Nyliberalismen: De rikas klasskrig
Överklassen handlar utifrån sina klassintressen utan speciellt mycket hänsyn till hur detta drabbar majoriteten av världens folk - arbetare, småbönder, m fl - men för att genomföra alla rationaliseringar och strukturomvandlingar behövs en stor apparat av folk som planerar och administrerar ingreppen. Dessa tillhör oftast inte överklassen utan den välbärgade medelklassen och de skulle inte agera så entusiastiskt om de bara trodde att "nu gäller det att göra de rika rikare". Det har formulerats en ideologi för att rättfärdiga den rådande globala världsordningen, en ideologi som i sin brutala logik och enkelhet vunnit enorm styrka under de senaste 25 åren - nyliberalismen.
Den nyliberala ideologin är i grunden baserad på en betraktelse av hur människor handlar i affärsuppgörelser, hur aktörerna alltid ser till att få den bästa valutan för sina pengar. Nyliberala filosofer har med detta som utgångspunkt formulerat teorin om "den ekonomiska människan" - att varje myndig, vuxen individ som inte binds av lagar eller annat tvång är fullt kapabel att i alla situationer fatta det beslut som är bäst för henne. I en normal affärsuppgörelse stämmer ju detta; eller skulle göra om folk använde hjärnan litet bättre, men när den här modellen skall tillämpas på samhället går det åt helvete, för nyliberalerna bortser helt från sociala faktorer, maktförhållanden och den ekonomiska ställningen som basen för varje individs mått av frihet.
När nyliberaler talar om frihet är det alltid negativ frihet, frihet från tvång, de menar. Att tillvaron är mer komplicerad än så i ett ojämlikt samhälle erkänner de inte. Att det finns olika klasser och att människor föds med olika ekonomiska förutsättningar kallar de vänsterpropaganda. Det är nämligen så i nyliberalens värld, att alla kan lyckas bara de vill det tillräckligt starkt och arbetar tillräckligt hårt. Att exemplen på detta endast utgör en liten promille jämfört med alla som misslyckats eller som aldrig tilläts försöka struntar de i. Någonstans långt nere i den nyliberala filosofin sitter dessutom en otäck kärna av socialdarwinism som menar att de som idag har det bäst ändå är de dugligaste och därför förtjänar sitt överflöd på övrigas bekostnad.
Nyliberalerna vill minimera myndigheternas makt och inflytande och ersätta dem med företag, då de menar att all statlig makt är en inskränkning av individens frihet. Allting är ju affärsuppgörelser, och därför skall till exempel enligt nyliberalerna inte någon annan lägga sig i hur mycket (eller litet) en individ begär för att arbeta åt en annan. Om arbetaren inte kan leva på det han/hon får bekymrar inte nyliberalen. Arbetaren hade inte hushållit tillräckligt bra med sina tillgångar. Massarbetslöshet i lågkonjunkturer förklarar nyliberaler med att arbetarna "spar sin arbetskraft" hellre än att sälja den till det låga pris arbetsköparen erbjuder. I dag, när det finns lagar på arbetsmarknaden och ett inarbetat system med förhandlingar baserat på en kompromiss mellan en mäktig arbetarorganisation och arbetsköparna menar nyliberalerna att detta hindrar folk som vill sälja sig billigare från att arbeta. De vill därför avskaffa alla former av arbetarorganisering, som de kallar "skadliga särintressen". Och SAF? Men det är ju ett företag på en fri marknad…
Att nyliberalismen slagit igenom så stort beror dels på att den passar så perfekt för överklassens syften, men också på att den framstår som så logisk på det område där den betytt mest, nämligen inom nationalekonomin. Dagens nationalekonomer fostras i att formulera om hela samhället i plus och minus, vinster och förluster, i "närande" och "tärande". Och där på det rutade papperet finns det ju bara en rätt lösning, sen som stämmer rent matematiskt.
Många nyliberaler som begivit sig från Handelshögskolan till en karriär som moderata politiker har gått in i sin uppgift med illusionen att deras blitzkrieg mot den offentliga sektorn faktiskt, i slutändan, skall leda till ökat välstånd för alla. Bakslag kan alltid skyllas på "utomstående faktorer", elaka "särintressen" och annat som stör nyliberalens dina samhällsmodell, hans kontrakt mellan säljare och köpare på en fri marknad. Utopin är nattväktarstaten, ett samhälle med en stat som bara består av polis, militär och domstolar, de myndigheter som har till uppgift att skydda den privata äganderätten.
Den privata äganderätten är helig för nyliberalerna. Alla former av statliga ingrepp i äganderätten väcker nyliberalens avsky, om inte annat (om han inte har någon egendom själv) av rent principiella skäl. Hur en individ, en familj eller ett företag från början tillägnat sig sin egendom väljer nyliberalerna oftast att bortse från.
Chile
Ibland går det så långt att de tärande särintressena i raseri över att de valt att sälja sin arbetskraft så lågt att de inte kan få mat för dagen går samman och stjäl all privat egendom för att låta staten överta den. Så skedde i Chile på våren 1973. En koalition av vänsterpartier ledd av Salvador Allende fick 1970 makten i fria val och började ett ambitiöst socialiseringsarbete som inbegrep kamp mot såväl analfabetism och undernäring hos skolbarn som nationalisering av gruvor, jord, banker och industrier. Att detta skulle orsaka en reaktion från de "bestulna", dvs Chiles rika borgare, var bara att vänta. Och de var inte ensamma sin vrede, USA tänkte inte tolerera ett socialistiskt land i Sydamerika, speciellt inte som de samtidigt var i färd med att erkänna sig slagna i Vietnam och kände sig hotade av "den röda faran" på flera fronter. Det multinationella företaget ITT, som bl.a. äger hotellkedjan Sheraton, hade också förlorat mycket på Allendes makttillträde och gav sitt benägna bistånd i försöken att få bort den misshagliga vänsterregimen. När smutskastningkampanjer och valstöd till Allendes motståndare inte fick avsedd effekt, och indragna lån och krediter i och för sig bromsade upp socialiserinsarbetet men inte gjorde att vänsterregimen minskade i popularitet, tog man till mer drastiska metoder.
USA finansierade en reaktionär chilensk armé i Panama och CIA konspirerade med bl.a. terrordåd för att underminera det chilenska samhället och bereda vägen för militärens maktövertagande. När kuppen var ett faktum på morgonen den 11/9 1973 hade reaktionen redan kontrollen över de väpnade styrkorna.
En oerhörd terror mot alla som på något sätt kunde definieras som "vänster" vidtog i Chile. Tiotusentals mördades, hundratusentals sändes till koncentrationsläger eller "försvann" när general Augusto Pinochets militärjunta säkrade sin maktställning i landet.
När motståndet var ordentligt tillbakapressat, vilket gick fort då största delen av den chilenska arbetarklassen inte var militärt förberedd på en kupp, påbörjades den genomgripande omdaningen av Chile till en nyliberal mönsterstat. Chefskirurgen för den operationen var världens ledande nyliberale ekonom, den amerikanske nobelpristagaren Milton Friedman.
Motstånd
I Chile hade Friedman ett närmast perfekt arbetsfält för att testa sina teorier. Inga "särintressen" rubbade hans cirklar, den "naturliga" nedåtgående lönespiralen saboterades inte av strejker och konflikter. För "särintressena", arbetarklassen, befann sig med ansiktet nedåt och militärens stövel på nacken. Under dessa förutsättningar kunde Friedmans mönsterstat skapas, ett samhälle som sedermera hyllats av Carl Bildt som en förebild för Sverige. Ett land i total avsaknad av socialt skyddsnät och med sönderslagna fackföreningar. En stor och välorganiserad motståndsrörelse hade kunnat etableras från och med mitten av 70-talet, med bl.a. stadsgerillan FPMR (Frente Patriotico Manuel Rodriguez), som var mycket aktiva under hela 80-talet med kidnappningar, sabotageaktioner mm. De lyckades dock inte i grunden rubba Pinochets maktställning. Chile blev i och för sig formellt en demokrati 1990, men det var mest för att diktaturen inte längre behövdes. Nyliberalismen är nämligen en flexibel ideologi och accepterar i princip långtgående organisations- och yttrandefrihet för medborgarna - bara inte äganderätten hotas. Då plockas generalerna fram, då är friheten inte mycket värd längre. Utom den grundläggande friheten - kapitalisternas frihet att tjäna pengar.
Av: Daniel Wiklander
Faktasökning: Patrik & Johanna /FM-Skövde
Källor:
"Terrorn i Chile", Vittnesmål sammanställda av Sune Axelsson, Birgitta Leander och Raoul Silva.
"Chile", Av Annika Ottander
"Chilebulletinen", (Specialnummer om kuppen)
"Från Platon till kommunismens fall", Av Sven-Eric Liedman.