En hälsning till er som arbetar inom vården.


Jag önskar att ingen annan skulle behöva uppleva den tragedi det är 
att förlora ett barn. Det spelar ingen roll att det är ett ofött barn. Man 
binder sig vid sitt barn från den dag man känner att man är gravid.

Tyvärr är detta vanligare än de flesta tror, och det verkar som om 
mottagandet inom vården har, stora brister när det gäller att hjälpa 
oss som drabbas av detta.

Jag har här fösökt att skriva ner några av mina, och mina vänners, 
tankar om vad som skulle kunna göras för att hjälpa de som förlorar 
ett ofött barn. 

* Tänk på att det är ett barn vi förlorat. Prata inte om foster, som 
om det vore ett ting som inte har levt.

* Tänk på att, även om ni har varit med om detta flera gånger i ert 
arbete, så är det ofta första gången för oss. Försök att förklara 
även de, för er mest självklara saker.

* Det spelar egentligen ingen roll när i graviditeten man förlorar sitt 
barn, sorgen finns där. Vi har rätten att sörja, gör det lättare för oss 
att få göra det.

* Hjälp oss att samla minnen av barnet, där det är möjligt, ta bilder, 
fotavtryck, hårlock och annat som kan värderas under resten av 
livet. Ge oss kopior av ultraljudsbilder och annat som kan finnas i 
journalerna. Ge oss uppgifter om längd och vikt som vid vilken 
annan födsel som helst.

* När ett missfall sker tidigt i graviditeten, så hjälp oss att få något 
annat att minnas barnet med. En vacker bild, en dikt att rama in 
och hänga på väggen t.ex. Något att kunna se på och få en 
bekräftelse att detta liv faktiskt funnits.

* Min dotter föddes i den 22 veckan. Jag önskar att man hade gjort 
detta till ett möte som jag kunnat tänka på med värme. Jag önskar 
att man kunnat sätta på henne några kläder bäddat in henne mjukt. 
Låtit mig och min man fått se henne på annat sätt, än som något 
oönskat, som man snarast måste bära bort.

* Tänk på att vi är chockade och omtöcknade, att vi kanske även 
vid ett senare tillfälle får möjlighet att se vårt barn igen.

* Ta kort och samla minnen även åt oss som inte vill ha dem. Tala 
om att ni gör detta, ifall vi ändrar oss senare under sorgearbetet.

* Gör det till rutin att vi får träffa kurator, präst eller liknande. De 
flesta av oss behöver det. Och ofta är vi i chock och tror oss inte 
behöva. Detta straffar sig ofta senare. Under första mötet bör bägge 
föräldrarna vara med så att vi kan lära oss att förstå varandras 
känslor.

* Ge råd om möjligheter när det gäller begravning eller liknande. 
Att ha någon form av cermoni, kan göra det lättare för både 
oss, våra familjer och vänner att prata om det som skett 
och uttrycka våra känslor. Att få visa världen att barnet verkligen har 
funnits, kan underlätta det vidare sorgearbetet.

* Sjukskriv även pappan, som också lider. Det är viktigt att vi får 
tid för varandra en tid efteråt, annars är risken att pappan för snabbt 
återgår till det vanliga livet och mamman blir lämnad ensam med sin 
sorg.

* Försök att ordna kontakter med andra som upplevt detsamma. Det 
är en skön känsla att upptäcka att man inte är ensam om att, t.ex. 
hata nyblivna föräldrar och att vilja slå till, lyckliga, gravida kvinnor 
på gatan.

* Följ upp efteråt, se till att kontakter binds till den eftervård vi
behöver. Vi är inte själva i stånd att orka med detta. Rädslan av att 
försöka få barn igen ( som naturligtvis aldrig kan ersätta det barn 
vi förlorat) kan sitta djupt och detta kan underlättas om man fått 
en bra relation till läkare och andra inom vården.

* Och det viktigaste av allt: Se inte det förlorade barnet som något 
vi skall glömma! Utan låt det få bli en del av våra liv så är det 
lättare att gå vidare. Känslan av att ingen annan ger barnet ett värde,
genom att se att det funnits, är det som gör sorgen allra svårast.

Läs historien om Pyret!

Pyrets minnes sida

Till min familjesida

---

Tillbaka till Idas hemsida

Jag skulle bli glad om du skrev in dig i Gästboken Läs i Gästboken