utsläppt. De klarblå ögonen betraktade honom avvaktande men ändå med en antydan av nyfikenhet. Han blev alldeles varm inuti.

Leende sa Henrik,

- Grattis på födelsedagen Astrid, och sträckte fram paketet och rosorna.

- Tack farbror Henrik, sa hon och fnittrade, hon pekade på hans keps från Myrorna, är du en clown? Var har du den röda näsan? Mamma, mamma, kom och titta på farbror Henrik! Astrid, viftade med paketet, titta jag har fått ett paket och blommor också!

En magerlagd kvinna med blont hår och bleka läppar kom emot honom, 

- God dag Henrik, sa hon med ett leende som inte nådde de trötta ögonen. Kom in, för du vill väl ha tårta och kaffe. Kan du förstå att hon blivit så stor, 10 år idag! 






Tändaren 

Stefan satte nyckeln i dörrens lås och steg in. Den instängda luften kittlade honom i näsan. 
Förnimmelsen av farmor hängde fortfarande kvar och fyllde honom med ett stilla vemod. Där i tamburen hängde hennes beiga tunnslitna poplinrock. De rejäla bruna skorna som hon målmedvetet tog sin dagliga promenad med. Stefan suckade när han hängde av sig anoraken. 
Farmor som den sista tiden legat blek och tunn på sjukhuset. Nu hade hon äntligen fått ro. Men han saknade henne. 
Han hoppade till när vägguret slog två. Allt var som vanligt förutom att farmor inte satt leende och väntade på honom i den gulblommiga kretong soffan.
Stefan hade tagit på sig ansvaret att sortera bland hennes saker. Stefans far levde inte längre han hade dött i en bilolycka när han bara var 6 år. Farmors bror Arvid var installerad på ett äldreboende. Han kunde inte skilja på ett guldarmband och en gardinring och skulle säkert tappa Rörstrand servisen i golvet. 
Men var skulle han börja? Han gick in i sovrummet, öppnade balkongdörren, en kylig vindpust svepte in. Han satte sig på sängen med det solblekta gröna satängöverkastet. På byrån stod ett foto av hans far med honom i famnen. Ett gulnat foto av farmor och farfar. Brudparet blickade in i kameran med allvarliga ögon. Då hade farmor faktiskt varit yngre än vad Stefan var idag
Han öppnade garderobsdörren. Klänningar, koftor hängde i rader, skor, hattar och kartonger var uppställda på hyllorna. Han tog ut allt och lade på sängen.
Längst in ligger en handväska, svart, med mässings lås. Nyfiket öppnar han den. Tom. Han gräver lite och stöter på ett metallföremål. Han fiskar upp den och stirrar igenkännande på tändaren i form av en motorcykel. Tänk den hade legat där i alla dessa år. Minnena sköljer över honom. 
Han hade svårt att sitta still i klassrummet, kastat gem och suddgummi omkring sig. Struntat i läxorna och allt oftare dök han helt enkelt inte upp. Svårhanterlig sade man på skolan. Stefan hade saknat sin far. Mamma som aldrig var hemma och inte verkade bry sig om vad han hade för sig. Han kom ihåg känslan av tomhet, som en svart klump i bröstet och hur han efter skolan hade varit ensam och osäker. Han hamnade i gänget där gemenskapen bestod av att knycka folköl och chips på ICA, slakta och sno cyklar och röka hasch. Här blev han tagen på allvar, här var han något. 
Ingen brydde sig var han befann sig, ingen förutom farmor. De hade alltid trivs ihop. Någon dag varje vecka brukade han besöka farmor efter skolan för att äta en ostsmörgås och ta en kopp av farmors varma choklad, med riktig ögonkakao och vispad grädde. Stefan hjälpte henne med små ärenden som att t ex köpa Hemmets Veckotidning och Pågens skorpor, gå på posten för att köpa frimärken och hämta ut paket från Ellos. Men hans besök blev mer och mer sällsynta. Gänget var viktigare, han undvek henne, ville inte känna hennes forskande blickar och närgångna frågor. 
Han hade suttit nere i centrum och skränat en tidig fredagskväll i september med de andra. De hade delat en joint. Han hade just varit i färd med att tända en färdigrullad, då hon plötsligt bara stod där. Hon såg på honom med sina cockerspanielögon som han så väl kände igen från sin egen spegelbild.
- Stefan, lägg ifrån dig den där! Hörde du, släng bort det där skräpet nu. Ge mig tändaren, sa hon, med den rösten som farmor hade när hon talade med vicevärden.
Stefan hade förvånat tittat upp och rodnat.
- Låt honom va, kärring, sköt du ditt, ta ditt gamla arsle och stick för fan, sa en av killarna och skrattade rått.
Men farmor stod på sig, rörde sig inte ur fläcken. Bara tittade på honom.
Då klack det till i Stefan, han skakade av raseri och vände sig mot Roger, som hade hånat farmor.
- Våga aldrig tala så till henne mer, sa han ursinnigt, du kan dra åt helvete ditt jävla svin.
Han vände sig om och gav farmor tändaren, som hon stoppade i sin rejäla svarta handväska. Tog henne under armen och gick.
- Förlåt, hade han sagt, vänd mot farmor och klappat
hennes arm 
- Det är bra nu, Stefan. Farmor hade kramat hans
hand 
Utan henne hade han kanske inte suttit här idag, kvinnan som hade älskat och trott på honom. 
Tack farmor.

Relationer

Kvinnan sitter med slutna ögon och huvudet tillbakalutat i den krämfärgade fåtöljen. Händerna ligger slappt i knäet. Den röda vätskan droppar ner på golvet från hennes hals. Hårtestar har lösgjort sig från det konstfullt uppsatta bruna håret. Pärlhalsbandet liksom den grå sidenblusen har rödbruna fläckar som skiftar i nyans och styrka. Hon öppnar sakta de ljusgrå ögonen och betraktar matsalsbordet. Linneduken är skrynklig och fläckad med rödvin. Christians vinglas är omkullvält liksom hans stol. Vinflaskan med det franska årgångsvinet är tom. Ljusen i de tunga silverstakarna brinner fortfarande som om inget har hänt.

Beatrice hade lagat Christians favoriträtt. Coq au vin. Dukat vackert, något som han var väldigt noga med. De hade avnjutit middagen under lågmält samtal. De hade talat om den nya uppsättningen av Madame Butterfly, om Christians insatser på golfbanan. Hon ställde de rätta frågorna om arbetet och klienterna. Men hennes blick var frånvarande. Hon skulle prata med honom efter middagen, efter desserten.

Beatrice föreslog ännu en flaska vin, han nickade lätt och kvävde en gäspning. Hon gick ut i köket och valde ut en flaska med omsorg. Christian tog den exklusiva korkupptagaren som han köpt i Schweiz. Han synade etiketten på flaska, öppnade och hällde upp en lite skvätt i sitt glas, luktade på det, smuttade, lät vinet rulla runt i munnen och svalde med välbehag. Christian fyllde upp Beatrice glas. Hon tog en rejäl klunk och svalde. Trevande började hon,

- Jo Christian det är en sak som jag vill tala med dig om.
- Jaså. Han höjde på ögonbrynen och skrattade lätt.

Hon hade omständligt med väl valda ord berättat om sin fina vänskap med Nicki. Hur bra de kom överens och om de många gemensamma intressena. Att deras känslor med tiden hade växt sig allt starkare. Hon hade tagit ännu en klunk av vinet och sagt.

- Jo du förstår, vi älskar varandra, vi vill leva ihop.

Han hade stirrat på henne och hånskrattat. Skulle hans affärspartners fru ha en relation med hans hustru. Det var ju fullständigt befängt Christians ansikte var rödflammigt. Han tömde sitt vinglas i ett svep, reste sig hastigt upp så att stolen välte och slet av sig sidenslipsen.

- Så du menar att du och Nicki? Att ni, medelålders nuckor, har blivit flator!

Hon hade framhärdat, försökt få honom att förstå. Men Christian var rasande, ögonen var svarta och galna. Hans annars så välbalanserade manér var som bortblåst. Han hade kastat återstoden av vinet mot henne och kallat henne slyna. Hon hade utnyttjat honom, affärerna skulle gå åt helvetet och hon skulle aldrig klara sig utan honom. Han hade slängt igen ytterdörren så att prismorna i den antika kristallkronan hade rasslat. Hon hade suttit kvar vid bordet och lyssnat, väntat på att han skulle öppna dörren och komma tillbaka, att de skulle skiljas som vänner. Hon hade gjort en ansats att ta undan glasen, torka upp vinet som droppade ner på den handknutna silkesmattan. Beatrice kände sig yr och matt, tom i huvudet. Hon gick på darriga ben bort till den krämfärgade fåtöljen och satte sig. 

Beatrice reser sig sakta upp. Plockar upp linneservetten från parkettgolvet. Borstar bort några smulor från duken. Dukar av vinglasen och sköljer hastigt ur dem i köksvasken. Hennes mun blåser mekaniskt ut stearinljusen. Beatrice går ut på badrummet. Knäpper med darrande fingrar upp blusen, lirkar av sig den svarta kjolen och strumpbyxorna. Tvättar av sig, frotterar sig omsorgsfullt med den vita frottéhandduken. Hon går naken in i sovrummet och väljer noggrant ut ett par svarta silkestrosor med tillhörande bh. Tar på sig den cerisa sidentunikan med pärlbroderi, som ser ut som en hippietrasa enligt Christian, men som Nicki älskar. Beatrice stänker ett par droppar parfym bakom öronen. Målar läpparna med omsorg, skakar ut håret och studerar kritiskt sin spegelbild, hon ler svagt. Hon går ut i tamburen och tar på sig kashmirkappan. Stänger igen ytterdörren, går nerför marmortrappan och stiger ut på trottoaren. Beatrice drar in den svala kvällsluften genom näsborrarna, hon ser sig omkring. Omvärlden är ovetande om den stora förvandlingen. Beatrice går med raska steg iväg och hejdar en taxi. Hon håller väskan hårt i handen, i den ligger flygbiljetten och 20.000.- euro i kontanter.

Mullvadar

Den prydliga gräsmattan skulle vara perfekt. Träden tuktade, ogräs rensas. Inte en maskros så långt ögat nådde. Så här skulle de vara. Gödsla och vattna enligt konstens alla regler. 
Gunther var välkänd på Villagatan för sin välansade gräsmatta. Grannarna kastade avundsjuka blickar över staketet. Gunther gick med högburet huvud på tomten och jäste. Han gav gärna råd till kreti och pleti på sin brutna tyska.
När han stod i köket på Verdexas personalmatsal och gav order åt kockassistenten Ulla, drömde han sig bort till sin välansade stolthet.
Lova, Gunthers fru sedan 16 år, var less på gräsmattan. Hon stod i skyltfönstret på Åhlens och klädde på de manliga skyltdockorna med de läckra moderiktiga byxorna, hon drömde om helt andra saker.

En varm lördagsmorgon i maj, vaknade Gunther och sträckte på sin kraftiga kropp. Klockradions lysande röda siffror stod på 07.42. Det var dags att stiga upp. Han tog en snabb dusch, rakade sig och satte på kaffet. 
Gunther slängde en blick ut på gräset och stelnade till. Han gnuggade sig i ögonen. 
- Vad i helvete! Han kastade sig ut genom terrass dörren iförd kalsonger och sin urtvättade Verdexa t shirt.
Bruna högar, skrek mot honom i det gröna krispiga gräset.
Han vrålade och tog en spade och slog med hela sin kraft mot jordhögarna. Hans stolthet var fördärvad, hans liv gick i kras, vad fanns kvar!
Han svor och skrek över mullvadsjävlarna. Lova kom springande i sin röda korta morgonrock.
- Vad händer Gunther, lugna dig, lugna ner dig.
Han segnade ihop på gräset hulkade som ett barn, hon la sig på knä och tog honom i sin famn. Vyssjade honom och sa med antydan till ett litet leende.
- Det ordnar sig, ska du se.
Under tiden hade Svensson, Hjelm och Wallengren samlats utanför staketet, förstummade, chockade, undrande över denna tragedi på Villagatan 6 en tidig lördagsmorgon i maj.

Kökssilen

Karin stod på parketten och rörde kroppen sensuellt till trummusiken på cd-spelaren. Hon vickade vilt på höfterna, blundade och log. Ansiktet var uppvänt mot taket och håret som var uppsatt i en knut hade börjat lösas upp. 

Hon älskade dansen. Hon blyga Karin som oftast höll sig i bakgrunden, hade blivit övertalad av Ritva, grannen, att följa med på ABF:s kurs i afrikansk dans. Arne trodde hon gick någon kurs i vävning, han brydde sig aldrig om att fråga och hon tyckte det var lika bra att hålla tyst. Hon skruvade upp volymen ytterligare och kroppen rörde sig i takt med trummornas allt mer stegrande tempo. Karin skrattade högt och svetten rann i hennes rödflammiga ansikte, hon såg framför sig mörka, vilda, muskulösa män med ögon brinnande av begär, efter denna exotiska Karin från Landskrona. Hennes tankar bröts tvärt av Arnes stämma.

- Vad i helvete håller du på med, det dundrar lång väg av någon jävla negermusik. Hur ser du ut egentligen! 

Han stormade bort till cd-spelaren och stängde av. Karin sa ingenting hon stod mitt på golvet med armarna hängandes längs sidorna. 

- Hur blir det med middagen egentligen fortsatte han, jag går och duschar, och ta dig nu samman Karin, har du sett dig i spegeln hur du ser ut, vad håller du på med egentligen.

Han rev av sig den oljefläckiga blåa urtvättade t-shirten med tre kronor och släppte den på golvet samtidigt som han tågade ut ur rummet.

Karin sa fortfarande ingenting, hon gick mekaniskt ut i köket och satte på vatten till pastan. Tårarna rann i takt med löken hon hackade, hon tog upp handen och torkade bort några droppar från kinderna. Karin öppnade konservburken med krossad tomat medan hon brynte löken och köttfärsen i järnet. Hon hörde Arne som visslade i duschen. Det började susa i hennes öron och handen kramade kniven hårt medan hon sågade sig igenom det italienska lantbrödet. Hon öppnade kylen och tog ut en av Arnes tyska öl, öppnade den häftigt och svepte i sig den. Vattnet till pastan kokte i takt med den febriga känslan som började sprida sig i kroppen. Hon torkade bort en fuktig hårtest som klistrat sig fast i hennes panna. Hennes händer vände upp och ned på kartongen med Kungsörnens pastaskruvar, som Arne föredrog. Han kom släntrande ut i köket med fuktigt hår och handduken löst hängandes kring höften. 

- Gud vad jag är hungrig, det luktar ju gott, gumman, sa han och klatschade till henne i baken.

Hon svarade inte bet bara ihop käkarna och tog ut kökssilen.

- Inte fan, visste jag att du kunde vicka så på den stora baken, skrattade han, skulle vara gott med en kall öl.

Han gick och satte sig vid köksbordet. 

- Men då tycker jag att du skall ta det, sa Karin med låg stämma.

Hon gick med bestämda steg ut i tamburen, tog på sig sin beiga poplinkappa, slet åt sig den svarta axelremsväskan och stack de bara fötterna i de svarta pumpsen. Hennes hand kramade fortfarande kökssilen när hon tågade ut ur det gula radhuset. Hon hörde Arnes upprörda stämma inifrån huset

- Men va fan, går du Karin, makaronerna kokar ju som fan, Karin vad håller du på med. Var i helvete är silen, det kokar ju över…… 

Hon hörde honom svära inifrån huset. Men hon gick målmedvetet mot stationen. En ensam man på promenad med sin tax betraktade kvinnan som gick förbi honom med det okammade bruna håret, kappan som trots kylan var oknäppt, och med en röd kökssil i ena handen. Han virrade lite lätt på huvudet och gick vidare med hunden.

Efter en kvarts promenad i rasande tempo, nådde hon stationen. En yngling med svart hår och piercade ögonbryn, frågade henne om vad klockan var, Karin tittade på handleden och blev först då medveten om kökssilen som hon fortfarande höll i handen. Hon fnissade till och hängde den på stolpen invid övergångsstället.

- Coolt, sa ynglingen, och släntrade vidare.

Karin löste en biljett till Malmö och klev på tåget. Hon hoppades bara att Thabo skulle vara hemma och ta emot henne. Karin lutade sig bakåt i sätet och log mot passageraren mitt emot, som naturligtvis inte log tillbaka.

Nytt Liv

Jag håller ditt ansikte i mina händer, smeker dig över kinden. Trycker min näsa mot din slitna grå rock. Klamrar mig fast. Du håller om mig, stryker mig frånvarande över ryggen, viskar i mitt öra att du snart är tillbaka, oroa dig inte Anna. Du skjuter mig milt ifrån dig, betraktar mig med dina blå ögon. Jag ser i n i dig och du är redan på väg bort från mig, långt bort till en annan värld. Hur skall jag klara mig utan dig, kommer du någonsin tillbaka?

Luften luktar rutten fiska, och tjära. Röster och skrik, hästhovar som klapprar mot kullerstenen. Det flimrar framför mina ögon, lösa fragment av män, kvinnor och barn, måsars skrin. Jag biter mig i läppen försöker kväva gråten som vill tränga sig ut i den råkalla havsluften. Jag huttrar till, drar yllekoftan tätare kring kroppen. Hårtestarna har letat sig ur flätan och salta tårar når mina nariga läppar.

När Du har rest, då återstår bara den ensammas väntan, på ett livstecken, en hälsning om att jag finns kvar i ditt hjärta. För jag har sett det förr, när Kristinas Johan gav sig iväg, det har nu gått 5 år och hon har inte hört något ifrån honom på 3 år. 

En klocka klämtar och någon ropar i en megafon, "Amerika linjen avgår om tjugo minuter". Avskedsord snyftningar, skratt blandas i mina öron, men jag förmår inte tala, jag håller i dig hårt, trycker dig mot mig, insuper dina dofter för att vårda i mitt minne. Du lyfter min haka mot dig och ger mig en hastig kyss med dina varma läppar. Ett ihåligt skrik letar sig upp ur min strupe. Men du håller din hand lätt för min mun och säger, lugna dig Anna, jag skriver till dig, jag skickar pengar så att du kan komma över. Han lösgör sig och jag snubblar efter honom, men han banar sig med bestämda steg fram genom folkmassan. Kepsen är nedtryck över det ljusa håret och kappsäcken är slängd över axeln.

Jag står på kajen och försöker fokusera Arvids ansikte, hålla det kvar, men det blir mindre och mindre allteftersom det enorma fartyget stävar ut mot horisonten. Människorna börjar skingras runt omkring mig men jag förmår inte att gå därifrån. För kvar finns bara tomheten som värker mitt bröst. Tårna har domnat i de tunnslitna kängorna och de kalla vindarna biter och hugger i mitt skinn. Men smärtan känns nästan befriande mot den förtvivlan som gräver sig in i mitt kött. Du var så ivrig att lyckas bana väg för en framtid för dig och mig, där borta, i möjligheternas land, där alla oavsett vem man var hade samma chans att lyckas. Men jag talade inte om för dig att inne i mig har du redan skapat ett nytt liv.

 

Kött och blod

Dörren knarrade trevande för att sen slängas upp mot väggen med en smäll. Hon vände sig häftigt om. I skenet från den nakna glödlampan stod han där slappt och likgiltigt och iakttog henne. Han log med blottade tobaksfläckade tänder, ögonen var svarta och blanka. Hon rös, ville gå därifrån men förmådde inte att röra sig, fastnaglad stirrade hon på honom.

- Hej Mona, sa han, med en röst som släpade, skavde och kliade henne i underlivet.

Hon svarade inte, svalde bara, en frän smak ville tränga sig upp genom svalget och ut i munnen. Grönt slem av äckel började sprida sig i hennes vener. Hon rörde sig inte, hon ville inte ge honom glädjen, bekräftelsen på att han kunde dupera henne, framkalla skälvningarna, rädslan. De sofistikerade förberedelserna för att nedlägga sitt byte. 

- Säg inget då, min lilla unge, sa han.

Hon grep tag om kniven i fickan, höll den krampaktigt, så att knogarna nästan kröp ut igenom det tunna skinnet. Den skära frotté morgonrocken hängde löst på hennes spända kropp. Kniven kändes kall, handtaget var mjukt. Motsägelsefullheten fick henne att rysa.

Tveksamt gick hon ett par steg närmare. Han flinade,

- Kom hit med dig då! Kom så då, lockade han.

Hon gick med böjt huvud och stannade ett par centimeter ifrån honom, med näsan riktad mot hans hals. Han tog tag om hennes rygg, smekte den, försökte trycka henne emot sig. Men hon spjärnade emot, ryggade bakåt.

- Vad är det ängel, sa han mjukt. 

Hans läppar var blanka av saliv och hon kände hans fräna doft av svett och tobak. Hjärtat bultade hårt och hon bet ihop tänderna. Sakta drog hon upp kniven ur fickan för att sen häftigt rikta knivens spets mot hans bröst. Den vassa eggen stötte in i hans kropp, borrade sig djupt in i det varma köttet. Han rosslade till och stirrade förvånat in i hennes ögon. Hon knuffade honom ifrån sig och skrek med sprucken röst,

- Aldrig mer, aldrig mer, kommer du att få röra mig, far!

Med skakande händer slet hon av sig den nedsölade morgonrocken, slängde den i en hög bredvid honom och gick ut genom altan dörren. Hennes nakna kropp var fläckig av färskt blod och huden såg underligt blåskimrande ut i månljuset. Oberörd av den råkalla nattluften stod hon där och stirrade upp mot himmelen. Inom henne började en strimma av hopp gro, för nu var hon äntligen fri.

 

Kärlek till din nästa

Det var lördag morgon och höstens solstrålar letade sig in genom kursgårdens fönster. Yoga läraren, Nadia Ritter satt med korslagda ben på furugolvet och gick igenom kursdeltagarna igen, 11 kvinnor och 2 män var anmälda. Männen började våga sig på yoga, förra året hade det inte funnits någon manlig deltagare, konstaterade hon.

Rummet luktade exotiskt av rökelsen med dofter av sandelträ, ylang ylang och vanilj. På bordet längs med väggen hade hon lagt ett purpurfärgat tygstycke som hon tagit med sig från sin senaste resa från Indien. Där hade hon dukat upp med friskt källvatten, frukter, färska örter, rostade solrosfrön samt bröd bakat med endast ekologiskt framställda produkter.

Hon hörde den första bilen anlända och satte snabbt in CD-plattan med meditativ musik. Rummet fylldes av munkarnas lågmälda röster, som mässade mantran från templet i Nepal.
Det var viktigt att få dem komma in i den rätta stämningen.

Anne-Marie Malmborg öppnade dörren och klev in. Nadia behövde inte tala om för henne att hon skulle ta av skorna, dem hade hon redan ställt utanför i entrén.

- Hej! Jag är väl inte för tidig, men jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa till med någonting, Hon sträckte fram handen och presenterade sig.

Anne-Marie hade en ljust lila träningsoverall på sig. Under armen bar hon på ett sittunderlag och en beige yllefilt.
- Hej du är så välkommen Anne-Marie, sa Nadia, gå bara och sätt dig och koppla av så länge.

Fler bilar började anlända på grusplanen utanför och deltagarna började droppa in. Några kände varandra sen tidigare, men för en del var det här något helt nytt. 
Malin stod och log osäkert i närheten av några andra kvinnliga deltagare. Henrik fingrade på sin mobiltelefon nära utgången. Christina satt på golvet och samtalade med Anne-Marie.

- Varsågoda, och ta frukt och vatten som står här på bordet. Vi sätter igång om tjugo minuter, först tänkte jag att ni kunde börja lära känna varandra lite och mingla omkring, sa Nadia.

Henrik gick motvilligt bort till bordet, Anne-Marie stod redan där och erbjöd honom ett glas vatten.

- Tack.
- Anne-Marie Malmborg sa hon och sträckte fram handen och granskade Henrik. 
Kunde ju ha rakat sig åtminstone och tagit något annat än de där sjaskiga jeansen, tänkte hon.

Han räckte henne sin fuktiga hand och presenterade sig.

- Dig har jag inte sett förut, har du provat yoga tidigare?
- Nej, sa Henrik, vet inte om det här är min grej. 
Hela atmosfären kändes flummig, bara en massa frukt och fågelfrö att äta, Henrik suckade.

- Det kan nog inte skada med lite träning, man stärker sig ända in i själen. Ja, jag sover bättre nu för tiden

Ja det kunde hon nog behöva, den skinntorra skatan, tänkte Henrik, skulle stuckit ut och fiskat istället!

Malin stod i närheten, 
- Malin heter jag, sa hon och sträckte fram handen och log med hela ansiktet. 
- Men, vi har träffats förut sa Anne-Marie, eller hur? Du går också på kursen i Malmö.
Synd, lite rund, men har ett sött ansikte, tänkte Anne-Marie.
Det är hon som alltid är först och överdriver rörelserna, fru duktig! reflekterade Malin.
- Jo visst, jag har gått en termin nu.

Henrik, betraktade Malin, söt tjej, fina bröst, undrar om hon är upptagen……
Christina kom emot dem med raska steg, hon gav Malin och Henrik varsitt fast handslag och log vänligt. Hon hade ju redan talat med Anne-Marie, verkade trevlig, men lite nervös.

- Hejsan, jag heter Christina. Kul att det även är en man här, brukar mest vara kvinnor. Har ni smakat de rostade solrosfröna, smakar nästan som nötter, jättegoda.
- Jag vet inte om det är lämpligt för mig, jag har nötallergi, om det kan påverka, eller?
- Tror jag inte, men det är kanske bäst att ta det säkra före det osäkra. Äpplena är väldigt goda från Nadias egen trädgård.
- Undrar om man kan ta mer bröd, har hon inget smör månntro? undrade Malin.
- Det kan du säkert, men det är nog inte meningen att vi skall ha smör till, sa Anne-Marie. 

Hon borde nog tänka på kaloriintaget istället. 
Passar sig inte riktigt med en sådan urringning här, speciellt inte med så stora bröst, Christina rynkade omedvetet på pannan.

Skall jag stå ut här en hel dag, tänkte Malin, med en mängd tråkiga kärringar och så han som bara står och stirrar på mina bröst. Henrik funderade på vad han skulle säga till Malin, han kunde kanske försöka stå nära henne under övningarna.

Nadia klappade i händerna och ropade med sin mjuka röst, 

- Nu tänkte jag att vi skulle sätta igång! Ställ er på era platser, slappna av, tag ett par djupa andetag, andningen är jätteviktig, slut ögonen och tänk kärleksfulla tankar…

 

Tvivel

Hon satt vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Han tuggade på ostmackan, bläddrade förstrött i kvällstidningen. Tystnaden var påtaglig, bara hans tänders monotona söndermalning av brödet skar igenom stillheten. Hon satte händerna i bordsskivan och reste sig så att pinnstolen av furu föll i golvet. Han ryckte till och såg förvånat upp på henne. Hon gick med ryckiga rörelser bort till vasken och drack en klunk vatten ur kranen, hennes ansikte och halvlånga ljusa hår blev blött.

- Vad är det med dig? undrade han, fortfarande med mat i munnen.
- Inget, sa hon indignerat, samtidigt som hon torkade bort dropparna från kinden med baksidan av handen.
- Är du sur för någonting?
- Nej, skulle jag va det tycker du?
- Nej, jag vet inte, men du verkar förbannad, vill du ha någonting, en kopp te, kanske? 
- Te! Du fattar ingenting, varma tårar började trycka sig upp och ut, rösten började spricka.
- Ja men du säger igenting. Han såg osäkert på henne.
- Du lyssnar ju inte ändå!

Hon korsade armarna framför bröstkorgen. Han reste sig upp ur stolen, och började gå mot henne.

- Rör mig inte!
- Men säg vad det är då!
- Duger inte jag?
- Klart du gör, men vad pratar du om?
- Du ser mig inte…
- Men jag ser ju på dig nu!
- Åhhhhhh. Hon trängde sig förbi honom och gick in i vardagsrummet och satte sig med en duns i soffan.

Han skakade på huvudet, ställde sig i dörröppningen och såg med rynkad panna på henne. Hon vred bort huvudet och stirrade på en osynlig fläck på den ljust gula väggen.

- Men säg då för fan, vad det är! röt han.

Halvkvävt sa hon,
- Älskar du mig?
- Men det är klart att jag gör, det vet du ju.
- Hur då? Du visar det aldrig. Vi gör aldrig något tillsammans!
- Lägg av nu.
- Du hör ju inte vad jag säger, du förstår inte vad jag försöker säga. 
- Det här är lönlöst. 

Han tog fjärrkontrollen slog på tv:n och började zappa mellan kanalerna. Hennes ansikte var rödflammigt och hon torkade, med darrande händer, bort tårarna med en prydnadskudde. Med hårda steg gick hon in i sovrummet och slängde igen dörren.

Hon satt på sängen och granskade det skrynkliga kvittot från hotell Plaza i Köpenhamn.

Han stod kvar och stirrade in i TV rutans "Mitt i naturen".

 

 

Sveket

De stod utanför Åhlens på Storgatan, himmelen var grå och luften kändes råkall. Avgaserna från den täta trafiken stack i näsborrarna. Hennes fingertoppar drog i ärmarna på den slitna skinnjackan, som ett meningslöst försök att göra dem längre. I bröstkorgen fladdrade en fågel som vettskrämd ville ta sig ur sin fångenskap. Han iakttog henne gjorde ingen ansats att röra vid henne eller säga något, drog bara fingrarna genom det tjocka bruna håret. Hon svalde hårt. 

- Hur är det? 

Det kändes som någon annan talat, hennes röst lät främmande, tjock, skorrande.

Hans log ett snett leende.

- Jodå, fint, men hur är det med dig egentligen?
- Bra, sa hon med tunn röst. 

Visste han? han verkade så kall på något sätt, hade inte rört vid henne som han brukade göra. Inte ens kommenterat att hon hade hans gamla röda halsduk på sig, den som han alltid så ömsint knutit runt hennes hals.

Han betraktade hennes bleka ansikte, ögonen flackade omkring, hon stod växelvis på fötterna som om hon frös. Fingrarna drog nervöst i jackan och hon hade på sig hans gamla halsduk, som om hon sökte hans sympati. Sveket omfamnade honom med hårda grepp och tomheten ilade i blodomloppet. Men ändå kände han sig smärtfyllt upphetsad av att se henens oro, nakna rädsla för att se på honom. 

- Jag skulle ha ringt dig, men ja du vet…….
- Nej, jag vet inte, säg du, sa han och tände en cigarett.

Han såg hård och kantig ut, skäggstubben borrade sig ut ur den gråbleka huden, de mjuka läpparna såg torra och tunna ut. Hon såg hastigt in i hans gråblå ögon, ryckte till och vek undan med blicken. Hans pupiller penetrerade och tog ifrån henne bilderna av hans varsamma händer, de intima orden, bäst före datumet var passerat. Han visste.

- Jag ville inte, det blev så fel, orden stockade sig, hon försökte nå honom, hennes hand försökte stryka honom på den välbekanta kinden.

Han vek undan, men sade ingenting. Blåste bara ut röken mot henne.
- Snälla förlåt mig, kan du inte förlåta, hon drog ett djupt darrande andetag.

- För vad då, vad är det du vill jag skall förlåta? Han log hånfullt. 


Han började gilla den här leken, adrenalinet pulserade och bytet var snart moget för slakt. Hon såg förvirrat på honom, förstod han inte, visste han inte? Men varför var han då så avvisande så hård. 

- Men, varför är du så här? Jag vill inte såra dig, jag älskar dig ju, tårarna rann längs kinderna och hon höll armarna hårt omkring sig.

Han gick närmare, stod tätt intill henne, lirkade av henne halsduken. Hon vände det rödstrimmiga ansiktet upp mot honom. Hennes tungspets vätte försiktigt underläppen.

- Men vet du inte, sa han med släpig röst, att jag aldrig älskat dig! 

Han gick därifrån och slängde ut den röda halsduken på Storgatan. En buss tunga däck pressade ner den i vägbanan och dränkte in dess röda färg med svart sörja.

Restaurangbesöket

Restaurangens ljus från kristallkronorna var behagligt dämpat. De mjuka olivgröna mattorna fångade upp servitörernas snabba steg genom lokalen. Borden var täckta med vita linnedukar. På varje bord stod säsongens snittblommor. Restaurangen var fullbelagd och en kontinental känsla infann sig, från det mjuka sorlet, lätta skratten till de exklusiva parfymdofterna.
Vid ett av borden satt ett medelålders par. Hon bar en småblommig blus och en grå kjol, hennes hår var mörkt brunt med lätt grå stänk som var klippt i en page. Hon fingrade lite nervöst på sitt pärlhalsband. Den kraftige mannen i den mörkblå kavajen såg avspänd ut, hans cendrefärgade hår var tillbakastruket. Han smuttade på sin whisky medan han ögnade igenom menyn.

- Skall vi ta en filé mignon, Rita, eller vad säger du?
- Jag vet inte, har dom ingen fisk, eller blir kött bättre? 
- Ta vad du vill Rita, det är ju du som fyller år! 

Rita såg villrådig ut. Hon tittade sig omkring, en av servitörerna var på väg mot deras bord.

- Henry, han är på väg hit, viskade hon, ta det du tycker blir bäst, kött kanske?

- Har herrskapet, bestämt sig, eller får jag rekommendera ankan? Med ett kraftfullt rioja vin.

Henrik tog en klunk från whiskyglaset och vände sig mot servitören.

- Vi tar en ryggbiff medium, med ett rött bordeaux vin, av god årgång, tack.

- Javisst, sade servitören och antecknade, något annat, eller är ni nöjda för tillfället?

- En whisky till och en dry martini, till min hustru, 
svarade Henrik och lutade sig tillbaka i stolen.

Rita protesterade vagt, hon började redan känna sig varm och lite yr, men, som Henry sade, hon fyllde ju år idag.

Henry nickade och höjde glaset åt några män och kvinnor som satt vid ett bord längre bort. Kvinnan med det blonderade håret log och vinkade till Henry.

- Några kunder, sade han i förbigående till Rita.

Rita tog en stor klunk av drinken, riktigt gott, en varm känsla spred sig i kroppen. 

Maten serverades och det röda vinet avsmakades av Henry. 
Den blonda kvinnan i den svarta åtsmitande klänningen var på väg mot deras bord, 

- Men, hej Henry, tack för senast, 

sa hon och blinkade lätt. Hon gick vidare mot damrummet, utan att invänta Henrys svar.

Henry drack av vinet och sade ansträngt,

- En av de anställda på Info consulting.

Rita visste inte riktigt vad som hände men plötsligt flög en stor bit av hennes ryggbiff i väg, upp i luften och landade på Henrys panna medan den sakta gled ner, med hjälp av den utsökta såsen och landade på hans uppspända mage. Henrys ögon var uppspärrade och munnen var halvöppen.

- Men, vad fan, Rita!

Rita kände hur det började pirra i kroppen, ut sipprade ett skratt som stegrade allt eftersom Henry försökte torka sig i pannan och på den solkiga skjortan. Rita drack ur sitt rödvinsglas.

- Nu skall du nog inte ha mer, 
väste Henry mellan sammanbitna tänder, högröd i ansiktet.
Han sneglade sig runtomkring.

- Varför inte, det är ju min födelsedag?

Rita kände sig uppspelt, hon knäppte med fingrarna för att påkalla servitörens uppmärksamhet.

- Kan vi få en till flaska och några extra servetter, för min man lär behöva dem.
sa Rita medan hon spetsade en stor bit potatis på sin gaffel.

Hjälten

Ronny vaknar av ett lätt duggregn i ansiktet. Han har ont i kroppen och en malande tomhet i magen påminner honom om att det var länge sedan han åt något. Han gnider sig i ögonen och kryper ihop under presenningen. Han letar i byxfickan efter en gammal fimp, som han med darrande fingrar tänder. Det prasslar till bakom honom och där står Kalle på vingliga ben, med en ölburk i ena handen.

- Tjena, har du någon röka till mig? sluddrar han.
- Ta här, Ronny räcker fram fimpen som nästan bara består av ett filter.
- Ge mig burken, jag är så jävla torr i käften, säger Ronny med sprucken röst.

Ronny sväljer törstigt som en vilsekommen man i öknen.

- Har du inget mer?

Kalle skakar på huvudet. Ronny kravlar sig upp på ostadiga ben och fumlar med presenningen. Han är klädd i en smutsig grön anorak och ett par jeans som en gång varit blå. Den svarta mössan med texten Alpin Ski är djupt neddragen i pannan och ett par bruna hårtestar har letat sig ut. Händerna darrar när han rotar runt i jackans fickor. Han fiskar upp en tio krona och en kapsyl, ja det räcker ju inte långt, för han behöver något starkt. Kalle står hoppfullt och iakttar honom. 

- Äh fan, jag får i väg och fixa något att dricka, säger Ronny.

Han beger sig iväg genom parken mot Kungsgatan. Då och då stannar han vid någon överfull papperskorg på jakt efter någon tomburk och PET flaska, ibland kunde det ligga en halväten hamburgare som bonus. En dam med en tax, vänder bort ansiktet och styr stegen ut mot gatan för att inte komma för nära honom. Några skolbarn stirrar och pekar finger och brister sedan ut i skratt. Men Ronny tycks inte bry sig, han har ett mål, att få ihop till en flaska billigt vin eller några öl. Han korsar Kungsgatans körfält, en bil tutar ilsket och en buss nästan snuddar vid honom när han med burkar och några flaskor är på väg mot Seven Eleven. På väg in snubblar han över en svart väska som ensam står utanför ingången. Tomflaskor och burkar rullar runt hans fötter och han svär ilsket för sig själv. Han kryper runt och börjar samla ihop sin fångst. Han stöter till den svarta väskan med handen. Ronny sneglar sig omkring men ingen tycks bry sig om hans existens. Han lirkar försiktigt upp blixtlåset på väskan och kikar ner. Den är tom förutom en lite svart låda med några sladdar som sticker ut. Han petar lite på den med ett smutsigt finger. Ett svagt tickande läte, når hans dimmiga hjärna och han ryggar förskräckt tillbaka.

- En bomb, det ligger en jävla bomb i väskan! skriker han.

Förbipasserande, skyndar vidare. Någon skakar på huvudet och mumlar, 

- Ett fyllo, har slagit över helt, skulle låsas in, fy!

Han skriker och fäktar. En välklädd man i Ronnys ålder, på väg in i butiken, stannar till och tittar ner i väskan. Hans ansikte bleknar och han ryggar tillbaka. 

- Ring polisen för helvete, nu, skriker mannen, det ligger en bomb i väskan, hör ni!

Det börjar samlas nyfikna människor, som brådstörtat springer iväg mot alla håll när det går upp för dem vad det handlar om.

Polisbilar med tjutande sirener anländer. Specialstyrkor med bombhundar kliver ut, den välklädde mannen skyndar fram. Ronny står fortfarande bredvid väskan med PET flaskorna tryckta intill bröstet. Han motas bestämt bort från platsen. 

Gatan stängs effektivt av och alla butiker evakueras. 
Det är tisdag, klockan är tre på eftermiddagen och det är helt tomt på Kungsgatan. Inga människor syns till, inga bilar eller bussar kör. I skyltfönstren på de stora varuhusen är belysningen släckt. På andra sidan gatan, invid parken, står en ensam magerlagd man med en svart mössa med texten Alpin Ski neddragen i pannan, han håller hårt i några tomflaskor.



På onsdagens löpsedlar kunde man läsa om den hjältemodiga mannen som så effektivt förhindrat att en bomb detonerat på den starkt trafikerade Kungsgatan. En man i skjorta och slips ser med allvarlig blick in i kameran. 

 

Yinna och Yanna

Yinna gick med snabba steg mot konferensrummet. Det var måndag morgon den 23 oktober. Trötthetens pansarhjälm omslöt hennes huvud. Det var dags att driva företaget mot nya vinster. Hon stannade hastigt till framför den kromade spegeln vid kapprummet. Tungspetsen for över de rödmålade läpparna. Hon drog fingrarna genom det ljusa håret och grimaserade. De kritstrecksrandiga byxorna smet åt kring benen och den svarta polon motsvarade hennes sinnesstämning. Mumlet och klirret av kaffekoppar informerade henne om att det var dags att inta ställningarna. Hon klev in i det ljusa rummet och ställde sig vid whiteboardtavlan.

- Gomorron, sa hon glatt

Den lilla skaran hummade morgontrött.

- Har alla fått listan över veckans projekt?

- Mmm, var bifallet

- Då så, Micke du kontaktar Roger på Pin & Pan för ett möte. 

Yinna fortsatte prata oförtrutet, delegerade, uppmuntrade, risade, rosade, försökte leva upp till sin ansvarsfulla roll som hon inte hade bett om. Inom henne pockade hjärnspöket om uppmärksamhet, bet henne i revbenen, undrade vem hon lurade, för nog såg de väl vem hon egentligen var. Den skottsäkra västen hade börjat tappa sin spänst. 

Yinna avslutade mötet och skämtade som den ståndaktige löjtnanten i skyttegraven. Staben skrattade och började resa sig upp. Hon vände sig mot whiteboardtavlan och började sudda ut morgonens genomgång. Hon svalde hårt. 



Yanna satt framför toalettspegeln. Fingrarna kramade hårt om halsen, ögonen såg ilsket in i spegelns bild. Det rödflammiga ansiktet inramades av ljusa fuktiga hårtestar. 

- Gud vad jag är trött på dig, väste hon, jag skulle kunna slita av dig skallen och vända ut och in på det här skinnet.

Den bara överkroppen var full av klösmärken. 
Hon kröp ihop och en stilla gråt smög sig ut genom de sammanpressade röda läpparna.


Yinna satt på kanten av skrivbordet och skämtade glatt med Pelle. Han log och nickade instämmande och justerade ritningen på skärmen. Hon gled ner från bordet och stannade till och granskade layouten på Kajsas bord, efter några korrigeringar skulle det säkert fungera, hon klappade Kajsa lätt på axeln. Hon gick vidare mot sitt rum med målmedvetna steg och käkar som spände.


Yanna drog ut lådan på sängbordet och lirkade ut den vita plastburken. Hon höll den hårt i handen en stund och blundade, sedan skruvade hon av locket. Kapslarna låg med en lätt tyngd i hennes handflata. Hon tömde innehållet i den öppna munnen och svalde dem med en stor klunk vatten och slöt ögonen. Hennes huvud föll åt sidan på den svarta polotröjan som låg utslängd på sängen.

Det var en stjärnklar kväll den 23 oktober.

 

Resenären


Torbjörn lutade sig tillbaka i den vita solstolen av hårdplast. Kroppen kändes behagligt varm och skinnet började sakta anta en svagt skär ton. Bara solskenet höll i sig, så skulle han nog få en läcker solbränna. Han svepte med blicken över Palma Novas sandstrand. Här kände han sig hemmastadd, det var den 20:e gången i rad som han besökte Mallorca. Han svalde en klunk av den kalla San Miguel ölen. Första gången han var här hade han varit 26 år och nu hade han alltså fyllt 46. Då hade han varit värsta hingsten, brudarna hade flockats runt honom i klasar och det var bara att sätta på dem när han hade lust. Nu var han mer kräsen, för man ville ju inte ha någon som hoppade i säng med vem som helst. Han iakttog ett par kvinnor som åmade sig för den svartmuskige pajasen som delade ut gratisbiljetter till nattklubben Sexy orange. Det räckte säkert med att inkastaren bjöd dem på någon sötsliskig paraplydrink så skulle de gå med på det mesta. Nej, det var under hans nivå.

Torbjörn hade arbetat i byggbranschen i många år men blivit arbetslös för ett halvår sedan. Ibland drygade han ut kassan med att lägga klinkers eller smälla upp något uterum till någon villaägare som kunde betala kontant. Så nu kunde han leva gott en vecka i solen. Han trivdes med den genuina känslan på favorit pubarna och tavernorna. Att kliva in på Pepes och sätta sig i baren, och utan att behöva säga något hade Manuel hällt upp en rom och cola utan isbitar. Här kunde han sitta och hänga och snacka med de inhemska grabbarna. Här kunde man gestikulera och prata högt utan någon höjde på ögonbrynen. För sådana var dom, sydlänningarna sparade inte på känslorna, nej här sa man vad man tyckte. Torbjörn kände till alla ställena på huvudgatan. På "El Danese", åt man fläskesteg med "svär" och drack Aalborg. På "Pannan" fick man riktiga köttbullar med lingon, som smakade som morsans. Vad mer kunde man begära!

Ja, här låg han i den spanska solen och njöt! Här kunde man koppla av, göra vad man ville och dricka när man ville och hur man ville! Han hällde i sig den sista ölen och dåsade till.

Det var så skönt att slippa Sverige, med alla förbud och restriktioner. Malmö var inte vad det hade varit heller, vimlade bara av en massa mörkhyade svartskallar. Sverige bestod ju snart bara av invandrare, socialbidragstagare, som inte deklarerade en enda krona. Se bara hur de betedde sig på Möllevångstorget, där stod de, hojtade och skrek medan de prånglade ut sina besprutade tomater och genmanipulerade paprikor. Stoppade pengarna direkt i fickan på sina armanikostymer. Fifflade med bidragen och körde runt i flotta mercedes. Sen fick man ju hålla i alla grejerna för att de inte skulle sno det lilla man hade. De svenska brudarna la de också beslag på och efter att de hade utnyttjat dem, gifte de sig med en kärring med huckle som inte hade något val. Han var så jävla trött på deras beteende att de inte kunde respektera svenskens seder och bruk. Lära sig språket och inte bete sig som om de ägde hela stan. De borde dämpa sig, inte vara så pråliga och högljudda, nä fy fan. 

Tackar visste han Spanien, där kunde man få vara sig själv.

Världens starkaste flicka

Gungstolen vippade fram och tillbaka med allt häftigare rörelser. I munnen på den magra rödhåriga flickan hängde en pipa. En sötaktig tung doft spred sig i det kala rummet. Tallrikar med matrester stod kvar på det vingliga köksbordet och flugorna surrade girigt kring dem. Utanför blåste det kraftigt, regnet piskade mot rutorna. Vinden letade sig in genom fönsterspringorna och mörkret utanför tätnade. Flickan tittade lojt upp mot taket, hon småpratade till synes för sig själv.

- Ja du, herr Nilsson, tror du mamma ser mig nu, hon som är ängel, stack hon för att hon inte heller ville ha mig? Är jag en ouppfostrade ful unge, som det aldrig blir något av? 

Hon puffade ilsket ut rök och hostade till. Hon försökte dra upp den ena håliga strumpan som blottade ett alltför magert ben. En liten apa hoppade upp i hennes knä, hon smekte den och kurade ihop sig kring dess lilla kropp. 

- Var är pappa när man behöver honom, fortsatte hon med viskande röst, på sjön, säger dom, precis som om jag inte visste, i häktet igen, tror dom jag är helt dum i huvudet va! 

Hon svalde hårt. Det var alldeles mörkt i rummet nu. Hon stampade i golvet med de alltför stora kängorna och skrek,

- Tro inte jag är rädd för er, era jävla gastar gå upp på vinden med er igen annars så!

Rösten skar sig. Glöden på pipan började slockna och hon försökte rädda den med att dra ett djupt bloss

En bil körde på grusgången utanför. Det bultade på dörren, som strax flög upp. Flickan i stolen såg häftigt upp, 

- Nu kommer du med här, min lilla flicka, nu skall du tillbaka till hemmet, hör du!

De båda poliserna tog tag i henne med ett fast grepp. De röda flätorna stod rätt ut och den smutsiga tröjan hängde löst på den sprattlande kroppen.

- Släpp mig, vet ni inte att jag är starkast i världen!

skrek hon med tårarna rinnande ner från de fräkniga kinderna.

Den utvalde

Zanya sitter på huk under den brännande solen och plockar en höna, hon nynnar lågt för sig själv. Hennes svarta hud är täckt av det finkorniga dammet som virvlar omkring. Runt henne springer barnen och leker alltmedan kvinnorna talar i mun på varandra. Ibland fångar de upp ett av de förbispringande nakna barnen, som de kramar eller daskar till. Då och då tittar Zanya upp från sitt arbete och ser med en bekymrad rynka på ett av de gladlynta barnen. Det är en pojke med stort leende och en vaken, nyfiken blick. Han har precis kommit hem från missionsskolan. Hans skoluniform har han lagt i en hög bredvid sin röda skrivbok. 

Hon minns det som om det var igår, pojken hade haft bråttom att komma ut den där natten. Thabo, hennes man, hade kallat på byns barnmorska, men när hon kom hade babyn redan förmedlat sin ankomst med ett argsint vrål. Hon hade sett in i hans intensiva ögon i det lilla bruna ansiktet, redan då hade hon vetat att han var speciell. 

Medicinmannen hade kommit någon timme efter hans ankomst. Han hade stänkt heligt vatten runt om dem och mumlat sina besvärjelser alltmedan han strödde ut antilopspillning runt henne och barnet. Det var viktigt att inga onda andar närmade sig dem innan solen gick upp. Han såg tecknen i spillningen från antilopen, den lille gossens öde var redan förutbestämt.

- Han är en krigare, stark och rättvis. Men det finns fiender som vill honom illa. Därför måste han lämna sitt folk. Medicinmannen smackade med tungan och nickade, han har ett budskap. 

Mannen drog ett finger som var fläckat av sot och spillning över pojkens hjässa. Sedan gick han ut lika obemärkt som han kommit.

Zanya hade sett på barnet när han ivrigt sög på hennes mjölkfyllda bröst. Medicinmannens ord hade fyllt henne med vanmakt. Men gossen var utvald. 

Hon höll den snart färdigplockade hönan mellan sina händer och log åt den skrattande pojken. Han var så vaken, nyfiken och intelligent. Läraren på missionsskolan, hade övertalat henne att låta honom fortsätta ett år till. Han gjorde stora framsteg för hans hunger efter kunskap var stor. Zanya hade varit stolt men samtidigt hade hennes hjärta bankat av oro, för han hade det i sig precis som sin far Thabo hade haft, en upprorisk ådra, som krävde rättvisa och land åt alla. Nu fanns inte Thabo mer, han hade dött en alltför tidig död i fängelset i Harare. Hon skakade uppgivet på huvudet, hon kunde inget göra mer än att ge honom sin kärlek så länge han fanns hos henne, för en dag skulle han ge sig av, för att strida för sin övertygelse, som medicinmannen hade förutspått. Men än slå länge var han hennes, hennes Honest.

 

Mötet

Hon satt mitt emot honom i den knarrande rottingstolen. Ett skrivbord av ek befann sig mellan dem. Hennes händer låg hårt sammanflätade i hennes knä och halsmusklerna var spända. Han iakttog henne med sina grågröna ögon under halvslutna ögonlock och smålog.

- Och vad är ditt problem min vän?

Hennes ansikte var halvt bortvänt från honom. Utanför det stora fönstret bredde hamninloppet ut sig med färjor som passerade i en jämn ström. Himlen var grå och det knattrade av regn som vinden piskade upp mot rutorna.

- Du verkar arg, irriterad? fortsatte han 
och strök sig över det välansade skägget. 

Hon svalde hårt och slet blicken från hamnens upprörda vatten.

- Tycker du! men jag känner mig trängd, rösten sprack, ser du inte hur jag ser ut, då ?! sa hon.

- Du är vacker, det är inget fel på dig.

- Men vad gör jag då här? fräste hon

- För att du måste lära dig att älska dig själv och inte trycka ner dig själv hela tiden.


Hon knep ihop läpparna, vände bort ansiktet och granskade rummet. Vita väggar med några anatomi affischer, ett slitet parkettgolv, en musgrå galonbrits. På en hylla stod en flaska Grants whisky. Hon rynkade ögonbrynen, "så den jäveln dricker också". I ett hörn låg en pitbullterrier och vältrade sig. Det var den som fanns på fotot på mannens skrivbord. "Var fan har jag hamnat" tänkte hon.

- Hur påverkas du av väderomslag? frågade han.

- Va, inte något speciellt, av åska kanske, ja av åska trycker det i huvudet.

- Inte av det skall bli snö och regn och sådär.

- Nej. Eller kanske jo, det är kanske därför jag mår så jävligt hela tiden. Det var ju enkelt att ställa en diagnos, muttrade hon.

Han verkade oberörd för hennes sarkasm, bläddrade i en tjock bok som stod uppfälld på hans skrivbord, The mind and body, stod det som titel. Telefonen ringde, ett ögonblick, bara sa han, och lyfte luren, han sade ingenting utan lyssnade bara och lade på.

- Fick du stryk när du var liten?

- Inte direkt.

- Var dina föräldrar dumma mot dig? nu talade han till henne som om hon var ett barn.

Hon svarade inte såg bara på honom med en tom blick.

- Vem är du egentligen? frågade hon

- Nu talar vi om dig, sen om mig, tillrättavisade han milt.

- Vad känner du när jag säger ordet sorg, vad betyder det för dig, han bläddrade i sin bruna bok igen.

En tår rann ner för kinden, hon bet ihop käkarna och såg ut genom fönstret igen.

- Livet är sorg, att befinna mig i det här jävla rummet med dig är sorg, att behöva besvara frågor av dig är sorg! Nu grät hon. 

- Du lider av sorg, sluta kämpa emot, släpp ut det, ta emot kärleken som finns omkring dig. Jag har några piller som kan balansera upp dina flöden, en om dagen tar du. 

Han grävde i sitt skrivbord, flyttade runt på papper, rotade runt bland förpackningar och fiskade upp en burk, han la några små vita kulor i en liten plastkapsel som han överräckte till henne.

- Healing hade nog också varit bra för dig, jag har en person som jag kan rekommendera.

- Ge mig numret då, sade hon uppgivet.

- Jag skulle vilja se dig här igen.

- Varför då? Vad mer finns det att säga.

Han såg förvånat på henne, som om det inte var det svar han hade förväntat sig.

- För jag kan lära dig att älska dig själv. 

- Hmm, du med, suckade hon.

- Ja då är vi väl klara för i dag, han såg på sin klocka.

- Vad kostar det här då, sa hon.

Hon famlade efter axelremsväskan som hängde på stolen och tog upp den svarta plånboken av konstläder.

- Du får böta med 400 kronor, sa han, 
flinade och blottade de gulvita tänderna

Hon kände sig trött, 400 kronor för det här, ett litet litet rör med piller av okänd karaktär och ett samtal som var en upprepning av många. Det var verkligen en böta för att ännu en gång suttit i en instabil stol.

- Älska dig själv, 
hojtade han när hon med trötta steg lämnade rummet.

Pitbullterriern gäspade slött öppnade ena ögat, vände sig om och sov vidare.









SKYDDAT AV UPPHOVSRÄTTEN