Katten, vilken orrjakt!  
                              	                                                                                    
 Det var strax efter jul för några år sedan. Jag hade varit ute med vår beagle  och skjutit en 
hare ganska tidigt på förmiddagen.   På hemvägen slank jag in hos min jaktkompis,  Gösta , som
 bor strax innan jaktmarken. Kaffet kom fram som vanligt och vi pratade om lite vad  som helst,
 mest jakt förstås.
 "Du skulle ha sett" säger Gösta, "hur förbaskat med orrar som var här i morse". "Det var minst
  50 stycken i björkarna här utanför".
 Sen berättar han om den ovanliga upplevelsen. Just som det  höll på att ljusna, och Gösta skulle
 tömma sin tredje kopp kaffe, upptäcker han dem. Först bara  5 stycken nere vid bäckravinen med
 dom halvvuxna björkarna ca 100 meter bort. 
Sen fler och fler.  När orrarna kalasat på björkknoppar i ungefär en halvtimme, satte de rak 
kurs mot Göstas hus och  björkarna utanför. 
 "I morgon bitti tar vi dom!" tyckte Gösta, och därmed var beslutet fattat.   Morgonen var inte
   ens värd namnet, när jag dök upp hos jaktkamraten nästa gång. 
Kolsvart ute och gott och väl två  timmar till gryning. Efter ett par starka koppar kaffe,
 började planeringen och arrangemanget för dagens aktiviteter och försök att komma åt
 orrtupparna. Som lägesorientering bör väl nämnas  att björkarna vid Göstas hus är lokaliserade
 vid östra och södra sidorna, två vid varje.  Cirka  20 meter från huset.                                                                            
  Så   vidtog beräkningar och  uträkningar.   Ett fönster i köket, öppningsbart,  vetter mot  
söderbjörkarna . Mot öster finns endast men dock fönstret till toan. Till fördelarna föres även, 
 att kökschefen lämnat fältet till förmån för sitt arbete inom vården redan innan jag anlände på 
 morgonen. Vi behöver därmed inte tro att någon skulle bli störd, om plötsligt buller skulle  
uppstå.  
 Vi har suttit och betraktat orrflocken i gott och väl trekvart, när den börjar förflytta sig
 mot  huset. Dessförinnan har belysningen släckts ner och de båda fönstren öppnats och hakats 
fast. Vi  har kommit överens om att jag tar köksfönstret med plats vid köksbordet, och Gösta
 postar bland  kranar och emalj.    När gott och väl halva flocken anlänt, intar Gösta sin
 position.

     "Jag räknar. Vi skjuter på tre!"  
  Min 222:a med kikare och 6 x förstoring var redan riggad på köksbordet, med stöd av bl. a.
 två  telefonkataloger.  Närmaste tuppen satt lugnt och tittade rakt in i hårkorset,  när jag 
  hörde:     "Ett"......."Två"....            
 Om man i fantasin kan tänka sig tvåochenhalv... 

   Då hände det!  
 Allt blev svart.    Obeskrivligt svart!         
 Tuppen och björken var borta. Allt bara svart!                                     
 Ännu  när Göstas tupp i smällen lämnade både det jordiska och kvisten  den satt på,  hade 
jag inte fått klarhet.

 "Krrrmjauu"... Den svarta huskatten hade i det mest tänkbara psykologiska ögonblicket,
 tagit ett  skutt upp på köksbordet.                   
 Där stod den med ryggen krökt  och strök sig mot kornet på  bösspipan.    
"Varför sköt du inte?" spordes inifrån "huset".                                         
 Jag minns inte vad jag svarade.