Socialism eller barbari?

Den militanta antifascistiska rörelsen i sverige har varit framgångsrik när det gäller att försvara gatorna. Men ideologiskt har det inte formulerats någon slagkraftig vänsterideologi som kan kanalisera missnöjet i dagens samhälle. Om inte vi fyller det ideologiska tomrummet och ger svar på sociala frågor, kan extremhögern ta den chansen, menar en aktivist inom AFA Stockholm.

I dagens sverige råder ett ideologiskt vakum. Om inte en radikal vänster fyller ut det tomrummet kommer extremhögern att göra det.

Under 90-talet har fascistiska grupper eller närliggande högerextrema grupper blivit en politisk kraft i hela Europa. Det värsta exemplet kanske är det forna jugoslavien. Överhuvudtaget har det forna Östblocket efter Öststatskommunismens kollaps haft en kraftig uppgång för extremnationalistiska rörelser. Andra länder som är mer jämförbara med sverige där fascistiska grupper på 90-talet blivit en betydande maktfaktor är italien, österrike, belgien, frankrike, och i viss mån tyskland. I frankrike har det fascistiska partiet Front National med ledaren Jean-Marie Le Pen fått majoritet i fyra städer på den franska sydkusten. Resultatet är att ett fascistiskt parti numera styr dessa städer. Städer där biblioteken numera är censurerade, där invandrare inte får socialhjälp, där fackföreningar kastas ut ur sina lokaler, där vissa musikgrupper inte får uppträda med mera. Naturligtvis kan de inte göra precis som de vill än så länge då det hitills "bara" är på lokal nivå de styr. Dessa städer fungerar nu som plattform för att nå längre på nationell nivå. I presidentvalet -95 fick Front National 15,3 procent av rösterna.

I italien fick MSI/Alleanza nazionale 15,7 procent i valet -96. I belgien fick Vlams Blok 7,8 procent i parlamentsvalet -95 (Antwerpen 29 procent). I österrike fick Die Freiheitlichen 22 procent i parlamentsvalet -95. På närmare håll fick norges högerextrema motsvarighet, Fremskrittspartiet, drygt 15 procent av rösterna. Det gör Fremskrittspartiet till norges näst största parti. I stortingsvalet 93 fick de 6,3 procent. De grupper och procentsatser som här rabblas upp handlar om parlamentariska partier, slipsfascister. Utöver detta finns också de mer militanta och uttalat fascistiska grupperingarna.

 

på våran bakgård

Den fascistiska rörelse som växte fram i början av 90-talet har försökt men inte fått något genomslag på det parlamentariska planet. Undantaget var ny demokrati i valet -91 även om ny demokrati var mer av ett nyliberalt invandrarfientligt parti än fascistiskt i Front Nationals anda. I övrigt gör sverigedemokraterna anspråk på att vara Front National i svensk tappning. Men de har förblivit en sekt och det som gått bäst är den uttalat fascistiska musikkulturen. Det senaste och som det ser ut nu allvarligaste hotet är det nybildade nätverket Folkviljan och massinvandringen. Ett rasistiskt nätverk bestående av personer från samhällets övre skikt vilket automatiskt gör att de har tillgång till resurser och media i en helt annan utsträckning än andra. Detta i kombination med en folktillvänd argumentering gör att de kan få stort genomslag. De har uttryckt att de kan komma att ombilda sig till parti inför valet -98.

Orsakerna till att det inte växt fram något svenskt Front National (ännu) kan analyseras mer än vad jag gör här. Allmänt har sverige en annan historia än till exempel länder som jugoslavien, italien, tyskland, frankrike där de fascistiska rörelserna haft starkare traditioner. Men till stor del har det också berott på vilket motstånd fascisterna mött. I sverige har det militanta antifascistiska motståndet varit mycket viktigt, under parollen: "ingen plattform åt fascisterna" har deras verksamhet hela tiden störts och motarbetats. Men, det har i första hand varit ett motstånd på ett rent fysiskt plan. På ett ideologiskt plan har motståndet varit nästan obefintligt.

Resultatet är att vi har gjort det svårt för fascisterna att organisera sig och därmed förhindrat att uttalat fascistiska sympatier fått spridning i bredare lager av människor. Men det mesta av det som ingår i det fascistiska åsiktspaketet är bara en förlängning på de reaktionära idéer som produceras i det här samhället oavsett fascisterna. Till exempel nationalism, rasism, sexism, homofobi och familjefundamentalism. Potentialen finns därför i allra högsta grad kvar för att fascistiska idéer ska kunna få en massbas, till exempel ett högerextremt parti som Front National.

 

vänsterns misslyckande

Uppräkningen av fascistiska grupper och procentsatser i Europa skulle kunna göras längre men det är inte det som är det intressanta. Det intressanta är inte att de fascistiska grupperna är starka, det intressanta ur vårt perspektiv måste vara varför de är så starka. Och det är då vi kommer till det ytterst allvarliga i situationen. Att den massbas dessa partier har i huvudsak består av arbetarklassväljare. Front National är idag det största arbetarklasspartiet i frankrike. 27 procent av arbetarrösterna gick till Le Pen. På vissa fabriker till exempel hos Renault finns organiserade Front Nationalgrupper. I österrike röstade 41 procent av industriarbetarna på Die Freiheit-lichen.

Denna utveckling är ingen tillfällighet utan har skett samtidigt som vänstern har blivit till en medelklassrörelse. Generellt i Europa inklusive sverige handlar det om att vänstern i allmänhet och inte minst den radikala delen av vänstern inte upplevs som något alternativ. Medan fascisterna relaterat sin propaganda till vardagliga frågor och sett till att få spridning på den i arbetarklassen, har den kraft som skulle kunna utgöra ett alternativ, den "revolutionära" vänstern misslyckats med att nå ut till folk och, i de fall man nått ut inte varit trovärdig. Eller kanske det vanligaste, man har inte ens haft ambitionen att nå ut till bredare lager av människor.

Den viktiga slutsatsen som måste dras är att fascismen inte är en orsak till vänsterns misslyckande utan konsekvensen av detta misslyckande.

 

det allmänpolitiska läget

Efter Öststatskommunismens fall är nu den officiella bilden att kapitalismen har segrat över hela världen. På europeisk nivå har EU skapats för att administrera det hela. På ett ideologiskt plan består segern i att kapitalismen säljer sig självt som enda alternativ. I kölvattnet på denna utveckling har reaktionära idéer och rörelser gått framåt med de fascistiska grupperna som spjutspets.

I sverige har utvecklingen varit likadan. Sedan 70-talets vänstervåg har kapitalet helt "segrat". I praktiken har det handlat om till exempel slakten av välfärdssystemen, slakten av arbetsrätten, företagens ständiga jakt på ökad produktivitet, arbetslöshet, sociala problem, en svag arbetarklass, svagt motstånd och så vidare. Detta samtidigt som börsen slår nya rekord för varje dag.

Den parlamentariska höjdpunkten för denna utveckling kom med valet -91, moderaterna vann och ny demokrati kom in i riksdagen. I valet -94 vände opinionen och folk röstade på sossarna igen och även vänsterpartiet och miljöpartiet. En opinion som också vände sig mot EU men som köptes av EU-förespråkarna. I praktiken har högervågen fortsatt med oförminskad styrka och nu är även vänsterpartiet med och slaktar den offentliga sektorn. Precis som i övriga Europa har också reaktionära strömningar fått ökat fotfäste, till exempel sexism, rasism, nationalism, homofobi, biologisering, familjefundamentalism med mera. I förlängningen har de fascistiska grupperna växt fram.

 

framtiden

Samtidigt som kapitalismen har utropat sig själv som segrare finns det väldigt starka strömningar mot de styrande. Framför allt misstron och hatet mot det etablissemang som dagligen attackerar folk medan de själva skor sig. Till exempel motståndet mot den välfärdsslakt som bedrivs av samma människor som får miljoner i fallskärmsavtal. Sedan är det en annan sak att det oftast inte är någon ideologiskt formulerad kritik. Det viktiga är att avståndet mellan vad den härskande ideologin säger om hur bra allt är och den verklighet människor upplever i sin vardag växer och berör fler och fler. Det är här ett ideologiskt vakum har uppstått. Och människor vars dagliga livssituation ständigt attackeras söker självklart svar på varför, och hur de ska kunna få det bättre. Någon kommer stå för svaren och risken för att det är en högerextrem rörelse som gör det är större än någonsin.

Med andra ord, när det allmänpolitiska läget spetsar till sig förändras villkoren för den antifascistiska kampen.

Antifascistiskt motstånd i sig blir allt mer verkningslöst så länge det inte kombineras och samverkar med ett ideologiskt motstånd. Annars blir antifascism något som bara förknippas med våld och i övrigt ett bevarande av den rådande samhällsordningen. Ett ideologiskt motstånd som avslöjar vad fascisterna står för men som också tar upp de lösningar som kommer från en radikal vänster. Att den militanta antifascismen förknippas med mer än bara antifascism. Det handlar inte bara om att krossa fascsisterna utan se till att de blir utbytta mot något annat. Att militant antifascsism förknippas med politiska lösningar.

Det ideologiska vakumet kan som sagt utnyttjas av extremhögern. Men det är i samma ideologiska vakum som våra möjligheter finns. Att kanalisera det motstånd som finns till systemkritik och propagera för en revolutionär förändring. Menar ej att det måste vara eller ens är önskvärt att det är samma personer eller grupper som står för det uttalat antifascistiska motståndet som också driver offensiv revolutionär politik. Snarare en hel rörelse som hålls uppe av olika organisationer. En början kan vara de radikala grupper som ligger oss närmast. Till exempel AFA, SUF, Folkmakt, kvinnogrupp-er, SAC plus andra systemkritiska vänstergrupper. Vi måste också nå ut till folkliga grupper på gräsrotsnivå som skulle kunna ta till sig våra idéer, lokala fackklubbar och fackliga nätverk, lokala protestgrupper mot nedskärningar, områdesföreningar, kvinnogrupper, invandrargrupper med mera och försöka vrida det politiska målet och handlandet i revolutionär riktning. Annars är risken att sådana grupper tar till sig högerextrema idéer när de märker att reformer inom systemet inte förändrar något. Nedskärningar, arbetslöshet med mera blir hos reformisterna något ofrånkomligt. Om det då inte finns några andra alternativ blir slutsatsen lätt att någon eller några grupper måste offras av ekonomisk nödvändighet. Till exempel en fackklubb i Trollhättan som för inte så länge sen gjorde ett uttalande för inskränkningar i flyktingpolitiken.

En förutsättning är att vi överger det inåtvända tänkande och handlande som präglar vår rörelse. Det handlar inte om att vi ska sluta vara radikala och bli utslätade reformister men vi måste inse att valet just nu och de närmaste åren inte står mellan olika former av renläriga anarkistiska inriktningar utan mellan en vänster överhuvudtaget eller en högerextrem massrörelse.

 

klassperspektiv

För att motarbeta reaktionära idéer och i förlängningen en högerextrem rörelse är klassperspektivet centralt. För att kunna motverka till exempel nationalism, rasism, sexism, homofobi med mera måste vi ta upp dessa frågor i sammanhang där vi inte bara fokuserar på vad som skiljer oss åt utan också på vad vi har gemensamt. Att perspektivet till exempel är "svarta och vita tillsammans mot dom rika" eller "kvinnokamp-klasskamp". Observera att det är perspektiv jag pratar om. Det ska alltså inte tolkas bokstavligt, att ordet arbetarklass måste stå med på alla affischer. Snarare att frågor om till exempel rasism, sexism och homofobi tas upp utifrån vardagsperspektiv som folk kan relatera till och inte utifrån interna teoretiska diskussioner. Att vi använder ett språk som går att förstå. Och att vi kopplar ihop sådana frågor med andra sociala frågor. Till exempel att antirasism kopplas ihop med frågor om till exempel slakten av den offentliga sektorn, arbetsrätten och så vidare. Frågor där det finns en stark opposition underifrån och som leder i riktning mot de styrande. Om inte vi gör det så gör extremhögern det. Där extremhögern propagerar för att lösningen på problemen är att förstärka de orättvisor som finns, till exempel att "sverige inte har råd med invandrare" måste vi påvisa att lösningen handlar om att "svenskar" och "invandrare" agerar gemensamt mot de styrande. Att det är våra makthavare vi "inte har råd med". Och för att vi ska kunna agera gemensamt mot de styrande måste överordnade grupper släppa sina positioner. "Vita" i förhållande till "svarta", män i förhållande till kvinnor, heterosexuella i förhållande till homosexuella och så vidare. Nu menar jag ej att det inte behövs självständig kamp från underordnade grupper för att överordnade grupper ska släppa ifrån sig sina positioner. Den viktiga skillnaden är att om vi har någonting gemensamt så har överordnade grupper ett egenintresse av att släppa sina positioner.

 

målsättning

Det här inlägget är ett sätt att påbörja en diskussion inom den radikala delen av vänstern. I korthet handlar det om att slå fast att den huvudsakliga målsättningen just nu måste vara att göra vänstern i allmänhet, och i sin förlängning just den revolutionära frihetliga socialismen, till ett politiskt alternativ. Med politiskt alternativ menar jag en massrörelse. En målsättning som kan tyckas vara en självklarhet men om man ska döma av innehållet i till exempel brand knappast verkar vara det. Sen är den stora frågan hur (?) det ska gå till. Ett första steg är att börja diskutera oss själva och de högerextrema grupperna mot bakgrund av det allmänpolitiska läget.

 

diskussion?

Frågeställningar som jag tycker behöver diskuteras är till exempel:

-Hur kommer vi att påverkas av utvecklingen för fascistiska massrörelser i övriga Europa? Vi vet redan att till exempel sverigedemokraterna försöker upprätta kontakter med syskonpartier i Norden men även till exempel franska Front National. Det innebär naturligtvis inte att sd kommer bli ett svenskt Front National men helt klart är ju att det underlättar en hel del för dem, eller till exempel Folkviljan och massinvandringen, att fascismen i övriga Europa växer. Hur kommer det gå efter det norska stortingsvalet? Vad får den jätteframgång som det blev för Fremskrittspartiet för betydelse för utvecklingen sverige?

-Hur kommer den allmänpolitiska utvecklingen bli i Europa och sverige? Vad händer när kapitalet omstrukturerar sig globalt? Tyskland uppnådde till exempel under sommaren den högsta arbetslösheten sedan kriget. Typiskt nog hade nazisterna i samma veva en demonstration på detta tema. Och i sverige består den höga arbetslösheten. Vad blir resultatet av de sociala spänningar som uppstår? Vad får det för effekter på andra maktförhållanden och hur kan det utnyttjas av högerextrema krafter? Till exempel mellan kvinnor och män och "svarta" och "vita". Finns det några motkrafter mot kapitalets "enda väg" som kan utvecklas till en massrörelse och som kan vara intressanta för vår del? Vad hände till exempel med de arbetarprotester som växte fram under hösten -96? Mot nedskärningar i vården, mot försämrad arbetsrätt, SAK-"sveriges arbetslösa kvinnor", "Uppror" i Borås, fackklubbbar som bryter med sossarna, enhetsinitiativet med mera.

-Vilken betydelse får det svenska valet 98? Kommer moderaterna suga upp de invandrarfientliga rösterna genom att gå längre åt höger? Vad händer när den opinion som i förra valet röstade på vänsterpartiet i protest mot nedskärningspolitiken upptäcker att vänsterpartiet också är med och slaktar sjukvården? Vart kommer de människorna i så fall vända sig? Även om fascismen i sverige inte fått någon massbas får vi inte glömma att förra valet var den största framgången sen andra världskriget för ett fascistiskt parti då sd fick 13 954 röster. Hur kommer det gå för de högerextrema partier som inlett en valsamverkan i Skåne? Vad skulle en eventuell framgång för dem få för effekt i övriga landet?

-Jag har främst argumenterat för att det behövs ett ideologiskt motstånd. Med vilka medel ska det bedrivas och vad ska det innehålla? Hur ska propaganda utformas konkret? Affischer? Flygblad? Klistermärken? Tidningar? Musik? Vad mer? Vilka argument och frågor ska vi trycka på? Hur ser vår propaganda ut som ska bemöta propaganda från en arbetartillvänd extremhöger?

-Hur kommer vi och den radikala vänstern i allmänhet att agera? Kommer vi överhuvudtaget intressera oss för sådana här frågeställningar? Kommer det igång en diskussion om målsättning och strategi? Något som jag ser som absolut nödvändigt. Vill vi låta andra krafter fylla upp det ideologiska vakumet så ok. Då är det inte så mycket vi behöver diskutera. Då kan vi fortsätta i gamla hjulspår. Har vi däremot ambitionen att bli en del av ett politiskt alternativ med en massbas så har vi en hel del att fundera på.

 

en aktivist från AFA Stockholm

(Tidigare publicerad i Brand nr.3-4 1997)