Jag inleder uppsatsen med ett citat från en nigeriansk författare. Det handlar om en otroligt ond handling, men ändå skiner tron på den goda människan igenom.

Det finns ting på jorden som är starkare än döden, och ett av dem är människans eviga strävan efter rättvisa. Det är något ett folk inte kan leva utan, och i sinom tid kommer det att gå i döden för att göra rättvisan åtkomlig för sina barn. Sagor diktas om sådant.
   Och därför, envar som har öron att höra med, lyssna: en författare i Nigeria har sänts i döden därför att han kämpat för ett bättre liv för sitt folk. Följderna är oöverskådliga. Hans namn var Ken Saro-Wiwa, och han var min vän.

av Ben Okri
Övers. Lars Linder

Ondska - en bedömningsfråga som "flyter"
"Grovt förenklat, så ansåg sofisterna att frågan om rätt och orätt var någonting som förändrade sig från en stadsstat till en annan och från en generation till en annan. Frågan om rätt och orätt var alltså någonting som ´flyter´."

Så skriver Jostein Gaarder i sin bok om filosofins historia, Sofies värld. Sofisterna levde under antiken på att undervisa i filosofi. De reste runt mycket och märkte under sina resor att moralen skiftade beroende på var de befann sig. Det är ett påstående som idag känns grundmurat. Genom erfarenhet vet vi att olika kulturer har olika syn på moral och etik. Rätt och fel, liksom begreppet ondska, är därför en bedömningsfråga, vad ett samhälle anser vara fel kan mycket väl anses vara bra och ädelt någon annanstans.

Från plats till plats
Värderingar och etik skiljer sig mycket mellan olika kulturer. Ett exempel från antiken är krigarstaten Sparta jämförd med demokratin Aten, två samhällen som fanns under samma tid. I Sparta var det fint att vara krigare och att döda många människor. Den spartanske skalden Tyrtaios ger ord åt denna beundran av kriget, "Skön är en kämpes död när i främsta ledet han faller för sitt fädernesland offrande modigt sitt liv." I Aten däremot överläts dödandet till fattiga som stred enbart för pengarnas skull, det var ingen ära att dö i något krig långt bort.

Från tid till tid
Ett exempel där moralens förändring genom tiden är särskilt tydlig är Frans G Bengtssons vikingaroman, Röde Orm. Den handlar om en viking som halvvägs in i boken kristnas och blir betydligt mildare till sinnet. Istället för att slå ihjäl sina fiender så fort som möjligt och därmed blidka asagudarna, tvingar Orm fienden att kristna sig och släpper dem sedan. På det sättet visar Orm sin nye Gud att han är en värdig kristen som undviker att döda i stridens rus, något som uppmuntrades av de tidigare gudarna.

Den eviga regeln
Att rätt och fel är någonting som "flyter" borde vara ganska klart. Men finns det inte någon tanke som gäller för alla, oberoende av när och var man lever? har många frågat sig. Den grekiske filosofen Sokrates var en av dem. Gaarder skriver om honom att:

"Han menade att det måste finnas eviga och tidlösa regler som talar om vad som är rätt och orätt. Genom att använda förnuftet, kan alla människor lära sig känna igen sådana oföränderliga normer, eftersom människans förnuft är evigt och oföränderligt."

Sokrates ville finna de oskrivna lagar som är en del av att vara människa, han sökte efter den gemensamma nämnare alla människors moral borde ha. Han ansåg att sådana lagar existerade, medan sofisterna var övertygade om motsatsen. Som Peter Sylwan refererar till i DN, 12 november 1995, så är den biologiska psykologin idag inne på Sokrates linje och hävdar att själen, rättstänkandet, moralen osv finns som genetiska koder hos alla individer och alltså redan är förutbestämda. Mot detta synsätt har exempelvis behavioristen J B Watson hävdat att endast uppväxtmiljön spelar roll för barnets utveckling. "Anlag, böjelser, förmåga, kallelse och hans föräldrars ras" var alltså helt betydelselösa tyckte Watson i sin bok Behaviorism.

Själv tycker jag att en medelväg är den bästa, troliga, förklaringen. Rent logiskt måste miljön ha betydelse, ett barn som ständigt blir slaget och lär sig att våld är accepterat och det bästa sättet att lösa problem på, måste påverkas till att bli våldsammare. Arvet har också betydelse. Läroboken Psykologi för gymnasieskolan berättar om försök med enäggstvillingar, där tvillingarna varit förbluffande lika varandra i beteende och synsätt, trots att de växt upp i skilda miljöer. Detta är ett vanligt bevis för arvets betydelse och ganska enkelt att förstå.
   Jag tror därför på ett samspel mellan arv och miljö för människors personlighet, deras syn på rätt och fel och deras eventuella ondska. Eller som beteendeforskaren Nancy L Pedersen säger, "vi föds med vår grundläggande personlighet och våra själsförmågor", men "var och ens olika personlighet utvecklas och framträder olika i olika miljöer".

Ondska för oss idag
Som jag tidigare sagt är ondska en bedömningsfråga från plats till plats, från tid till tid. Detta gäller oavsett om moralen och rättstänkandet enbart är medfött, endast inlärt eller någonting däremellan. Men vad är ondska för oss idag? Har vi någon generell regel för vad som är gott och ont? Det finns förstås inte, människor har olika syn på vad som är gott och ont. Alla religioner har förregler för hur de troende ska leva, men dessa regler uppfattas ofta som föråldrade samtidigt som de skiljer sig mellan olika religioner. Nej, de mest generella reglerna idag är inte religösa utan är skrivna av våra världsliga ledare. De har författat en skrift som talar om för oss hur vi människor ska behandla varandra. Texten jag tänker på är Förenta Nationernas Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, skriven med första och andra världskrigets fasor i färskt minne. Att allvarligt bryta mot dessa mänskliga rättigheter är vad många idag kallar ondska.

Kan en människa vara ond?
Jag skrev just att det är ont att döda någon, för i de mänskliga rättigheterna står det "Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet."
-Visst, det är ondska i allra högsta grad, men kan man säga att den som dödat är ond? Är det någon skillnad mellan människan och hennes handlingar? Kan man verkligen skilja dem åt?
   Den amerikanske barnpsykologen Carl Rogers hade en, som jag tycker, väldigt sund syn på barnuppfostran. Han ansåg att barn alltid ska få känna sig älskade, även när de gjort något dumt. Han sa att man noga skulle skilja på barnet och dess handlingar, dumma eller rentav onda handlingar ska självklart fördömas, men aldrig själva barnet.

På samma sätt som Rogers skilde på barnet och handlingarna tror jag att man måste skilja på en människa och hennes, kanske onda, handlingar. Flugornas herre av William Golding handlar bland annat om det här problemet. Barnens handlingar blir allt mer primitiva, och onda, under bokens gång, men denna ondska beror mycket av situationen barnen befinner sig i och jag tycker det är svårt att säga att barnen blir onda. Om man säger att någon är ond står det för så mycket mer, en ond människa handlar enbart av ondska och skulle aldrig göra något vänligt. Den formen av ondska existerar knappast i verkligheten utan endast i sagans, mytens och religionens värld. Tengil och Katla är den rena ondskan i Bröderna Lejonhjärta medan Bibelns motsvarighet är djävulen och hans demoner. Men verkligheten är aldrig så uppdelad i svart och vitt som i sagan utan är snarare en gråskala, där ingen människa någonsin kan vara rakt igenom ond.

Förståelse av motiv
Jag har kommit fram till att det är handlingen som är ond, inte människan. Men då dyker ännu ett problem upp, kan man verkligen säga att vissa handlingar alltid är onda? Vi tar exemplet med att döda en medmänniska, vilket vi redan definierat som en ond handling. Spelar det någon roll med motivet till handlingen? Borde det, teoretiskt sett, inte alltid vara ont att döda någon? Nja, måste man nog säga. I verkligheten är det väldigt svårt att vara riktigt säker på vad som är rätt och fel. Att dessutom alltid vara objektiv och rationell i sin bedömning är näst intill omöjligt. Då jag hävdar att ondska är en bedömningsfråga, måste slutsatsen bli att motivet har betydelse. Jag visar vad jag menar med två exempel, ett från verkligheten och ett från litteraturen.

Några mycket unga rasister och skinnhuvuden plågade för en tid sedan ihjäl en pojke som de mobbat en längre tid. Detta, att oprovocerat tortera någon till döds, är en av de mest avskyvärt onda handlingar som finns.
   I John Steinbecks bok Månen har gått ned finns en kvinna, vars man blivit avrättad av främmande soldater. Hon hämnas sin make genom att döda en officer som kommer för att söka tröst och kärlek hos henne.

Den stora skillnaden mellan de här två exemplen är att vi förstår kvinnans motiv, vi känner medlidande med henne och tror att vi själva skulle handla likadant. I ett sådant läge är det svårt att tycka att hon begår ett brott, utför en ond handling. Det går också att mörda någon av kärlek, dödshjälp till svårt sjuka är ett exempel. Man kan tycka olika om dödshjälp, men det är lätt att verkligen förstå vanmakten och kärleken som ligger bakom och vi får än en gång svårt att fördöma och kalla det för ondska.
   Skinnhuvudena däremot vill vi inte känna någon som helst likhet med, vi tycker redan innan händelsen illa om dem och efter att ha fått veta vad de gjort, går det inte att känna annat än avsky. Man blir upprörd och undrar hur någon kunnat bli så sjuk, så fruktansvärt ond.

När vi förstår en ond människa slutar hon vara ond
"Mina barn och andras ungar" är ett välkänt ordspråk men också väldigt sant. Jag har tidigare kommit fram till att motivet är viktigt i vår bedömning av ont och gott. Men egentligen är det förståelsen och igenkännande av motivet som spelar någon roll. En person som du varken känner eller förstår är väldigt lätt att fördöma och tycka illa om. Det är en av anledningarna till främlingsfientlighet och blir extra tydlig under krig. Fienden tycker man inte synd om, den är så gott som alltid ond och först efteråt, långt efteråt, förstår man att de är varken bättre eller sämre än en själv.

Författaren till boken Stormvarning, Jack Higgins, skriver om detta. Boken handlar bland annat om en engelsk kvinna som lär känna en tillfångatagen tysk ubåtskapten. Hon har lärt sig att hata tyskarna utan att någonsin träffat en enda, nu får helt plötsligt fienden ett ansikte och hon förvånar sig själv med att nästan tycka om vad hon ser. Jag tror att det ofta är som i Stormvarning, att man lätt fördömer dem man inte känner och inte vill känna igen sig i. Det är förståeligt att man inte vill känna igen sig själv när man ser på fienden, nazister eller på någon som "är ond". Man skärmar av sig och skyddar sig genom att fördöma. Psykoanalytikern Freud menar att det är en försvarsmekanism, projicering, och säger att det är en naturlig och viktig, oftast omedveten, reaktion för att man ska må bra. Bara man är medveten om det och inte låter det gå över styr.

Att tycka synd om mördarna
En författare som jag redan har nämnt, John Steinbeck, använder sig skickligt av problemet med ondska och förståelse i Månen har gått ned. Den handlar om hur soldater invaderar ett litet försvarslöst land och tvingar befolkningen att arbeta åt sig. Han beskriver så bra och verkligt soldaternas tankar och rädslor efter att de erövrat landet att man förstår dem och varför de handlar som de gör. Efter att ha läst ett tag gick det upp för mig att jag faktiskt börjat tycka synd om soldaterna, som trots allt var de "onda", de som dödat och skövlat. Det kan alltså gå så långt, när man verkligen förstår någon, att man tycker mer synd om förövaren än offret.

Svårigheten med förståelse är alltså att den kan bli överdriven. Jag tycker man ska akta sig för att tycka allt för synd om gärningsmän. Självklart ska försöka förstå deras motiv och handlingar, det är faktiskt en förutsättning för att lyckas med vård och rehabilitering. Visst kan man även tycka synd om dem ibland, men det är mycket viktigt att vi inte slutar fördöma och bli upprörda över onda handlingar bara för att man förstår och tycker synd om gärningsmannen. Då är vi ute på farliga vägar. Man måste faktiskt kräva att ingen gör något ont, hur jobbigt man än har det. Det får aldrig gå att skylla på generna eller urskuldra sig med en hård barndom när du mördat någon. (not)

Motiv
Vilka motiv är okej? är en fråga som måste ställas. Är det okej att göra något ont som hämnd, för att man är rädd eller i självförsvar? Vi ser tillbaka på de tre exemplen jag använde i min diskussion om förståelse: skinnhuvudena som mördade, den anhöriges dödshjälp och kvinnan som hämnades sin make. I de två första är det ganska lätt, självklart hade inte skinnhuvudena något motiv som skulle kunna rättfärdiga deras handlande och på samma sätt tycker jag att den anhöriges dödshjälp är ett "godtagbart" motiv. Jag säger inte att det är rätt, bara att jag aldrig skulle kalla det för en ond handling. I det tredje fallet balanserar vi på gränsen, det är ett överlagt mord med hat som enda motiv, men det är lätt att förstå varför och man kan tycka att soldaten förtjänar sitt öde. I en rättssal skulle det vara enkelt, kvinnan är skyldig till mord. Men moraliskt? Jag vet faktiskt inte.

Rädsla och ondska - två sidor av samma mynt
Som skydd och i självförsvar är de flesta handlingar tillåtna. Det säger oss både det sunda förnuftet och vår svenska lag. Men soldatens ansvar är en svår fråga. Efter andra världskriget försvarade sig många soldater och officerare med att de bara lydde order. Många förde fram sin egen rädsla som anledning, de hotades av officerarna och om de inte lydde orderna avrättades de på fläcken. Kan man säga att de handlade i självförsvar när de sköt oskyldiga och civila? Borde de inte protesterat? Fast det är klart, då hade de dödats. Det känns hårt att att säga att ondska är att inte våga stå upp för det rätta, men så måste man nog ändå se det. Ondska tror jag ofta beror på brist på mod. Att inte våga stå upp för den svage, att inte våga protestera mot dem som gör grymma och onda saker, många försvarar sig med att det inte hade spelat någon roll om de försökt hjälpa eller inte, men till syvende och sist är det ändå bristen på mod som avgör. Man vågar helt enkelt inte.

En som vågar protestera. Soldaten Joseph Schultz vägrar skjuta tillfångatagna motståndsmän och civila. Istället går han fram och ställer sig i raden av fångar. Han arkubuseras omedelbart tillsammans med fångarna. (Jugoslavien 1941)

Hur mycket kan man kräva?
Joseph Schultz dödades under andra världskriget. Men han dog inte under strid, han dog för sina kamraters hand. Anledning? Han hade modet att säga ifrån. Många skulle säkert kalla det en meningslös död, han uppnådde inget. Men just detta visar på det enorma mod han visade, trots att han inget kunde göra för att rädda de människor han inte ville skjuta, sade han ifrån. En kamrat tog ett foto av händelsen och jag är övertygad om att ingen som ser fotot och får höra dess historia någonsin kommer att kunna glömma Joseph Schultz och hans mod.
   Lika modig och offer för samma våld dog John Hron för en tid sedan. Trots en lång tids mobbing vägrade han, fjorton år gammal, att hylla nazismen. Bara utdragen tortyr fick honom att ge efter. Då han senare hade chansen att fly vände han tillbaka då plågoandarna hotade att döda hans kompis. Dessa exempel på ondska och mod tar Jesús Alcalá upp i sin artikel. (DN 2 jan. 1996) Han tar upp frågan om mod och hur mycket man kan kräva att folk ska våga. Jag håller med honom då han säger att vi inte kan kräva att andra ska visa samma moraliska mod som Schultz och Hron. Frågan är bara; hur mycket kan man kräva?

Ett exempel på mina teorier
Pojken på bilden bredvid slogs in i det sista för det Tyskland som han lärt sig att älska. Han slogs alltså för nazismen som är den största källan till ondska under det här seklet. Logiskt sett är det en ond handling att kämpa för nazismen. Men trots detta skulle ingen idag säga att han var ond. Det beror på att vi tycker synd om honom, vi ser i honom vad som kunde hänt med var och en av oss och därför kan vi inte säga att han var ond. Om säger att pojken var ond skulle vi erkänna inför oss själva att vi också kan vara onda. Den tanken kan vi inte stå ut med, istället löser vi problemet med att säga att pojken inte gjorde något fel.

Slutsatsen av min uppsats blir alltså att om vi tycker synd om eller känner igen oss i någon kan vi inte säga att personen ifråga är ond. Då skulle vi själva vara onda och det vill vi inte. Eftersom ondska är en bedömningsfråga är heller inte personen ond.

Hans-Georg Henke, 16-årig hjälpsoldat under de sista krigsdagarna.

Sammanfattning
Jag vill börja med att slå fast att ondska är en bedömningsfråga. Att det är en bedömningsfråga beror på att alla inte har samma uppfattning om vad som är ont. Begreppet ondska "flyter" alltså, vad som bedöms som, och därför är, ont varierar beroende på var och när du lever.
   Det vi idag kallar för ondska är nästan utan undantag allvarligare brott mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. En anledning till ondska är brist på mod.
   En människas åsikter om rätt och fel beror dels på det genetiska arvet och dels på miljöns påverkan. Att både arv och miljö har betydelse motsäger alltså Sokrates tes om ett evigt rättstänkande och är även den vanligaste uppfattningen inom dagens psykologi- och evolutions-forskning .

Jag har vidare fört fram att det inte är människan som är ond utan hennes handlingar. Vid bedömningen av ondska spelar motivet mycket stor roll. En viss handling behöver alltså inte alltid vara ond, det beror istället på varför handlingen utfördes. Det viktiga är om vi kan och, framför allt, vill känna igen oss i och förstå motiv och gärningsman. Finns den här förståelsen och igenkännandet ser vi ofta inte motivet som ont, och då är heller inte handlingen ond. Vi kan ändå tycka illa om, till och med avsky, handlingen, men den är inte ond. Känner vi däremot att motivet är förkastligt eller otillräckligt är det en ond handling. Jag skulle alltså vilja säga att ondska står i konflikt med förståelse och igenkännande.

Källor:
Alcalá, Jesús: Modet att våga, artikel i DN, 2 januari 1996
Bengtsson, Frans G: Röde Orm
Carlsson, Lena: Genfällan, artikel i DN, 8 sepember 1996
Förenta Nationerna: Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Gaarder, Jostein: Sofies värld
Golding, William: Flugornas Herre
Higgins, Jack: Stormvarning
Levander, Martin: Psykologi
Lingren, Astrid: Bröderna Lejonhjärta
Okri, Ben: Krönika i DN 11 november 1995, övers. Lars Linder
Pedersen, Nancy L. (refererad till av Peter Sylwan, DN 12 nov. 1995)
Sjödén, Stellan: Psykologi för gymnasieskolan
Steinbeck, John: Månen har gått ned
Sylwan, Peter: Artiklar publicerade i DN 12 november 1995
Tyrtaios: Skön är en kämpes död
Wright, Robert: The Moral Animal. (refererad till av Lena Carlsson, DN, 8 sep 1996)
Bibeln
Artikeln Konfronterande med ondskan i DN 27 september 1995

Bilder:
Samtliga bilder är tagna ur Lyckad nedfrysning av herr Moro, ingen av fotograferna är känd.

"En som vågar protestera. Soldaten Jsoph Schultz..." © Bildarchive Preussischer Kultubesitz, Berlin

"Hans Georg Henke, 16-årig hjälpsoldat..." © Krigsmuseet/Fotoarkivet, Belgrad