En uppsats om att skiljas från sina vänner Skriven i oktober 1994

Tillbaka till Petters Uppsatser

Hemsidan

    Avskedet

Plötsligt bröt Klara ut i gråt. Tårarna forsade där hon satt i ett hörn. Ylva kramade tröstande om henne. Det var som om allt plötsligt släppe och ännu fler började gråta, en del stilla snyftande medan andra var otröstliga. Det var skönt att den förut så tryckta stämningen försvann. Men jag var ledsen. Aldrig mera kommer jag att bli mig själv igen, tänkte jag, jag kommer aldrig att sluta minnas. Det var verkligen så tungt att behöva lämna alla de som jag lärt känna under en månads tid. Men vilken månad sen, tillsammans hade vi upplevt så mycket och vi hade delat våra allra djupaste tankar, känslor och minnen med varandra.     Konfirmationsläger, aldig kommer det ordet betyda något annat än Norrbyskär för mig. Under den månaden lärde jag mig mer om mig än jag gjort under hela min skoltid. Det var helt okej att vara den jag är, den riktiga Petter, jag behövde inte låtsas för att bli omtyckt. Sedan dess har jag verkligen fått självförtoende och vågar saker som jag aldrig skulle gjort förut. Jag minns speciellt en gång när en tjej just hade fått reda på att en nära vän hade dött. Hon satt ute på klipporna och såg ut i det oändliga havet, jag visste att hon var ledsen. Men jag tvekade ändå för att gå och prata med henne. Tänk om hon skulle snäsa av mig, be mig försvinna eller helt enkelt säga att hon ville vara ensam och minsann inte ville ha någon tröst. Jag vet inte varför jag var rädd, men jag struntade till slut i rädslan, gick fram och satte mig med henne. Vi pratade säkert i en timme och efteråt kramade hon om mig och var så mycket gladare än innan att jag förbannade mig själv för att jag ens tvekat att gå fram. Jag minns också en gång under fjärde och sista veckan, det var kväll, strax efter kvällsandakten. Jag var så ledsen att jag aldrig tror jag upplevt något lika starkt som då, smärtan var nästan fysisk. Jag gick ner till vattnet med Hjalle, en av prästerna, för att prata om konfirmationen. Jag funderade nämligen på att inte konfirmera mig och hade just pratat med mina föräldrar, vilket var anledningen till att jag var ledsen. Jag vet inte varför jag upplevde det så starkt, men så var det i alla fall. Vi satte oss på en bänk och när vi var klara hade mörkret kommit för länge sen. Hjalle är nog den finaste präst som finns, trots sin egen tro, eller kanske tack vare, gav han mig självförtroende nog att säga nej till konfirmationen. Han var så mjuk och varsam när vi pratade om alla mina känslor. Jag hade svårt att tala för gråten satt som en klump i halsen. Det var som om min kropp inte nöjde sig med att få ut alla mina känslor, utan släppte på allt annat på samma gång. Tårarna rann stilla utefter kinderna, jag snörvlade genom näsan som blev allt mer täppt och halsen var en enda klump. Det var jobbigt, men när han klappade om mig och vi tillsammans gick upp till gemenskapen uppe på lägergården kändes det som om allt hade släppt och det var en helt underbar känsla. Jag sa också nej sen i kyrkan. Alla mina kompisar tyckte det var starkt och modigt att våga och innerst inne tror jag att det var rätt beslut. Vi fortsatte att gråta hela vägen, från kapellet där vi samlats tillsammans en sista gång, ända ner till bryggan. Där kramade vi om ledarna och än en gång kom smärtan. Magen ville sprängas och hjärtat ddunkade, jag tyckte så mycket om alla men ändå skulle jag kanske aldrig få se dem igen. Peter med sina underbara dikter om ensamhet och sorg. Dikter som speglade hans känslor för föräldrar som aldrig varit hemma. Jag tyckte så mycket om dem, men där vi stod på färjan började vi glida ifrån varandra. Bilden av nio, genom det tunga regnet, vinkande ledare kommer aldrig att lämna mig. De stod där tillsammans på den allt mer avlägsna bryggan, och i samma takt som de blev mindre krympte mitt hjärta. Vi kramade om varandra och grät i vetskapen om att vi var på väg bort från en underbar och okomplicerad värld mot verkligheten, en verklighet som med bedövande kraft gjorde sig påmind genom våra föräldrar. Trots att de menande väl tog de ifrån oss vår gemenskap. Plötsligt var vi alla ensamma. Vi var inte längre en grupp utan trötta, ledsna och mycket vilsna barn i baksätena på några bilar. Vi åkte sakta iväg genom regnet. Alla på väg åt olika håll.

Tillbaka till Petters Uppsatser

© Petter Hallman, 15 oktober 1996, (ingen uppdatering)

Gå högst upp.

Hemsidan