fjärde upplagan med Carl Larssons illustrationer samt första och sista kapitlet från första upplagan. Skriven den 26 september 1996

Tillbaka till Petters Uppsatser

Hemsidan

Singoalla av Viktor Rydberg

På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge tillhörde släkten Månesköld. --- Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster.

Detta är hämtat från inledningen till Singoalla. Rydberg beskriver en stilla nejd, härjad och ödelagd av "den svarta döden" i en svunnen tid. Singoalla är sagan om hur denna plats en gång hemsöktes av digerdöden. Men den berättar också om hur Riddar Erland som yngling förälskar sig i den främmande flickan Singoalla. Han förgiftas dock och skiljs från sin trolovade för att tio år senare åter träffa henne. Deras andra möte blir dock fyllt av smärta, avund och ångest och de försonas först vid dödens rand, i skuggan av "den store mandråparen".     Berättaren av denna saga presenterar aldrig sig själv. Det enda han förtäljer om sin egen person är att han suttit vid den gamla klosterruinen "en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag" prasslade och suckade i den bleka strandvassen. En blytung känsla av höstens svårmod och gamla sägner vilar över hans person. Kanske är det också lämpligt, för Singoalla är inte någon lättsam bok. Nej, den känns snarare mörk, svart som den onda bråda döden och mörkröd som blodet och den fördärvade kärleken. Den renande kraft som väger upp detta svårmod är kyrkans och munkarnas oförvitliga tro med pater Henrik i spetsen. Detta visas i bokens, ursprungligen, sista kapitel då munkarna går till strid mot den svarta digerdöden:

Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa skyar ... skred tåget runtom fältet. ... Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält.

Kyrkan och fader Henrik står för godheten och hoppet. Motpolen är Assim av det främmande folket som älskar Singoalla och vars svartsjuka mot Erland därför är avgrundsdjup. Dessa två motpoler är sig lika rakt igenom boken och inget tycks förmå dem att ändra sig. Singoalla, Erland och deras son Sorgbarn förändras så mycket mer. Under sagans gång ändras deras humör och sinnelag både genom dygnets skiften och årens gång, Hypnos och gift är också viktiga för Erlands förändring genom boken. En som dock aldrig ändras är riddarens jakthund Käck. Ständigt närvarande följer han med genom hela boken, från dess första kapitel till sagans slut. Den stora hundens sorgliga tjut är det sista ljud av liv som hörs sedan liemannen skördat sina offer i den småländska skogen.      -Vad symboliserar då den stora, svarta, evigt närvarande hunden? Jag vet inte, men att Käck alltid är med ger en känsla av kontinuitet men också ett prov på gränslös trofasthet.

Alla tiders läsare har fängslats av det stämningsfyllda och dramatiska i Singoalla. För att behålla läsaren har Rydberg skickligt använt sig av romantikens alla konstgrepp och variationsrikedom. Han har innehållsmässigt fått med något från var och en av romantikens olika inriktningar. Vi har den levande naturen, den gränslösa kärleken, de starka känslorna och dödens många ansikten. Lika självklart ser vi riddarlivet, de antika skrifterna och skräckskildringen av pesten. Något som förvånar är dock den positiva kyrkosynen, i och för sig vanlig bland romantikens författare, men desto ovanligare hos Rydberg som var en av Kyrkans största motståndare. Förklaringen till detta är nog att han uppskattade den tidiga kristna kyrkan som hade kvar antikens ideal och anda, en inställning till livet som Rydberg själv delade. Det han föraktade var den framväxande kyrkans maktlystnad och intolerans.     Folket Singoalla tillhör levde i "Egypti land" vid tiden för Jesu födelse och har sedan dess vandrat runt jorden som straff för att de inte gav härbärge åt Josef och Maria i Betlehem. Deras gud är "Alako", månen är deras starkaste symbol och de har inslag av orientalisk mystik. Det är ett folk som inte existerar i historien utan snarare en blandning av olika historiska och nutida folkgrupper. Jag tror att Rydberg haft tre olika folk i åtanke, dels judar, invånarna i Betlehem, dels zigenare som alltid förtryckts och vandrat runt, de härstammar också från Orienten med dess mystik. En tredje inspirationskälla var troligen muslimer då de är ett "folk av Ismaels, Abrahams och Hagars sons stam", dessutom har de har månskäran som symbol. Att på det här sättet ändra och modifiera sanningen är inget ovanligt bland romantikens författare, det som räknades var Känslan.

Singoalla skrevs i mitten av 1800-talet under övergången mellan romantik och realism. Första upplagan trycktes 1857 för att sedan omarbetas tre gånger innan den sista kom ut 1894, året före Viktor Rydbergs död. Förändringarna han gjorde var inte bara språkliga, han ändrade även innehållet. Inledningen utökades, han tog bort erotiken kring Sorgbarn och gjorde om slutet så att både Singoalla och Erland överlever, fastän skilda för evigt. Den fjärde och sista upplagan illustrerades av Carl Larsson, men det hjälper inte med dessa fantastiska bilder. Jag tycker ändå att första upplagan är den bästa. Det ursprungliga språket med dess finstämda naturskildringar är helt enkelt underbart. Jag visar vad jag menar genom att citera samma stycke som jag inledde med, men nu från första upplagan.

Rundtomkring insjön speglade sig stupande granitbranter i dess stilla drömmande böljor, och öfver klipporna susade åldriga furor. Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla sidor kring Eköns slott. Men på ett ställe sänkte sig stranden öppen och leende mot insjön; der var mellan klipporna en däld, prydd av hvitstammiga björkar, och mellan dessa vänliga träd blickade den höga, trappformigt uppstigande gafveln af ett munkkloster.

Rydberg målar upp bilder som känns så nära och verkliga att man nästan kan ta på dem. Styrkan i hans språk ligger i dessa naturskildringar, den känsla han förmedlar med några få, väl valda meningar är överväldigande. Lika väl genomtänkt som språket är dramaturgin som står på två ben. Det ena är kärleken, med alla starka känslor som den väcker. Hatet, avunden, svartsjukan, förtvivlan och den falska lyckan härstammar alla från den olyckliga kärlekstriangeln mellan Singoalla, Erland och den fagra Helena.     Det andra benet dramaturgin vilar på tycker jag är det viktigaste, konflikten mellan väst och öst, kristna och antika ideal mot asagudar och hednatro. Det är denna ständigt närvarande konflikt som för handlingen framåt och gör sagan spännande. Konflikten syns även i Erlands kärlekskval, där den mörka sinnliga Singoalla från Orienten möter "den fagra jungfru Helena" med sin ljusa hy och sina klara blåa ögon. Efter att ha läst Singoalla är det inte de rafflande händelserna, den grymma pestdöden eller kärlekens starka uttryck jag minns.      -Nej, istället är det den fina skildringen av pater Henrik, hans starka tro och eviga ideal som jag kommer minnas och tänka tillbaka på. Skildringen av honom och den täta, påtagliga upplevelse som Rydberg framkallar med sitt beskrivande språk gör boken riktigt läsvärd.

Förgängelsefärger bredde vemod över markene och skogen. Rönnen, som skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod.

Hösten, enligt Rydberg. ur Singoalla

Tillbaka till Petters Uppsatser

Gå högst upp

© Petter Hallman, 15 oktober 1996, (ingen uppdatering)

E-mail

Hemsidan