Mellösa Hjulet -som blivit en sörmländsk souvenir
(Mellösa Hembygdsförening 1996)

	ETT SPÅR AV DET FÖRGÅNGNA

HJULET FRÅN FILAREN

Av f. Landsantikvarie Ivar Schnell

Räknar vi på Sörmlands karta alla de blå fläckar, som visar, var det finns sjöar med en liten fri vattenspegel uti, så blir de mer än tusen stycken, men skulle vi söka räkna alla de gamla sjöar som nu ligger igenvuxna, utdikade och odlade. så blir det minst tio gånger fler. När vårt landskap steg ur havet för årtusenden sedan, och alla terrängens hålor stod fyllda av vatten, så gjorde det land, som en gång skulle komma att kallas Södermanland, verkligen skäl för namnet "de tusen sjöarnas land".

Var och en av dessa små sjöar blev under sin igenväxningstid ett slags arkiv, där dokument om landets historia samlades. Det kunde bli torrår, och då vandrade skogen in över den tillfälligt torrlagda sjöbotten. Så följde våtår, och skogen ruttnade ned, men vätan i siöhålan höll trästubbarna friska, så att de nu kan grävas fram och vittna om andra skogsförhållanden än dem, som råder i våra dagar. På samma sätt har växter, som för länge sedan tvungits bort från våra trakter genom ett kärvare klimat, lämnat kvar t. ex. sina frukter som vittnesbörd om hur växtvärlden skiftat. Bl. a. kan de mångkunniga frukterna av sjönöten hittas vid torvtäkt i våra trakter, där denna värmekrävande växt nu aldrig växer och sätter frukt.

Det betydelsefulla med de igenvuxna sjöarnas arkiv är, att däri kan bevaras växtdelar, som snart nog förmultnar på torrare delar av landskapet. Till och med de för ögat osynliga frömjölskornen, som skogsträdens hanblommor sänder ut under blomningstiden, kan bevaras i mossarnas vatten. Det har länge varit känt, att man i dy eller torv från mossarna med mikroskopets tillhjälp kan hitta sådana frömjölskorn, men år 1919 upptäckte en svensk forskare, professor Lennart von Post, att dessa frömjöls- eller pollenkorn kunde berätta skogshistoria med dittills alldeles okänd noggrannhet.

Von Post och hans många medhjälpare och efterföljare har kunnat klarlägga hur skogens sammansättning av gran, tall, ek, björk, al o. s. v. växlat. Det visar sig nämligen, att trädens oändligt lätta frömjöI flyger så länge och långt i luften, att de olika slagen frömjöl blandas så, att frömjölsmolnens sammansättning praktiskt taget är den samma över hela vårt landskap. Molnen sjunker emellertid till slut till ro över marken. På åkrar och ängar ruttnar de och förstöras, men på sjöar och mossar sjunker de ned i vattnet och blir bevarade.

Torvgeologen, som vill undersöka hur skogens sammansättning växlat, tar prov ur mossarnas lager från botten till ytan. Under mikroskopet räknar han sedan hur många frömjölskorn av varje slag det finns i provet och kan därefter visa, att t. ex. granen invandrat i Södermanland senare än de andra skogsträden, att lövträden ibland nästan helt dominerar sörmlandsskogarna o. s. v. Denna skogens förändring hänger samman med temperatur och nederbördsförhållanden under olika tider. Har man väl en gång fått sammanhanget klart för sig, kan en liten serie prov vara nog för att tala om, under vilket tidsskede pollenmolnen, och därigenom också skogsbeståndet, hade just den sammansättning, som de enstaka proven visar.

Denna undersökningsmetod är något av en detektivbragd. Lika väl som en mördare kan fällas av dammet han lämnar kvar på mordplatsen, lika väl kan ett föremål, som hamnat i mossen få sin datering genom de pollenkorn, som trängt in i föremålets håligheter eller fastnat på dess yta. Och nu är vi färdiga att ta itu med det, som var ämnet för denna uppsats, nämligen hjulet från sjön Filaren 600 m SO om Flenmo by i Mellösa.

Den 19 september 1933 arbetade Holger Landerby i den igenvuxna sjön med att göra ett dike, och ungefär 80 cm djupt hittade han trästycken, som föreföll bearbetade Vanligen tar väl en dikesgrävare föga notis om ett sådant fynd, men Holger Landerby fick intresse för sitt fynd, grävde fram det fullständigt och fann att det var ett hjul, samt förde det till sin gård. En följd av lyckliga omständigheter gjorde, att det ovanliga fyndet omedelbart kom att vetenskapligt undersökas och på så sätt kunde det pressas på det mesta möjliga av sina hemligheter.

En grupp nordiska geologer under ledning av den ovannämnde professor von Post befann sig i Södermanland och fick uppgift om fyndet, och två dagar efter det att fyndet gjorts, kunde geologerna undersöka platsen. De tog prov på torvjorden på fyndplatsen och likaså på torven, som satt i hjulets vinklar och vrår, och under mikroskopet kunde man konstatera, att hjulet legat i de av insjönstorvlagringar, som troligen måste ha bildats under 400-taIet efter vår tidräknings begynnelse.

En av de första åtgärder man vidtog, var att rädda det framgrävda hjulet. Hade det fatt ligga och torka samman, hade det efter kort tid varit en samling skrumpna, söndersmulade trästycken av obestämd form. Så länge det var vått, hade det emellertid kvar sin gamla form, och därför började man omedelbart preparera det vid konserveringsanstalten i Statens historiska museum i Stockholm. Vattnet drevs långsamt ut ur hjulet med sprit, och spriten ersattes med en saltlösning, som kunde fälla ut hårda kristaller i hjulets fina håligheter, och när konserveringsproceduren var färdig behöll hjulets trävirke sin form genom att de hårda kristallerna hindrade träfibrerna att dra ihop sig. Hjulet har på så sätt blivit nästan glashårt.

Nu kanske någon tycker: Ar detta gamla trähjul verkligen så betydelsefullt, att så mycken lärd möda måste nedläggas på att få det åldersbestämt och konserverat? Till detta kan sägas: Ja, hjulet är alldeles unikt i Sverige, och ger oss därför viktiga upplysningar om ting, som annars skulle ha varit okända för oss. För halvtannat årtusende sedan har man i det inre av Södermanland, som då var mycket sparsamt bebyggt, haft en vagn, som naturligtvis inte kan ha varit unik för denna enstaka plats. Vagnens existens som människornas hjälpmedel redan för 1.500 år sedan kan därför anses bevisad genom fyndet. Vagnen hade hjul med bred oskodd hjulring, ekrar och ett tränav, som uppburit en träaxel. Något närmare om vagnens konstruktion eller ändamål kan vi inte läsa fram ur fyndet, men det är den första möjligheten, som bjudits den svenska forskningen att komma de svenska hjuldonens äldsta historia på spåren. Intresserad vaksamhet från svenska mossodlare kan ge fortsättning på denna historia.

Fyndets betydelse är emellertid inte uttömt med detta. När frömjölskornen i torven granskades under mikroskopet hittades väldiga mängder av ett frömjöl, som dittills inte observerats i svenska mossar. Det visade sig vara humlepollen, som hittades huvudsakligen i de lager, där vagnshjulet hamnat. Varigenom hade dessa mängder humlepollen hamnat just där? Ja, humle begagnas och har länge begagnats så, att dess honblommor insamlats till brygden för att ge ölet en frisk och besk smak. Däremot söker man utrota hanblommorna av växten, vilka växer på särskilda stånd, ty växtens frukter kan förstöra brygden genom sin smak. När det nu kunnat konstateras, att det fanns mängder av hanblommornas frömjöl i mossen, så kan humlen inte ha odlats i Flenmo by som ölkrydda. Humle rankorna innehåller emellertid en seg och stark tåga, som på många håll begagnats och ännu begagnas som spånadsväxt för grövre tyg, rep etc.

Det måste följaktligen ha varit som spånadsväxt humlen odlats på detta ställe. Humlen liksom linet måste vid beredandet rötas, d. v. s. de hårda växtdelarna måste för-ruttna och göras spröda. Då kan de brytas sönder och kammas bort, så att de spinnbara tågorna blir kvar. r den redan nära nog igenvuxna sjön Filaren lade således Flenmo bybor ned humle för rötning i en liten vattenputa för 1500 år sedan, och för att humlehalmen inte skulle flyta upp, lade de på ett gammalt hjul, som gistnat i solen, och som behövde sig en ordentlig blöta för att hålla ihop. Hjulet blev kvar i gölen sen humlen tagits upp, men hjulet och de många observationerna omkring dess fyndplats bildar tillsammans ett viktigt dokument till bygdens och vårt lands historia.

De undersökningsresultat, som här redogjorts för, har hämtats ur tre uppsatser om hjulet i Kungl. Vitterhetsakademiens Handlingar (del 46: 1 1939): L. von Post, A. Oldeberg och I. Fröman: Ein Eisenzeitliches Rad aus dem Filaren-See in Södermanland.)

(Ur Flenmoboken 1953)

översatta i sammandrag av fil dr. Imber Nordin-Grip, utg. 1962 som ett häfte med titeln "Ett hjuls väg genom 1500 år", 64 sid.