Månen har gått ned handlar om hur ett litet försvarslöst land ockuperas av en krigarstat. Den beskriver folkets reaktion, den stigande tysta vreden men också denna vredes effekt på, de så kallade, segrarna. Den beskriver soldaternas stigande skräck och hemlängtan, soldater, tja, de personer Steinbeck skriver om är vanliga unga män som inte vet vad krig verkligen handlar om. Det som kanske är mest framträdande i hela boken är just dessa ynglingars öde, hur de i början tycker om folket och det vackra landskapet men snart får känna bottenlöst hat, och sakta men säkert dukar under, knäckta av folkets tystnad och avsky. Soldaterna, med sin längtan efter värme och kärlek, har ingen att vända sig till, breven hemifrån slutar att komma och de får ryktesvägen höra att rapporterna från huvudstaden ljuger. Deras hem och familjer kan utplånas och krossas, men soldaterna inser att de inget kommer att få veta...

Månen har gått ned är en mästares verk. Språket är enkelt, men ändå väldigt rikt och beskrivande och både handling och personer är mycket enkla och vardagliga, trots detta, eller kanske tack vare, blir det en spännande och mycket bra bok.
    Steinbeck visar vad krig gör med folket, vanliga människor, oavsett om de är soldater eller gruvarbetare. Den skrevs under pågående krig och jag anser att Steinbeck ville uttrycka hur meningslöst det är med krig. Han visar tydligt i boken att erövrarna snabbt blir till förlorare som helst av allt vill åka hem och glömma. Han visar också på den omöjliga uppgiften att besegra ett folk som vägrar bli besegrat, något som historien tydligt visar. Något jag uppskattar är att han inte skrivit en bok, nästan helt utan fingervisningar om vad man ska tycka. Han skriver istället rakt upp och ner om vad som händer och beskriver noggrant varje enskild individ. Man förstår hur alla tänker och personerna känns så verkliga som om man redan kände dem. Det är ett berättande, observerande språk som är väldigt behaglig. Till skillnad från många andra böcker om krig har författaren lyckats undvika den tunga känslan av allt för många pekpinnar. Han har istället lyckats teckna en så nyanserad bild av varje person att man förstår deras handlingar. När man förstår någon är det också omöjligt att tala om onda och goda. Detta är väldigt bra gjort av Steinbeck och något som manar till eftertanke. Han får läsaren att tycka synd om de soldater som invaderat ett land, dödat dess söner och suger ut befolkningen. Dessa soldater tycker man mer synd om än de som utsatts för all denna ondska. En märklig känsla.

Visst smyger det sig fram lite av vad Steinbeck själv tycker och om hur han ser på en del människor. Ett exempel är när borgmästare Orden tillsammans med hans vän doktor Winter pratar med ett par bröder innan de ska fly över havet till England. Ena brodern säger:

En liten om än viktig del i boken är olika personers minnen. Steinbeck beskriver skickligt några av huvudpersonerna genom vad de har upplevt tidigare. Tydligaste exemplet är överste Lanser, soldaternas befälhavare, som minns tillbaka hur det gick i förra kriget. Han är bitter och kritisk mot ledaren och huvudstadens sätt att föra krig. Men han gör ändå allt som ska göras, han fattar besluten trots att han vet att det är ett omöjligt projekt, att erövra och hålla ett främmande land.

Som tidigare nämnts, utnyttjar författaren huvudpersonernas minnen för att beskriva personerna och få fram sitt budskap. I slutet av boken låter han borgmästare Orden minnas sin skoltid, fyrtio år tidigare. Tillsammans med sin vän minns han tillbaka hur han hade läst Sofokles försvarstal för att läsa lusen lärarna på skolavslutningen. Lanser, översten, kommer in när borgmästaren är som mest uppe i sin recitation. ÷versten stannar upp lyssnar fascinerat, han vill för allt i världen inte störa borgmästaren, som en stund senare ska föras ut på gården. Huvudstadens order säger att borgmästaren ska arkebuseras. Folket lyder inte. Alltså måste dess ledare, borgmästaren, dödas...