Njut av livet

Njut av livet!

Tala om för mig alla ni som säger att jag ska njuta av livet, hur gör man? Jag, Bengt, 34 år och handikappad, sitter här i min rullstol och tittar ut genom fönstret. Jovisst, ser jag allt liv utanför fönstret. Olika sorters fåglar, med olika stämmor. Ett helt fält av vackra blommor i sina olika klädedräkter. Ibland ser jag en hare eller till och med ett rådjur. Alla dessa variationer i tillvaron, som finns för att vi ska njuta av livet, trivas med vår tillvaro och få oss att känna oss lyckliga.

Ta vara på våren, njut av den!

Jag är ledsen, men jag kan inte. Om jag bara skulle njuta av livet, då måste jag blunda för verkligheten, sluta tänka. Ibland känns det som om jag har slutat tänka, jag sitter långa stunder som om jag vore i dvala, tom, tänker inte på någonting. Och när jag gör det är det enda gången jag inte känner någon smärta. All denna smärta som finns i min egen kropp. Fysisk smärta? Ja, det också, men det är inte den som är värst. Kroppen är mitt fängelse och tanken mitt fördärv. Jag har klarat det mycket länge, men jag gör det inte längre. Det gör för ont och jag vet inte ens vart det kommer ifrån. Jag måste bedöva, om så bara för en liten stund. Kvällar och nätter är värst och jag vet inte vad jag kan göra åt det, så jag fortsätter, trots vetskapen om att det inte är nyttigt. Fast vad bryr jag mig om det, mitt fängelse. Det finns ingen ljusning i detta livet, jag kan i alla fall inte se det. Innan olyckan, innan jag blev sittande här, så kunde jag ändå känna all denna smärta. Ibland brukar jag tänka att det var tur att just olyckan drabbade mig och inte någon annan. Någon som älskar livet och ser det ljusa i tillvaron, som min hustru, Maria. Hon är alltid så lycklig, utstrålar glädje och stor värme. All denna värme var hämtar hon den ifrån? Jag kan inte ge henne allt det där jag vill ge henne. Kärlek, all denna kärlek som hon är berättigad till. Jag har den där inne, men jag kan inte visa henne den. Och hon? Hon fortsätter att ge mig all denna värme, trots att jag sitter i dvala.

Njut av livet!

Ni som säger så, vad är det ni ser som inte jag kan se? Hur kan ni blunda när inte jag kan? Blunda för verkligheten. Ser ni inte all denna tortyr? Både den känslomässiga och fysiska tortyren vi utsätter varandra för. Alla krig, 30 krig i världen just nu och jag sitter i dvala. För att jag inte orkar tänka. Alla dessa förnedrade och förödmjukade människor. Vi utnyttjar och utnyttjar ännu mer och det utan att skämmas. Inga dåliga samveten. Jag ser alla dessa barn, alla dessa plågade barn. Barn som skriker av förtvivlan, men ingen hör. Inte jag heller för jag återgår till min dvala. Barnen har från början dessa ögon, ögon jag vill ha. Lyckliga ögon, glada ögon, ögon med värme och ögon som inte ser någon ondska. Men vad händer sen? Alla dessa positiva ögon som förändras. Förändras vart efter verkligheten kryper allt närmre. Närmre barnens små ögon. Och plötsligt har allt det där positiva försvunnit, ersatts med sorg och förtvivlan.

Men glöm för all del inte att njuta av livet!

Jag hann aldrig få några barn, först karriär ni vet och nu kan jag inte. Tur är väl det, jag skulle ändå aldrig kunna se alla dessa förändringar i deras ögon, se förtvivlan.

Var inte sån pessimist, njut av livet!

Tror ni inte jag försöker och ibland lyckas jag faktiskt, men bara för en lite kort stund, sen verkligheten. Hör ni inte? Jag kan ju inte blunda. Blunda för verkligheten. Jag vet att det finns många människor som gör sitt yttersta för att hjälpa andra. Som hör alla dessa barn. Dessa människor är värda all heder. Men på något vis verkar det som om dom som utnyttjar alltid är så många fler, som om dom hinner fram först. Vi kan inte göra så mycket, så jag återgår till min dvala.

Njut av livet!

Har hoppet övergett mig? Nej, absolut inte. För jag är övertygad om att någon dag, vilken dag som helst nu, så kommer verkligheten att se bättre ut, än min tomma lilla värld som jag går in i. Då kommer verkligheten att vara bomull. Inte som idag, då verkligheten är taggtråd och minor. Medan jag väntar på det, så går jag tillbaka till min tomma lilla värld. Tvinga mig inte att njuta av livet. Tvinga mig inte att se. Tvinga mig inte ut ur min värld. Jag vill inte tillhöra dom som...... Men visst ser ni det också?

Erkänn!

Om ni erkänner så behöver jag inte känna mig så ensam i min tomma lilla värld.

Njut av livet!

Jag känner inte igen orden, dessa tomma ord. Det måste vara ett främmande språk. Ett språk jag inte förstår. Ja, det måste det.

Skriven av Carina Sjöquist