Lagom
tam vid trettifyra
Lagom tam
Lagom villig
Men
något kom sakta
Som livet innan midsommar
Sakta
Vem
är jag sa hon
Vad gör jag sa hon
Har
jag levt halva mitt liv nu sa hon
Hon hade massor att göra men gjorde inget
Hon bakade ingen kaka till sin man
Till kvällskaffet
Hon satt på soffkanten
Och tänkte
Döden
Var plötsligt mycket tydlig
Och hon var rädd för den
Hon
tänker tillbaka på sitt liv
Hade allt detta hänt
På så kort tid
Hon
kunde minnas långt tillbaka
Och minnet strök under huden
Åren var platta
Som bladen i en bok
Kvinnan
tittade på sin kropp
Den var
(…..)
annorlunda
hon kände något komma
det var ångest
hennes
barn
var mycket levande
hon var mycket död
kunde
någon älska henne nu
kunde hon ännu älska någon
en
dag kom domherrarna
honorna var grå
dom som glänste i solen var alla herrar
kvinnan
satt på sin soffkant
och tittade ut
sparvarna var livliga
en svart katt satt stilla vid björken
svanstippen svajade
kvinnan
var trettifyra
och hon undrade vem hon var
och vad hon gjorde där
naturligtvis
var det ingen som svarade
hon tog telefonen och slog
ett nummer
ingen svarade
det hade hon inte väntat heller
hon
såg en man på vägen strax utanför
kom och ta mej
ville hon skrika
men hon satt tyst
jag
skulle vilja veta
tänkte hon
om männen åtrår mig ännu
tänkte hon
men som hon satt där
slutade hon undra
och började med middan
det enda verkliga
den dan
Vi är
många vi
Med århundradets kärlekssagor
Vi är
många vi
Som skriver på stulen tid
Med skam
Dåligt samvete
Ånger och
Ångest
Vi är
så Många
Att vi skulle fylla ett land
Och vi skyller på det ena
Och vi skyller på det andra
Barnen
och kärleken
Den förbaskade kärleken
Som får oss att göra så
mycket illa med oss själva
Vi är
många vi
Med bröstet fullt av dåligt samvete
Du vill att vi skall skrota våra
dåliga samveten
Går det?
Jag
känner ingen tacksamhet
för att jag får skriva
Jag får
egentligen inte
Men jag gör det
Och
långt där inne i mig
Sjunger en fågel
Du hör den väl med?
När blir vi starka?
I morgon
Nästa månad
Nästa år
Under
tiden kan vi ju skriva
För det är ju det vi vill
Och ska
Men några applåder
Är inte att vänta
Tårarna rinner
Håret flyger i obestämda banor
Händerna plockar i klädkorgen:
Jag ska rymma nu
Fötterna i
träskorna
Jackan oknäppt
Mössan i handen:
Jag sticker nu
Vänder i dörren
Snor utåt kinden
Regnet piskar mot bron:
Aktare morsan
Imorgon sticker jag
Det regnar ju
När jag sitter här,
Utan att ha skurat trappan som jag skulle
Har dagen gnisslat förbi
Det var en annan dag igår
Det minns jag tydligt
På eftermiddan
Strax efter tre
Var det
Ungen
Uppspelt och glad
Skrek nåt om månen
Jag behövde bara titta en gång
Fick barnögon/nyögon
Månen som ett äpple
Ja
Det sa inte jag
Men hon! Ungen
Sen gick vi och hämtade kameran
Det är bara en instamatic
Men rymmer gott ett månäpple
Eller två
Från tionde våningen
Ser man inga maskrosor
Trängas i gräset
Och inga regndroppar som dör mot
Asfalten
Jorden är långt borta
Lerans doft stannar halvvägs
Från tionde våningen ser man bara
Någon fågel
Fjäska för frihet
Och något moln ta snedsteg i
gryningen
