Tankar inför en nyckelknippa

Tankar inför en nyckelknippa

Vi sitter i förrådet min dotter och jag, för att rota igenom gamla saker, rensa bort lite prylar och leta efter gamla foton. Denise ville se kort på mig när jag var liten, för att bekräfta mitt påstående att vi var otroligt lika. Där är den! Min blåa skokartong, med så mycket minnen från mina unga år. Denise sliter upp locket och börjar leta efter några kort. När hon hittar vad hon söker, tar hon korten och lämnar mig där ensam med min blåa skokartong. Förstrött tittar jag lite i lådan. Det finns inget i lådan som väcker roliga minnen. Längst ner skramlar några fotbollsmedaljer, dessutom fick jag se en nyckelknippa med tre nycklar på. Jag försöker minnas var jag har den ifrån, men när jag lyfter upp nycklarna och ser den stora svarta nyckeln, så vet jag.

Kantstrasse 91, Berlin(väst), 4 november 1980. 15 år sedan. Så länge sedan och ändå känns den tunga svarta klumpen i magen lika stor. Den är så kompakt så jag nästan kan ta på den, min svarta klump. Jag brukar aldrig lyfta på locket till mitt förflutna, lika lite som man lyfter ett lock till en tunna med radioaktivt kärnavfall, men nu sitter jag här och är plötsligt 15 år tillbaka i tiden.

Vi stod i hallen, min lillebror och jag. Fullpackade med ryggsäckar, väskor, min gitarr och en bandspelare. Iklädda nylonjackor och sandaler stod vi och tittade på våra två mindre syskon. Min fyraårige lillebror stod och grät otröstligt. Han som hade varit mitt gulliga lilla häftplåster, alltid var där jag var, när så var möjligt. Jag kramade om Ulf och Anja och påminde dem om att de aldrig någonsin fick glömma att jag älskade dem väldigt mycket. Jag var också medveten om att den här flykten innebar att jag inte skulle få se mina småsyskon mer förrän vi alla var vuxna människor. Jag gick ut med Stig i trapphuset, skickade en sista slängpuss till mina stackars småsyskon, som tyvärr måste stanna, därför att de är födda i Tyskland och därmed är tyska medborgare. Jag stängde dörren med min svarta stora nyckel. Mina syskon skrek högljutt därinne och det gjorde fruktansvärt ont att höra det. Separationen var fruktansvärd.

Jag kände mig svag, men jag visste att det inte var rätt tid för sånt nu. Jag måste vara stark. Om sex dagar skulle jag bli sjutton år och min lillebror var femton, jag var i alla fall nästan vuxen. Min bror och jag skyndade oss ner för trapporna och ut på bakgården, där det stank gamla sopor. Vi fortsatte ut på gatan. Lukterna var inte bättre där ute. Det luktade unket, avgaser och hundbajs. Den enda goda luktförnimmelsen jag minns, var när vi gick förbi vårt bageri, där det luktade nymalda kaffebönor, brötchen och streusselschnecken.

Vi fortsatte tills vi kom till banken, ett halvt kvarter längre bort, jag bad Stig vänta utanför. Jag tog min lilla nyckel och öppnade min värdebox. Där hade jag gömt lite pengar, mitt avgångsbetyg som jag bad att få utskrivet några dagar tidigare, våra biljetter mot friheten och framförallt, våra pass. Mamma hade haft våra pass inlåsta i sitt kassaskrin. Jag "lånade" hennes nyckel redan för flera veckor sedan för att kopiera den, så att jag skulle kunna ta passen. Hon hade sagt till mig, att om jag funderade på att sticka, så hade hon våra pass och att jag aldrig skulle få dem, sedan hånskrattade hon. Jag hade tagit ut passen eftermiddagen innan för att låsa in dem i min värdebox och hoppades att min mamma inte skulle öppna sitt skrin just det här dygnet.

Kantstrasse är den långa, stora gatan som går genom hela Charlottenburg och leder upp till Kurfurstendamm, där Bahnhof Zoo och Gedächniskirche ligger. Vi behöver bara ta buss 98 till Bahnhof Zoo. Tåget skulle gå klockan tio på förmiddagen och vi hade gott om tid. När klockan var kvart i tio upptäckte jag att det fortfarande inte kommit upp någon skylt om tåget som skulle till Sassnitz. Jag frågade därför en konduktör som berättade för oss att det tåget skulle gå från Friedrichstrasse som ligger i Östberlin. Jag trodde jag skulle smälla av. Vilka (plats för stort kraftuttryck) idioter, varför stod det inte på biljetterna. Plötsligt blev det väldigt bråttom. Vi tog vår tunga packning och sprang genom gångar, upp i trappor, ännu fler gångar och ut på en annan perrong, för att vi skulle hinna ta pendeltåget som skulle föra oss över till östsidan. Stig och jag insåg emellertid att vi inte skulle hinna, vi var ju tvungna att passera passkontrollen först och köpa visum. När jag satt där på pendeltåget såg jag för sista gången en glimt av Siegessäule, en hög förgylld pelare med en stor förgylld ängel på, den var mycket vacker tyckte jag.

Vi lyckades få hjälp med att ordna resan genom Östtyskland med hjälp av många småtåg och otaliga byten. I Östberlin dängde Stig sin bandspelare i en vägg. Genast dök det upp två soldater och riktade sina k-pistar mot honom. Adrenalinet steg i mig och jag frågade varför de riktade sitt tunga artilleri mot en femtonåring och förklarade att han blivit arg. Vi lämnade bandspelaratomerna där. Det var säkert någon som tog upp delarna för att använda dem.

Vi åkte tunnelbana till en annan station, för att därifrån fortsätta vår resa. När jag skulle stiga av slog dörrarna igen mitt framför näsan på mig och min väska fastnade i dörrarna. Jag såg Stig stå där på perrongen och jag var tvungen att fortsätta. Jag slet och drog för att få in väskan i tåget igen. Nu var utbrottet ett faktum. Jag skrek och skällde. När jag sedan fick in min väska igen, såg jag en massa tanter med sjaletter på huvudet som stirrade på mig. - Vad glor ni på? skrek jag åt dem. De tittade alla genast åt ett annat håll. De hade säkert aldrig sett så mycket våld och ilska på en offentlig plats där i öst. Då hade man väl åkt i finkan om man var medborgare och uppförde sig på det här viset. Stackars tanter, det var ju inte deras fel att jag hade en jobbig dag.

Det tog oss 18 timmar att nå Sassnitz. Hade vi hunnit med det tåg vi skulle ha åkt med, då hade det tagit oss 16 timmar och sedan hade vi klivit av i Nyköping. Nu hade vi inte ens kommit halvvägs. När vi kom till Sassnitz var det natt och flera minusgrader. Vi var absolut inte klädda för vinterkyla. Vi promenerade genom hela staden för att nå färjeläget. En färja skulle avgå en timme senare. När vi satt på båten kom en känsla av frihet krypande. Det kändes fantastiskt. Jag hade hela tiden varit övertygad om att någon skulle stoppa oss vid gränsen, men nu närmade vi oss vårt kära hemland, Sverige. Ibland när jag bodde i Tyskland, kunde jag drabbas av sådan hemlängtan att jag nästan hamnade i ett svårt sjukdomstillstånd, jag kunde må verkligen dåligt.

Vi använde våra sista pengar, förutom en enda krona, till att äta något och dricka varmt kaffe. Lite senare fick vi syn på Sverige långt därborta i horisonten. Då fick vi glädjefnatt. Jag hade i alla fall lyckats rädda en i syskonskaran. Aldrig mer skulle någon få ge sig på oss med eldgafflar, bälten, klädgalgar, mattpiskor, sparkar och knytnävsslag. Inte heller få plåga oss med nedbrytande och förnedrande ord. Vi hade absolut fått nog. Samtidigt visste jag att vägen upp ur den här gyttjan är mycket lång. Om vi överhuvudtaget skulle lyckas med att bli som "vanliga människor".

Jag gick ut på däck för att andas frisk luft. Rena syremolekyler hade mina lungor inte fått känna på, på flera år. Jag blev nästan yr av allt hyperventilerande. Vi liftade med en snäll man från färjan till Malmö, där vi fick vänta i två timmar innan stationen öppnade. Jag trodde vi skulle frysa ihjäl. Vi tog tåget som gick klockan sju och somnade direkt. I Norrköping upptäckte konduktören att våra biljetter inte räckte längre och vi blev utkastade. En enda krona kvar, vem skulle vi ringa? Ingen visste att vi var i Sverige. Jag chansade och ringde hem till mitt förra fosterhem i Trosa. Vi hade tur, pappan var hemma på lunch. Jag berättade snabbt av vi stod i Norrköping och inte kom längre. Han i sin tur ringde till de sociala myndigheterna i Nyköping, där hans fru jobbade som psykolog. 15 minuter senare hade vi våra biljetter.

Sent på eftermiddagen anlände vi till Nyköping. Stig orkade inte ta ett steg till, så jag lämnade honom vid teaterparken, för att sedan själv fråga mig fram till de sociala myndigheterna. Jag hittade dem nere vid Sankt Anna. Maria, psykologen, tog emot mig när jag klev in i dörren. Det satt en massa andra människor där också. Jag bad att vi skulle hämta upp Stig innan han fryst fast.

Alla i rummet var ganska chockade. Maria var arg och undrade hur sånt här kunde hända och varför ingen har kollat upp hur vi hade det "där nere", och allra helst som det fanns en lunta på min mammas förehavanden som var lika tjock som telefonkatalogen.

Den här resan slutade med knäckebröd, kaviar, skogaholmslimpa, O´boy, bullar och flera liter tårar. Vilken resa! Jag slänger ner min nyckelknippa i skokartongen igen. Undrar varför jag har sparat på nycklarna. Jag vill aldrig att det upprepar sig, jag vill inte vara en grym mamma. Fysisk smärta går över inom en relativt kort tid, men de psykologiska effekterna som följer med! Läker sådana sår? Jag tror inte det, men jag lägger på locket igen.

Ett hem ska vara en fristad från våld, elakheter, mobbning och hårda ord. Men när man ersätter de grundläggande principerna som kärlek, glädje, frid, värme och uppmuntrande tal med just det, vad finns det kvar då? Vad har vi att kämpa för? Ingenting, ABSOLUT INGENTING. Det enda som finns kvar är en mörk gnagande rädsla.

Jag önskar mig ingenting i fråga om materiella ägodelar, allt det är värdelöst, om inte mitt hem kan vara en fristad för mina "gullepluttar". Vårt hem en källa till kärlek, glädje och uppmuntran.

Tänk om jag kunde ta alla bedrövade barn i famnen, (jag är nästan så stor att jag kan det.) Vi har alla ett tjockt och tungt lock vi lägger på och täcker för det som gör ont. Men jag vet att det fortfarande finns mycket hopp och mycket kärlek, det har mina barn bevisat och det har flera av mina mycket nära vänner bevisat, som står ut med mig i alla väder. Människor som utan baktanke finns där med tröst och uppmuntran och jag kommer alltid att vara dom evigt tacksam, för att dom finns till hands när mitt hopp och min förtröstan tryter.

Berättat av en "nästan vanlig människa"

Skriven av Carina Sjöquist (950912)