En Mor
Är beredd att offra allt för sina barn
Mor
lilla mor älskar sina barn
Högre än sitt eget liv
Och en
död mor
Är sannerligen död
Och skiter i allt och alla
Paniken hade varit onödig
Skräcken hade varit överkomlig
Skammen hade varit övergående
Skulden möjlig att betala
Om jag vågat veta vad jag
Innerst inne vet
Är överlevandets möjlighet:
Känn inte
Men tänk!
Försök förstå
Vad vi talar om
Det är mycket svårare
Än det låter
Det låter ju riktigt
trevligt
Men försök att tala
Med oss, försök att låta
Som om du vore en av oss
Lilla skit
Vi ser ju riktigt
trevliga ut
Vi häller socker i ditt te om mornarna
Vi ger dej varm choklad om kvällarna
Vi ger dej till och med en puss ibland
Lilla skit
Men försök förstå vad det är
Vi lärt dej!
Jämra dej inte!
Bit ihop tänderna!
Plocka ögonbrynen!
Förläng ögonfransarna!
Förkorta känselspröten!
Lägg upp håret!
Rengör näsborrarna!
Raka bort mustascherna!
Svälj något lugnande!
Sitt inte där så svagsint
Ensam och inkrökt, gråt
Inte mer!
Du måste
försöka leva dig in i min situation!
Tror du att det är roligt att sitta ensam framför tvn till långt
Efter sändningstidens slut och tugga på en kall cheeseburgare med
En Kalle Anka-pocket och fem gamla årgångar av RFSU-bulletinen
Som enda sällskap?
Kväll efter
kväll medan åren går och håret aldrig blir jämnat i
Topparna och kroppen får en liksom pösig konsistens?
Du måste försöka förstå mig!
Ingen tycker
om mej och ingen jävel har lust att komma hit och
Dammsuga lite och hjälpa mej att planera min fritid.
Och allt som skulle göra det lite mysigare härinne har jag
slarvat bort.
Allt som
skulle kunna förhöja stämningen litegrann har jag snavat
På så att det gått i tusen bitar och jag måste sätta stort
Oetiskt häftplåster på hakan.
Varje gång
jag öppnar fönstren för att släppa in lite frisk luft
Samlas dom smittbärande fladdermössen på novalonmattorna.
Varje gång jag öppnar skafferidörren för att leta efter något
Näringsriktigt upptäcker jag att skadedjuren justa har börjat para sej i
Farinsockret.
Ingen tycker
att jag är trevlig och alla som borde älska mej i alla
Fall har blivit senildementa och tror att jag heter Holger.
Alla som så
ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina
Första steg på min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde
blivit upp över öronen förälskade i mej för
Längesen har flyttat ut på landet i stället.
Där sitter dom med sina fårskinnsfällar framför sina braskaminer
Och äter rotfrukter som dom har tillagat kollektivt.
Och dom har sej själva att tacka för allt som dom minsann inte fått gratis.
Medan jag går
här och blöder.
Man måste spotta i nävarna ibland, säjer dom.
Man måste ta sej tid med en motionsrunda ibland.
För då tänker man mycket klarare.
Vi har
resonerat om saken, säjer dom
Och vi har kommit fram till att vi tror att du trivs med att ha det så här.
Du tillåter dej inte att bli lycklig.
Du sitter fast
i liksom infantila förhoppningar om att mamma
Snart ska komma med en kopp spenvarm mjölkchoklad och ordna
upp allting åt dej, säger dom.
Sluta med dina
klagovisor och stäm upp en kampsång!
Vi är alla ensamma innerst inne och först när vi klarat av den
Insikten och orkar ta konsekvenserna av den, har vi utsikter att
Lyckas med en ömsesidig utvecklande parrelation.
Men om man
tillräcklig länge, tillräckligt monotont, nasalt och
släpigt intalar sej att allt är skit, är det inte underligt att man börjar
stinka till slut.
Fast tyvärr
inte på det där sunda sättet som det stinker hos oss, här
På landet, säjer dom.
O min vän,
min okände hjärtevän!
När du äntligen har gift dej med mej tycker jag att du ska flytta ut
På landet med mig.
Du har
antagligen redan tröttnat på krogsvängen och storstadsjäktet.
Du kunde kanske bli chef för folktandvården i nån liten håla i vårt avlånga land.
Och om du är
rädd att jag ska tycka det är långtråkigt kan du
Alltid köpa en moped åt mej.
Eller en shetlandsponny.
Huvudsaken är att du är snäll.
Och älskar mig besinningslöst.
Och kommer i rasande fart.
Med ditt
hjärta.
Och ditt jaktgevär.
Och gör slut på mitt elände.
Så att jag
äntligen får sitta lugn och glad i aftonbrisen vid ett
Fönster med rutiga gardiner och välskötta pelargoner.
O allsköns ro.
Och sjunga mej till sömns.
Medan barnen
är mycket lyckliga och leker i månskenet under
björkarna tättintill vikens avgrundsdjupa vatten.
