Följande
ståndpunkter skrevs utav Anarchist Communist Federation
(ACF) inför diskussionerna om ett eventuellt samgående
som ACF hade med Class War under sommaren 1990. ACEs
nationella konferans i Oktober 1990 antog dessa som
officiella ståndpunkter för ACF. Vi anser att dessa sex
punkter har ett stort värde i den debatt som förs
internt i Folkrnakt, vi tror även att de har ett värde
för den övriga frihetliga rörelsen. Vi kommer i
framriden att publicera liknande 'manifest' från andra
frihetliga grupper.
1. Kapitalism. Kapitalism är det
sociala/ekonomiska system som dominerar hela världen.
Från västvärldens 'fria marknads' kapitalism till den
snabbt sönderfallande statskapitalismen i öst (och
överailt där imellan) är motivet för produktionen
inte att tillfredställa behoven för den stora
befolknings majoriteten, utan motivet är att samla ihop
mer profit.
Kapitalismen skapar kriser av varierande lntensitet, och
vissa leder till krig mellan rivaliserande nationer.
Dessa kriser betalas ständigt av arbetarklassen.
Kapitalismens grund är lite förenklat lönearbete och
utsugning av den klass som producerar alla tillgångar i
samhället (arbetarklassen) genom att pressa ut mervärde
(proflt) ur det arbetet. Kapitalismen är ett
klassamhälle och sår samtidigt fröet till sin egen
undergång i och med dess klass skillnader.
2. Klass. Det kapitalistiska samhället är
uppdelat i två huvudklasser. Den klass som äger och
kontrollerar produktionsmedlen, distrubition,
kommunikation etc beskrivs allmänt som den styrande
klassen, bourgeoisin eller överklassen. Den klass som,
utan tillgång till produktionsmedlen, är tvungen att
sälja sin arbetskraft till överklassen för att få en
lön, är arbetarklassen eller proletariatet.
Den sk. 'medelklassen' fungerar som administratör och
medlare för kapitalismen (byråkrater, socialarbetare,
lärare, akademiker etc) och splittras i kristider och
dras då antigen mot bourgeoisin eller proletariatet. Den
största delen av denna sk. medelklass är endast ett mer
'priviligerat' proletariat. Globalt finns även en
bondeklass, vilka i princip är allierad med den
proletära revolutionen eftersom även de lider av
kapitalismens härjningar.
Vi anser arbetarklassen inte enbart vara de som
lönearbetar utan även arbetslösa, hemmafruar, fångar,
pensionärer etc.
Vi anser att arbetarklassen är den enda klassen i
samhället som verkligen har intresse i att krossa
kapitalismen och skapa ett fritt, kommunistiskt
samhälle. Det är endast vår klass som är kapabel att
genomdriva en sådan fundamental förändring av
samhället. Vår klass har inget att förlora utom
illusionen att vi har något att förlora!
3. Klasskamp. På grund utav den naturliga
motsättningen i kapitalismen, pagår det en ständig
kamp mellan de två klasserna. För det mesta är denna
kamp på en låg nivå, i form av olovlig frånvaro från
jobbet, dåligt utfört arbete, sabotage, allmän
förbittring och mindre industriella konflikter. Ibland
ökar den och tar form som strejker, ockupationer, uppror
etc. Vid sin höjdpunkt blir klasskampen ett klasskrig
och det är då arbetarklassen har möjlighet att säkra
sina egna intressen genom revolution och ta makten ifrån
bourgeoisin.
Trots att kampen är ofrånkomlig på grund av de
motsättningar kapitalismen skapar, och utan att utrota
proletariatet, inte klarar av att lösa, förs denna kamp
inom de gränser som fackföreningarna och de politiska
partierna satt upp, och blir alltså bunden till en kamp
om reformer eller sviks utav den officiella
arbetarrörelsen. Alltså, trots att kampen kommer att
fortgå, är en revolutionär utgång inte pa något
sätt självklar.
4. Det framtida samhället. Vi ser behovet av en
revolution som förstor det kapitalistiska
samhällssystemet, dess klasser, löneslaveriet, hirarki
och alienation. Denna insikt är den viktiga punkten i
vårt program, den innebär, ur ett kommunistiskt
perspektiv, avskaffandet av staten, marknaden, löner och
pennigsystemet, tillsammans med förgörandet av alla
hirarkiska relationer. Vi eftersträvar skapandet av en
global. human gemenskap, ett samhälle baserat på
principen »av var och en efter förmåga, till var och
en efter behov». Vi anser inte detta enbart vara en
trevlig tanke utan både genomförbart och realistiskt.
Och visst, det är verkllga uttryck för proletariatets
behov mot kapitalismen. Det kommunistiska samhället
kommer att vara det kapitalistiskas totala motsats, och
därmed även dess varor, sociala och ekonomiska
förhållanden. Administrationen kommer att skötas av
dem som den berör, vilket betyder slutet för alla
system med ordergivare och utförare. Produktionen kommer
endast att inriktas på att tillfredställa folkets behov
och önskemal. Det kommer att kräva en medveten aktivism
från hela arbetarklassen. Det kommer att bli slutet för
'demokratin' som vi känner den idag och även för de
'representativa' systemen. Men hur är det tänkt att
allt det här ska kunna ske? Svaret finns i revolutionen,
den som störtar kapitalismen.
5. Revolutionen. Den motiva styrkan för
revolution är naturligtvis de materiella
omständigheterna som proletariatet upplever under
kapitalismen, trots det kommer en seger för revolutonen
att vara beroede av en viktig faktor, arbetarklassens
medvetenhet och övertygelse. Under vissa perioder av
intensiv kamp har arbetarklassen utvecklat organisationer
som svarar till deras medvetna behov av organisering.
Även om dessa organisationer har sett olika ut har de
alltid tenderat åt att ta former av oberoende
strejkkommitteer, storförsamlingar och arbetarråd
(eller sovjeter). Den oberoende strukturen i dessa
organisationer från politiska partier och reformistiska
fackföreningar visar på dess verkliga klasskaraktär.
Det första stadiet av den proletära revolutionen måste
vara att ta kontroll over produktionen, distrubitionen
och kommunikationen, och, icke att förglömma, kontroll
över våra bostadsområden. Vi stöder skapandet av
arbetarmiliser för att ersätta polis och militär, och
för att försvara revolutionens erövringar. Dessa
miliser. måste sta under strlkt kontroll av
arbetarklassens organisationer (arbetarråd,
bostadskommitteer etc). Men, om staten består kommer den
styrande klassen att ha en bastiljon och en väpnad
styrka med vilka de kommer att försöka krossa
arbetarnas makt. Därför ser vi krossandet av staten som
den mest fundamentala uppgiften för den revolutionära
rörelsen, eftersom varje situation av "delad
makt" alltid är till iordel för borgarklassen. Vad
kommer då att ersätta staten? Svaret är direkt
arbetarmakt. Vi ser det som hörnstenen i den
kommunistiska förvandlingen av samhället. Vi vill se
skapandet av ickehirarkiska strukturer, lokalt,
regionalt, nationellt och internationellt, samordnade.
Kontrollen över samhället kommer att decentraliseras,
även om en centralisering, så länge den kontrolleras
av dem som berörs, kan bli nödvändig på vissa
områden. Vi förkastar all användning av den gamla
statens maskineri, byråkrati och maktstrukturer. Den
Italienska anarkisten Camillo Berneri, skrev under det
Spanska inbördeskriget och kontrarevolutionen, så här:
"Anarkister erkänner att proletariatet utövar
politisk makt, men en sådan politisk makt baseras på
hela den kommunistiska organisationen lokala, regionala
och nationella församlingar som fritt etablerats
utanför och emot det politiska partiernas monopol, och
med elt minimum av central administration." (Guerra
di Classe, 1937).
Vi anser att revolutionen måste vara internationell för
att överleva, men att troliga attacker från
'utländska' väpnade styrkor och 'våra egna' kräver
att arbetarklassen beväpnar sig i allmänna miliser.
Låt ingen betvivla att revolutionen, som avser att
störta all överklassens makt, kommer att bli det
största inbördeskrig världen någonsin skådat.
6. Den Revolutionära Organisationen. Anarchist
Communist Federation arbetar för att skapa en
internationell frihetlig kommunistisk rörelse. Vi tror
inte att denna rörelse kan skapas utan att man bygger en
särskild anarkokommunistisk organisation. Vi förkastas
tron på spontanism, tron att den revolutionära
organisationen innan revolutionen inte har någon annan
uppgift än att försvara en 'historisk kommunistisk
position'. På samma sätt förkastar vi tanken om att
den revolutionära organisationen skulle vara
'arbetarklassens hjärna' eller dess (självutnämnda)
'förtrupp'.
Den revolutionära organisationen är proletariatets
medvetna minoritet som samlats för att uttrycka sitt
motstånd mot klassamhället på ett organiserat sätt.
Då vi har definierat den revolutionära organisationen
som en del av arbetarklassen, ett verktyg i klassens
händer, måste det poängteras att organisationen, på
vissa områden, har ett 'ideologiskt' försprång mot
proletariatet i stort. Detta innebär vissa uppgifter och
skyldigheter. Den revolutionära organisationen har
många viktiga funktioner. Den måste vara en
propagerande organisation, producera och sprida på en
nationell internationell bas, analyser av och propaganda
mot det kapitalistiska samhället, och för att etablera
den frihetliga kommunismen. Den måste vara
arbetarklassens minne, som för ut lärdomar från
tidigare förluster och 'segrar' och gör dem
tillgängliga för vår klass. Den måste vara ett forum
för debatt och diskussion mellan alla riktningar inom
den revolutionära arbetarklassen. Den måste
eftersträva att förstå utveckling av vårt samhälle
och sprida en korrekt kommunistisk respons till den. Den
måste sträva efter att vinna 'ideernas ledarskap' från
vänsterns utmaning. Den måste ständigt exponera den
socialdemokratiska och Leninistiska vänsterns verkliga
roll. Den måste vara en ingripande organisation, agera
på ett koordinerat och gemensamt sätt i alla delar av
arbetarklassens liv, på arbetsplatserna, bland de
arbetslösa och i bostadsområdena.
Organisationen baseras på följande fundamentala
kriterier: a) Politisk eller teoretisk enhet; b) Taktisk
enhet; c) Revolutionärdisciplin, d) Federalism.
a) Politisk eller teoretisk enhet. Den revolutionära
organisationen har cn politisk plattform, gemensamt
framarbetad och beslutad, vilken förklarar dess
målsättning och principer och andra politiska dokument
etc. Det är nödvändigt för att behalla och utveckla
en korrekt teori, att alla medlemmar i princip är eniga
med plattformen. Dock måste man komma ihag att alla
mediemmar inte kan ha utvecklat samma nivå av politisk
medvetenhet, därför maste intern bildning vara en
fundamental uppgift för den revolutionära
organisationen.
b) Taktisk enhet är uppenbarligen nära kopplad till
teoretisk eller politisk enhet. Det är avgörande att de
grupper som utgör organisationen arbetar på elt
gemensamt sätt och inte bara 'gör sin egen grej', när
man kallar sig anarkokommunister. Det vore att gå
tillbaks till den reaktionara 'syntes' iden och det
skulle leda till att organisationen snart kollapsar under
vikten av alla motstridigheter. Överallt, medräknat
olika förutsättningar, arbetar den revolutionära
organisationen med ett syfte, ett arbetssätt, ett mal.
c) Revolutionär disciplin är inte av 'militär' natur,
den kräver inte individens passiva Iydande. Den innebär
att stå bakom beslut tagna av organisationens
konferanser och möten. Det innebär att alltid handla
enligt dessa beslut. Den revolutionära organisationen
har rätt att utesluta eller
avstänga grupper eller individer vilka agerar på ett
för organisationen skadligt sätt. Den är även skyldig
att utesluta eller avstänga grupper eller individer
vilka uppträder på ett degenererat eller asocialt
sätt.
d) Federalism. "Som motsats till centralism, vilket
är massornas blinda Iydnad inför ett centra, ger
federallsmen möjlighet både för den centralisering
vilken är nödvändig och möjlighet till varje medlems
självständiga beslut, och deras kontroll över
helheten." (Manifesto of Libertarian Communism av
Georges Fontenis).
Federalism betyder inte individens rätt att uttrycka
sitt 'ego' utan ansvar inför organisationen, inte heller
innebär den att individen ger upp sin kritiska position
för att följa partiets eller ledarens linje. Alla
funktioner i organisationen måste kunna återkallas av
medlemmarna och förtroendevalda ska enbart betraktas som
funktionärer för organisationen och dess vilja. Det kan
aldrig accepteras att ledarskikt utvecklas, därför
måste både en hård intern struktur och vaksamhet
upprätthållas.
IDEERNAS UTVECKLING
Vi anser att utveckling våra ideer är en viktig del av
organisationens verksamhet. Ideer är viktiga for att
förstå vad som pågar, få ett anarkistiskt
förhållningsätt, och tänka på vad för ett samhälle
vi vill hjälpa till att skapa. Det innebär inte att vi
tror alt en bunt 'korrekta' ståndpunkter skapar en
revolution. Snarare handlar det om att berika våra
aktiviteter med ideer, och att utveckla våra ideer efter
vår aktivitet och vad vi lär oss av folk i kamp. Vi
forsöker ständigt finna en balans mellan teori och
praktik, medvetana om dess omsesidiga beroende. Vi
försöker även undvika dogmatism och tron på 'eviga
sanningar'. Även om vi är stadigt rotade i den
anarkokommunisktiska traditionen försöker vi lära oss
från feministiska, antifascistiska och svarta rörelser,
ekologi och folkets kamp i andra länder. Så som vi
forsöker balansera teori och praktik försöker vi även
balansera kontinuitet och förändring. Vi vill ha en
ryggrad av ståndpunkter så att vi inte Saddrar omkring
överallt, och byter ståndpunkt likt det senaste modet.
Men vi vill hellre vara öppna för nya ideer och lära
oss av erlarenhet, än att klibba oss fast vid någon
dogm.
Ur Folkmakt - Bulletin Nr 4-93.