Efter ett "experiment-år" då HIK gick ihop med AIK under
det inte helt klockrena namnet HIK/AIK i division 1 följde denna sida
farmarlaget Lunden Bandy i division 2 i stället.
Då AIK drog sig ur samarbetet med HIK inför säsongen
2003-04 följer denna sida återigen Helenelunds IK Bandy!
Jag hoppas att ni ska finna en del information som kan vara till nytta och nöje på dessa sidor. Som ni säkert ser är detta en "supportersida", skapad av supportrar, för supportrar.
Huvudanledningen till att denna sida finns är som sagt Lundensupporters Gästbok.
Bakgrund:
Någon gång under bandysäsongen 2005-06 skrev jag ett inlägg på DIF Bandys forum där jag lyckönskade DIF inför en bandymatch mot ett motståndarlag vars namn jag dessvärre glömt. Jag nämde i samma inlägg att jag hejade på HIK i bandy men annars var Djurgårdare.
Det är nästan så att jag önskar att jag aldrig skrivit det inlägget, om jag hade vetat om konsekvenserna...
Det är nämligen så att efter detta inlägg har jag fått utstå ett stort antal hånfulla meddelanden både på DIF Bandys, men även mitt eget Lundensupporters forum. Väldigt många, främst Djurgårdare givetvis, kan inte för sitt liv förstå hur jag kan påstå mig heja på DIF, men på HIK i bandy!?!? Är det så konstigt!? Ja, många verkar tycka det. Jag tycker inte det är ett dugg märkligt, och jag försökte ett antal gånger förklara hur det kunde gå ihop på både DIFs respektive LS forum. Utan resultat... snarare blev det så att jag fick ännu mer kritik och sura kommentarer.
NU ska jag försöka göra mitt yttersta för att förklara detta, något som alltså benämnts som "fenomen", "schizofreni", "kluvenhet" och andra benämningar från DIF-håll (nu tog jag bara de "milda" benämningarna, skall tilläggas!).
Vi tar det från början:
Jag är Sollentuna-bo. Född och uppvuxen i Helenelund, där jag har gått i skola och tillbringat större delen av min uppväxt. Min kära pappa (vila i frid) spelade fotboll i HIKs A-lag och både jag och min syster kom att spela i HIKs fotbollsdresser under våra ungdomsår.
Hela familjen var en rikig "HIK-familj", och pappa var även vid några tillfällen med i HIKs styrelse. Min syster spelade under 5-6 år och jag själv kämpade på i knappt 10 år inom HIKs ungdomsfotboll.
Jag har många härliga minnen av den tiden, när vi åkte till Hvidovre i Danmark för att spela ungdomsturnering, otaliga matcher runtom i Storstockholmsområdet, mindre roliga träningar och en härlig stämning inom laget.
När jag var 13 skadade jag mig och var borta en hel säsong. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att återuppta karriären när jag tillfrisknat från skadan, men insåg rätt snart att det nog var bäst att lägga ner.... Ett par år senare upplöstes laget då ungdomsåren var över och spelare skulle skulle slussas in i seniorverksamheten. Något som väldigt få valde att göra.
Under hela denna uppväxttid var det alltså HIK Fotboll som gällde för min egen del, men jag följde även med pappa på både HIKs fotbolls- och bandymatcher (pappa slutade spela vid 35 års ålder). Jag kan knappt räkna hur många fotbollsmatcher jag sett på Sollentunavallen, och bandymatcher först på Helenelunds IP och senare på Sollentunavallens konstis.
Eftersom mitt stora sportintresse inte enbart inskränkte sig till HIKs bandy och fotboll följde jag även med min pappa på enstaka DIFmatcher i både fotboll och ishockey med jämna mellanrum. Oftast var det jag, syrran och pappa som gick på ishockey, medans jag och pappa gick på fotboll. Pappa var Djurgårdare sen tidig ålder, och gjorde sitt bästa för att uppfostra sina barn att bli DIFare, något som han lyckades med, med bravur! Jag har ett starkt minne från min första DIF-match i fotboll någonsin på Stadion. Jag vet inte vilka DIF mötte, men det var i början av 80-talet och Grönhagen spelade i DIF-tröjan. 0-0 slutade matchen och jag var oerhört besviken, främst på "Grönis"! Hur kunde man spela i landslaget när man inte kan göra mål i Allsvenskan!? :-)
När jag som sagt hade lagt ner fotbollskarriären fanns mer tid att följa DIF i främst ishockey. Det blev åtskilliga besök i Hovet, och senare i nybyggda Globen (från 1989 och framåt). Under åren 1989-90-91 missade jag knappt en hemmamatch, och åkte till Södertälje och Västerås bland annat för att se DIF hockey när de dominerade totalt i Sverige. Underbara DIF-år!
Samtidigt fortsatte jag att gå på HIK Bandy-matcher relativt frekvent. Eftersom bandymatchernas heliga starttid 13:15 på Lördagar inte krockade med hockeymatchernas Torsdags- och Söndags-matcher (plus enstaka Tisdagsmatcher), så kunde jag få även mitt stora bandyintresse mättat. HIK låg i division 1 men hade inte nått sin riktiga "glansperiod" än, men det var alltid underhållande matcher nere på Sollentunavallen, som på den tiden inte hade några läktare alls. Publiken stod helt enkelt bara på släntens övre kant, längs ena långsidan. När Hammarby kom på besök ställdes en ranglig träläktare upp direkt efter insläppet, för att svälja ytterligare 50-70 personer. När man gick på bandy träffade man också nästan alltid HIK-folk som man sett sen ung ålder, som man fortfarande kände igen, och så är fallet än idag! HIK är en liten klubb, med få och trogna supportrar. Och jag är stolt att säga att jag är en av dom!
Från och med 1988-1989 började jag gå mer regelbundet på DIFs fotbollsmatcher. Nu var DIF i exil i Solna (Råsunda), något som avskräckte många DIF-supporters, men jag tyckte det var bekvämt då Råsunda gick snabbare att ta sig till än Stadion!
Under hela sena 80- och tidiga 90-talet fortsatte jag att kombinera mina HIK- och DIF-intressen. Det var ofta jag gick ner och såg HIK Fotboll spela på Sollentunavallen de dagar DIF var spellediga. Och likaså under vintern, som jag tidigare nämnt, DIF hockey på Söndagar, och HIK Bandy på Lördagar.
1989 eller 1990 blev jag medlem i Djurgårdens IF och medlemstidningen Djurgårdaren började trilla ner i brevlådan med (o)jämna mellanrum. Det var nog först då jag insåg att DIF även hade en bandysektion, trots att jag förmodligen hade hört talas om det förut. Jag läste mig till att DIF minsann hade 2 SM-guld från väldigt tidiga år, samt att DIF, som då låg i division 3, spelade sina matcher i Åkersberga av alla ställen!
Tycker ni att när jag upptäckte DIFs bandysektions existens skulle ha kastat bort mitt stora HIK-bandy intresse, och i stället för att följa HIK i division 1 istället börja kuska ut till Åkerberga för att se DIF lira division 3-bandy??? Skulle jag sluta heja på mitt kära HIK, som jag varit medlem i och spelat aktivt i under mina tidiga år, bara för att "DIF är DIF"??
Jag kunde inte göra så i alla fall. Det skulle ju vara ett enormt svek mot den klubb jag "uppfostrats" i och som jag haft så många underbara stunder i och runtom. Man kan väl säga att HIK var och är min "familjeklubb", medans DIF är min "stora klubb". Jag ser inga som helst konstigheter i detta, att heja på två lag! Jag är knappast ensam om detta, om man säger så.
Många av er som läser detta måste väl själva ha varit i den sitsen själva? Alltså att som ungdom spelat i en mindre klubb inom fotboll eller ishockey exempelvis, och sedan gått och hejat DIF på sin fritid i "större sammanhang". Detta måste vara ett mycket vanligt scenario... så vad är egentligen problemet?
Jo problemet är att vissa inte kan "ta in" en sån sak, utan väljer att istället håna, bespotta och skriva nedlåtande saker om detta, i stället för att åtminstone försöka sätta sig in i den situation jag just beskrivit i detta långa stycke.
Jag hoppas att många av er (merparten i alla fall) kan acceptera att jag hejar stenhårt på HIK i bandy, samtidigt som jag är Djurgårdare. För er som INTE kan förstå hur jag känner/menar så... sorry, jag har gjort mitt yttersta för att förklara, men gick det inte in så kan jag dessvärre inte hjälpa er på den punkten.
Tack för ordet,
LRR