Är traditioner till för alla? Den här gången kommer jag att skriva om traditioner ur en helt annan synvinkel. Det handlar inte om någon speciell tradition eller inte ens om någon speciell engelsk tradition. Den här berättelsen handlar om en väldigt god vän till mig och hon gillar inte alls traditioner. Speciellt inte jul eller födelsedagsfirande. Hur kan någon känna på det viset, kanske du tänker. Födelsedags- och julfirande som är trevliga stunder för hela familjen, en tid där man tar hand om varann och visar sin familj att man älskar dom. Men är det så för alla? Den här lilla flickan som jag ska berätta om hade inte tråkiga jular och inte ens tråkiga födelsedagar. Nej, väldigt ofta fick hon till och med mycket fina presenter. Visst, uppskattade hon dessa presenter. När hon var fem år eller så, men senare insåg hon vad dessa presenter var för presenter. Dessa gåvor gavs inte till flickan för att någon ville visa henne hur mycket hon var älskad. Nej, dessa gåvor var alltid "Titta-allihop-vilken-kärleksfull-mamma-jag-är-presenter" eller "var-tacksam-presenter". Kanske tänker du nu att denna flicka måste vara ett väldigt otacksamt barn, men vi ska se om det verkligen förhåller sig på det viset. 2 DAGAR!!!!!! JULAFTON OCH FÖDELSEDAG!!!! Det finns emellertid 363 andra dagar varje år. Den här lilla flickan fick aldrig under hela sin uppväxt en klapp på kinden av sin mamma, hon fick aldrig hålla sin mamma i handen, hon fick aldrig en puss eller ens en kram från sin mamma. Hennes mamma talade aldrig om för sin dotter att hon älskade henne. Flickan skulle gladeligen ha bytt ut sina "fina" presenter mot bara en av dessa ömhetsbevis. Men det blev aldrig så. En mammas hand skulle normalt sätt vara ett instrument för att visa förtroende, trygghet och kärlek. Men för den här lilla flickan var det aldrig på det viset, hennes mors händer var mycket ofta fruktansvärda vapen, som hon använde sig av när hon ville skada sina barn. När flickans mamma närmade sig flickan, så gjorde hon det alltid med hårda eller elaka ord, eller ett bälte, en pinne och ibland även en mattpiska. Men hon hade ju alltid sina födelsedagspresenter och julklappar. När hennes mamma inte ville vara mamma längre, så gav hon bort sin dotter till ett fosterhem. Det var ett mycket fint och trevligt hem och de "nya" föräldrarna brydde sig verkligen om flickan. Efter några månader ville mamman ha tillbaka sin dotter och hämtade henne. På sommaren skickade mamman henne till en sommarkoloni. Alla andra barn stannade där i två veckor, men flickan var tvungen att stanna i fyra veckor. Det är väldigt lång tid när du bara är 5 år gammal. När tiden äntligen kom, då det var dags för flickan att få komma hem, så kom alla lyckliga föräldrar, som hade saknat sina barn så mycket och hämtade hem sina barn, men den lilla flickans mamma hade glömt bort henne. Flickan bara stod där och väntade och hoppades på att bara den här gången skulle hennes mamma visa lite kärlek och komma och hämta henne, men det hände inte, hon kom aldrig. Men hon hade ju alltid sina födelsedagspresenter och julklappar. Kort tid därefter var det dags igen, för ett nytt fosterhem. Hennes mamma hade träffat en "ny pappa", han bodde i ett annat land och hennes mamma följde med honom hem. Även den här gången hade flickan det bra i sitt nya hem och hon blev väl omhändertagen. Vid denna tidpunkt började vuxna som var i flickans närhet få problem, eftersom flickan slutade prata med vuxna människor. Det var därför väldigt svårt för dem att förstå vad denna lilla flicka verkligen kände och tänkte. Det dröjde flera månader innan flickan började ha ett visst förtroende för den nya familjen. Flickan började på dagis. Lyckan varade inte så lång stund, för en dag när hon kom hem från dagis, var hennes mamma där. Flickan ville skrika, hon ville gråta, men hon hade ju minsann fått lära sig att känslor visar man inte. Hennes mamma hade nu gift om sig med denna man och hon ville ha med sig sin dotter till det nya landet. Flickan var inte glad, men samtidigt skämdes hon väldigt mycket över sina känslor. Man måste väl älska sin mamma, eller? Det fanns ändå en liten gnutta hopp i flickan och hon tyckte att det var lite spännande att få flytta så långt bort och att få en pappa, de skulle bli precis som en riktig familj. Kanske skulle allt bli bättre nu och en mamma är alltid en mamma. Tyvärr, så blev det aldrig bättre. De tre åren som skulle följa, var de mest hemska och skräckfyllda åren i denna flickas liv. År hon aldrig någonsin skulle kunna glömma, år som gav stora öppna sår i hennes hjärta, skar bort stora köttstycken från hennes insida. Men hon hade ju alltid sina födelsedagspresenter och julklappar. Dessa år av fruktan talar aldrig min vän om, förutom några mindre incidenter. Men jag vet att det finns väldigt mycket mer, mellan raderna, det kan man se när man pratar med henne. Saker som är för svåra att prata om. Det lilla jag vet om denna svåra tid är för grymt att ens sätta på papper. Under ett besök i Sverige, när den lilla flickan och hennes mamma var på besök hos sin mormor, när flickan var nio år gammal, gick hon till skolan och träffade skolsköterskan. Där anmälde hon sin mamma för barnmisshandel. Hon hade gjort vad som helst för att slippa att åka tillbaka med sin mamma. Det var inte svårt att bli trodd, eftersom flickan hade märken över hela kroppen och även i ansiktet. Skolsköterskan och även andra inblandade personer blev chockade. Hennes mamma flydde så fort hon nånsin kunde tillbaka till det andra landet och flickan kom på nytt till ett fosterhem, den här gången till sin egen mormor. Det var helt fantastiskt. I fyra års tid hörde hon inte ett ljud från sin mamma och flickan kände sig fri. Flickan var emellertid i sånt dåligt skick att hon inte hade någon livsgnista kvar och hon gjorde livet väldigt svårt för alla vuxna som fanns i närheten. Varför? För att hon hatade vuxna. Men hon hade ju alltid sina födelsedagspresenter och julklappar. Flickan kom till ett nytt fosterhem när hon var i tonåren och denna gång till skolpsykologen på hennes skola. Psykologen tog verkligen hand om flickan som gjorde allt för att förstöra sitt liv och sin kropp. Psykologen gjorde verkligen ett mycket tidskrävande och bra jobb. Hon var den första som överhuvudtaget försökte prata med flickan om vad som hade hänt, men flickan ville inte prata om det som hade hänt. Tålamod belönar sig emellertid och efter flera månader i terapi, så berättade flickan om ett par svåra händelser. Det blev för svårt att berätta och flickan ville inte leva längre, men hon var alldeles för rädd för att bara göra slut på livet. Därför slutade hon att äta, hon drack väldigt mycket alkohol, ibland tillsammans med tabletter och hon sniffade även lim. Hon var nu 14 år gammal och hon räddades från allt detta, med hjälp av det stöd hon hade från psykologen och sin lärarinna. Är detta det lyckliga slutet? Jag är ledsen, men det är det inte. Varför inte? Hennes mamma dök upp igen och när flickan var 15 år gammal, så flyttade hon tillbaka till sin mamma, till det andra landet, för att hon inte ville göra sin mamma ledsen. Tyvärr hade hennes mamma inte ändrat sig. Så strax innan sin 17 årsdag så flydde flickan tillbaka till Sverige och denna gång hade hon sin bror med sig. Nu var det verkligen för sent att rädda henne. Men hon är stark, hon lade ett lock på allt och började leva sitt eget liv. Men hon hade ju alltid sina födelsedagspresenter och julklappar. Idag är denna flicka en vuxen kvinna. Hon är ensamstående mamma med två barn. Hon firar aldrig födelsedagar eller jul. Barnen är allt för henne. Hon tänker inte glömma en enda av de 365 dagar varje år att berätta för sina barn hur mycket hon älskar dem. Hon vill aldrig glömma att använda sin hand för att visa sina barn ömhet och kärlek. Ja, denna lilla flicka är idag mamma och lever ett normalt liv. Ingen kan se att denna kvinna en gång var den lilla flickan med ett sånt smärtsamt och grymt liv. Ingen kan se att det var hon som var den aggressiva tonåringen. Den här kvinnan ser alltid så lycklig ut, hon skrattar. Därför finns det ingen möjlighet för någon att upptäcka smärtan i hennes kropp, ingen kan se såren i hennes hjärta som fortfarande blöder. Såren från alla dessa grymheter hon var tvungen att gå igenom och det utan någon som helst kärlek. Detta är en väldigt sorgsen historia. Ännu mer sorgsen blir den eftersom den är alldeles sann. Men det mest sorgliga är ändå att det finns många barn som lever så här, och ingen av oss vet. Vi vet inte, eftersom barnen tror att allt är deras fel, därför att dom är så dåliga och elaka barn, så dom vill absolut inte prata om det. Många, många barn får aldrig den kärlek som dom har rätt till. Man undanhåller dom ett liv i ömhet och trygghet. Är det barnens fel?
Skriven av Carina Sjöquist 970401 |
Tillbaka till det var en gång |
Nästa |