DRAKEN LÖRDAGEN 17/5-97
Lördagen den 17 Maj visar Föreningen Ny Film fem klassiska
italienska skräckfilmer: Mario Bava´s Black Sabbath (1963),
Pupi Avati´s Zeder (1983), Mario Bava´s Bay of Blood,
Andrea Bianchi´s mycket blodiga Burial Ground (1980) och sist
men inte minst Paul Morrissey´s Blood for Dracula (1974).
Biljetter finns att köpa på Bengans Biljettservice
Tel: 031 - 24 24 00, 031 - 15 00 22, 031 - 13 06 80 och kostar
130kr för alla 5 filmerna.
OBS. Vi visar riktiga biokopior på en 100 m2 stor bioduk. Ingen
Laser-projektion.
19.00 BLACK SABBATH
Mario Bava är den regissör som har störst ansvar för
att hela den italienska skräckfilms-boomen i början av 60-talet
inträffade. Innan han, tillsammans med Ricardo Freda, regisserade
I Vampiri (1957) hade det egentligen inte gjorts något italienskt
försök i genren värt att nämna överhuvud taget.
Bava hade en bakgrund som ljussättare och fotograf och hade jobbat
med detta ända sedan 30-talet innan han nästan 50 år gammal
gjorde sin officiella långfilmsdebut som regissör med La Maschera
del Demonia/Mask of Satan (1960). Black Sabbath är en av hans 3-4
bästa filmer och är en episodfilm i tre delar. Den första
episoden, The Drop of Water, är en mycket otäck historia som
garanterat kan få den mest härdade att känna obehag. Mellanepisoden,
The Telephone, är något mer av en bagatell. Det stora paradnumret
dock är den avslutande, 40 minuter långa, The Wurdulak. En Impressionistisk
vampyr historia med lysande foto och otrolig ljussättning. Baserad
på en novell av Alexei Constantinovich Tolstoi berättar den
historien om den unge Vladimir d ´Urfe som vid en ridtur på
landsbygden hittar ett huvudlöst lik med en dolk i hjärtat. Han
tar dolken och rider vidare för att senare på kvällen sökanatthärbärge
i en liten stuga där alla spänt väntar på att familje
överhuvudet Gorka (Boris Karloff) skall återvända efter
att gett sig i väg för att döda den fruktade wurdulaken
(en sorts vampyr) Olibek. Gorka har varnat sina barn för att lita
på honom om han inte anländer före midnatt. Ett par minuter
över midnatt anländer Gorka med ett sår i bröstet.
Han är blek, vresig och förändrad och kräver att hans
son skall döda deras hund, samt hänga Olibeks avhuggna huvud,
som han har med sig, på stugans grindpåle. Snart har Gorka
gjort hela familjen till vampyrer, och den unge Alexei får det svettigt.
The Wurdulak är en av skräckfilmhistoriens stora vampyrberättelser,
och förtjänar egentligen att få en hel långfilm att
breda ut sig över.
Uppgifter
från Internet Movie Data Base
Mario Bava artikel
av Jeff Dove
Mario Bava
Filmografi
21.00 ZEDER - REVENGE
OF THE DEAD
Regissören Pupi Avati är kanske inte så känd för
skräckfilmspubliken. Ändå arbetade han inom genren från
det sena 60-talet och under hela 70-talet fram till och med Zeder (1983),
som blev hans sista genrefilm innan han började ägna sig åt
mer seriös film. Avati´s problem att nå ut med sina filmer
utanför Italien ligger mycket i att han är ganska svårplacerad
som regissör. Även hans skräckfilmer hamnar i något
av ett ingenmansland mellan traditionell skräck och seriös arthouse-film.
Zeder - Revenge of the Dead är hans bidrag till Zombie-genren, och
eftersom det var åratal sedan jag såg den så citerar
jag ur Tim Lucas Pupi Avati artikel från Video Watchdog No 3.
Zeder is a deliberately paced, bracingly intelligent horror fantasy;
It is the only truly original treatment of the "ressurected dead" theme
since George A. Romero´s epoch-making Night of the Living Dead (1968),
and it surely ranks with Nigel Kneal´s "Quatermass" series among
the genre´s most stimulating works. The Chance reading on the ribbon
on a used electric typewriter engrosses a struggling young novelist (Gabriele
Lavia) in a 30 year old mystery involving a defrocked priest, an abandoned
summercamp, and the theory that our planet may harbor timeless geographic
areas - "K-Zones"-from wich the dead, if buried therein, can return from
beyond. Zeder became what Romeros efforts failed to create: one of the
key fantasy films of the 1980´s. Its influence is strongly felt in
Stuart Gordons stylish and witty Re-animator (1986) and in Mary Lamberts
condescending adaption Stephen King´s Pet Cemetary (1989), both of
wich crib their fade-outs from Avati´s disturbing fable with unequal
success.
Uppgifter
från Internet Movie Data Base
23.00 BAY
OF BLOOD
Ersättningsfilm
för Bird with the crystal plumage.
Mer information
inom kort.
01.00 BURIAL GROUND
-
Under sina efterforskningar om de urgamla Etruskernas magiska riter råkar
professor Ayers av misstag återuppväcka de levande döda
på en begravningsplats vid en isolerad herrgård på landsbygden.
En grupp veckoslutsbesökande människor anländer intet ont
anande och blir föremål för dom uråldriga Etruskernas
attacker. Nytt här är att "Zombisarna" har lärt sig använda
redskap, såsom yxor, liar och häcksaxar. Evolution kallas det.
Även om detta inte är den bästa Zombie filmen från
tidsperioden så innehåller den här otroligt blodiga, serietidnings-
aktiga filmen ändå några av genrens mest "seriösa"
zombies i hela sin maskätna och förruttnade prakt, något
vi kan tacka specialeffekts-mästaren Gino de Rossi för. Andrea
Bianchi är inte någon speciellt begåvad regissör,
och det märks direkt även här, men det spelar ingen större
roll i den här vansinniga mixen av zombieattacker, uselt skådespeleri
och avancerad mjukporr akompanjerat av ettspöklikt moog-soundtrack
som förstärker den febriga surrealistiska tonen som blir resultatet
av det hela.
Uppgifter
från Internet Movie Data Base
03.00 BLOOD FOR DRACULA
-
1974 regisserade underground-filmaren Paul Morrissey, som tidigare gjort
Trash, Flesh och Heat för Andy Warhol, två kultfilmer som inte
liknar mycket annat. Nämligen Flesh For Frankenstein och Blood For
Dracula, båda två var skruvade versioner av dom gamla klassikerna
med mycket camp-humor, sex och överdrivna splattereffekter. Huvudrollen
i dom bägge filmerna innehas av den tyska skådespelaren Udo
Kier, som tidigare var mest känd för sin roll i den brutala tyska
häxjägarfilmen Mark of the Devil. I Flesh for Frankenstein spelar
han en hysterisk vetenskapsman som är besatt av att skapa "den Serbiska
över- människan", medan han i Blood For Dracula är den borttynande
Greve Dracula som har stora problem att hitta oskulder vars blod han kan
dricka. För att överhuvudtaget överleva tvingas han tillsammans
med sin assistent lämna sitt slott för den italienska landsbygden,
där är ju flickorna fortfarande måna om att hålla
på sig. Han hamnar till slut hos en aristokratisk familj på
dekis som har fyra ogifta döttrar, och är beredda att gifta bort
en av dem eftersom dom är i desperat behov av grevens pengar. Men
är dom fortfarande oskulder? Familjens dräng, spelad av biffige
Joe D´Allesandro - den amerikanska underground-filmens främsta
ikon vid tidpunkten, gör allt för att förekomma Dracula.
Och när han inte håller föredrag om marxismen i sin drängstuga,
som har väggarna tapetserade med kommunistiska propaganda-affischer,
agerar han förste påsättare.Det hela utvecklar sig till
en bisarr svart komedi med politiska undertoner, där D´Allessandro´s
rollfigur får symbolisera den uppvaknande arbetarklassen och Greve
Dracula den utsugande borgarklassen . Det är på sätt och
vis konstigt att Paul Morrissey, underground- filmaren från New York
som mest var känd för att göra sina filmer helt på
improvisation i slummiga stadsmiljöer, kontrakterades för dom
här två sofistikerade filmerna som utspelar sig i Italiensk
slottsmiljö. Anledningen till att det blev så var att Roman
Polanski, som var god vän till producenten och också gör
en cameo i Dracula, hade fått för sig att Morrissey var den
perfekta mannen för jobbet, och därför föreslog honom.
Det är heller inga dåliga namn han fick till sin hjälp,
fotot svarade t.ex. Luigi Kuveiller (Deep Red) för och effekterna
gjordes av Carlo Rambaldi, som senare stod för efftekterna i den första
Alien filmen.
Biokopian vi har tillgång till är tyvärr något
kortad och har börjat tappa lite i färg, men vi kan ändå
garantera att det kommer att bli en upplevelse att se den på duk.
Uppgifter
från Internet Movie Data Base
Blood
for Dracula - Criterion
