Från höjden vid Hyltinge vita kyrka leder en spikrak lindallé med höga friklippta stammar en kilometer ned mot sjön Båvens nordvästra vik. Mellan de raka alléträden skymtar ett stycke specifikt sörmländskt parklandskap som naturen själv format. De vida ekhagarna omväxlar med ädellövskog som kryper ända ned till vattenbrynet. Längst ut på en udde i viken ligger Sparreholm, omgivet av en tät parkgrönska.

Till skillnad från många av landskapets större herrgårdar saknar Sparreholm medeltidsanknytning. Sparreholm, som ursprungligen kallades Hyltinge, var från början en stor bondby bestående av frälsejord. År 1562 var jorden uppdelad mellan två olika ägare, Johan Åkesson Natt och Dag och Per Andersson Hjorthufvud.

I Riksarkivets Sörmlandsdel rörande tidiga säteribildningar kan man läsa att år 1588 Iydde hela Hyltinge ostyckat under Rossvik i Husby Rekarne, ett av Sparreättens viktigaste stamgods. På 1620-talet sitter Göran Larsson Sparres änka fru Kerstin Persdotter som ägarinna bl.a. till Rossvik och Hyltingegårdarna. Dessa senare ärvdes av sonen, ryttmästare Bengt Göransson, som genom olika byten inom familjen innehade alla hemmanen i Hyltinge by strax före sin död 1632.

Av dessa gårdar grundade dennes son Göran Bengtsson Sparre ett säteri, kallat Hyltingenäs. Namnet ändrade han till Sparreholm år 1643. Sin första bostad tog Sparre på Lyftinge, vars vackra manbyggnad från 1634 minner om den förste säteriägaren vid Sparreholm.

Herr Göran Bengtsson gjorde sig emellertid skyldig till en oförlåtlig handling, enligt tidens sätt att se, då han följde sitt hjärtas röst och sig under sitt stånd. Den åtrådda var ladugårdspigen på Sparreholm Joensdotter- Hon hade kommit från Nyköping, dotter till en borgare. Flickan hade blivit så uppmärksammad av godherren, att han först gjorde henne till sin frllla och sedan gifte sig med henne, vilket måste ha åstadkommit en stor skandal. Detta äktenskap hade emellertid till följd, att Göran Sparres barn inte blev berättigade till det stora arv han efterlämnade. Detta landbogods innefattade gamla Bååtska gårdar som 1långdunker, tillsammans med utsocknesgods i Malma, Gryt, Forsa, Rönö och Jönåker över 20 tal. Trots sitt lcke ståndsmässiga äktenskap utnämndes Göran Sparre tillls hövding Nyköping år 1653. Han dog i staden 1657.

Hans änka fick behålla Långdunker som änkesäte, dels för att hon. säkert trots sin ringa börd varit uppskattad av fana, dels för att hon. som maka till landshövdingen haft en hög samhällsställning. Långdunker hade fått säterirättighet redan 1648 och var bebyggt med ett ståndsmässigt hus. Godset stod fortfarande år 1698 upptaget under hennes namn och hon antas ha dött vid denna tid och efterlämnat välskött säteribyggnad. Hennes och Göran Sparres ende son, Karl, tycks ha dött före modern.

På Sparreholm satt nu Bengt Johansson, brorson till landshövdingen, som herre till det stora landbogodset. Han var den förste av Sparrarna som skrev sig "till Sparreholm" och ligger begraven i Hyltinge kyrka. År 1757 sålde Fredrik Ulrik Sparre sina till kammarherre Antoine De Geers änka, den 28-åriga grevinnan Ulrika Charlotta Taube, vilken efter förste mannens död gift om sig med generalen friherre Johan Wilhelm Sprengtporten.

Ulrika Taubes nya make Iyckades övertala henne att på Sparreholm upp- föra en ny säteribyggnad av sten i stället för den, som hon tidigare påbörjat av trä. För ändamålet byggdes en tegellada. Kalk började brytas och brännas, man städslade en tegelslagare och flera andra hantverkare Ett flertal stora ekar fälldes, som Skulle vara till "parkerade golv" i den nya byggningen. Som arkitekt till den blivande herremansbyggnaden anlitade Sprengtporten en av tldens allra främsta krafter, Jean Erik Rehn (1717-1793). Denne var emellertid oerhört upptagen med olika uppdrag och tog så lång tid på sig att leverera ritningsförslag att man måste göra fler påstötningar När de äntagen överlamnades visade de sig i stort överensstämma med Rehns förslag till Carl Fredrik Scheffers byggning på Stora Ek i Västergötland. Man började schakta för grunden 1759. Då hade ritningarna just inkommit från Rehn. murarmästaren kunde avsluta arbetet först år 1763 men då återstod fortfarande allt inredningsarbete. När en generalplan för hela anläggningen skulle utföras, ville Sprengtporten ha denna sa snabbt som möjligt och vände sig därför, vis av skadan, till en annan av tidens berömda arkitekter, nämligen Carl Fredrik Adlercrantz (1716-1796)

Slottsholmen var tidigare avskild från fastlandet. Sprengtporten lät utfylla holmen för att här plantera en vacker engelsk park och sammanbinda denna med fastlandet genom en välvd stenbro. Adlercrantz ritade flyglarna, som har en soutterrainvåning åt sidorna på grund av markens terrassering, och det vackra orangeriet vid sjöstranden, numera tyvärr nedbrunnet. Arkitekten Adlercrantz uppgjorde även planen för den förnämliga parkanläggningen samt lät år 1769 plantera den berömda linjallén. Byggnationerna fortsatte ännu år 1772, då med stall och vagnslider på fastlandssidan.

Jean Erik Rehns corps-de-logi är en sober byggnad med nio höga fönster- axlar i första våningen, lägre i den övre och med köksavdelningen placerad i en souterrainvåning. Fasadens mitt accentuerades av en risalit med gavel- fronton med tre fönsteraxlar. Byggnaden täcks av ett brutet och valmat tak. Ar 1795 avled Johan Wilhelm Sprengtporten och lämnade den stora egen domen, som nu uppgick till ca 32 mantal, i arv till sonen friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, sedermera general och överståthållare i Stockholm. Då fadern dog var sonen endast ett år gammal, varför modern, grevinnan Sophie Louise Mörner, Johan Wilhelm Sprengtportens andra hustru, förvaltade godset till dess sonen blev myndig. Jacob Wilhelm Sprengtporten var en av sin tids mest lysande personligheter, hovman, militär, politiker och författare av ekonomiska skrifter. På Sparreholm ägnade han sig mycket åt jordbrukets utveckling. Här fanns redan då gott om boskap för att beta de stora lövhagarna på den väldiga egendomen. Man hade två kvarnar på godset samt två sågar och tegelbruk. På en höjd med utsikt över två små siöar och inte långt från patronatskyrkan i Hyltinge lät Jacob Wilhelm Sprengtporten

Också under 1840-talet uppföra en folkskola med. en trädgård till, samt med möjlighet för de barn som hade långt hem att övernatta i skolan. Jacob Wilhelm Sprengtporten avled 1875 på Sparreholm. Han saknade manliga arvingar. Sina stora jordagods hade han därför testamenterat till dotterdottern Ulla Strömfelt.

Med Jacob Wilhelm utslocknade ätten Sprengtporten på svärdssidan. Fyra generationer av släkten hade då under nära 250 år varit i Rikets tjänst. Ulla Strömfelt sålde Sparreholm 1886. Efter ett par ägarbyten inköptes hela egendomen, Sparreholm jämte Långdunker, år 1893 av brukspatronen och kammarherren Emil Dickson. Han tillhörde den från Skottland till Göteborg i början av 1800-talet inflyttade släkten, vars medlemmar gjort sig kända som framgångsrika affärsmän och filantroper.

Brukspatron Dickson lät bygga om sin nyförvärvanade mangårdsbyggnad efter ritningar av arkitekten J.A. Westerberg. Under Sparreholms nya dräkt igenkänns den stilrena Rehnska byggningen. Arkitekten Westerberg förhöjde gårdsfasadens mittfronton, under vilken en loggia skjuter ut, avslutad av en altan. Åt parksidan placerades två spirkrönta hängtorn ytterst på var sida av huset och taket kröntes av en lanterninförsedd kupol med takkupor på sidorna.

Vidare sammanbands Adlercrantz' eleganta långa flyglar med. huvudbyggnaden genom svängda passagelängor, som försetts med höga arkadfönster. Emil Dickson var en intresserad och skicklig hippolog och ägnade mycket av sin tid åt sina hästar. Som ett fint minne över hans stora intresse för dem står det magnifika stallet och vagnslidret på Sparreholm, som söker sin like i Sörmland.

Egendomen ärvdes efter Emil Dickson av dottern Ann Wachtmeister. Familjen flyttade till Långdunker och mangårdsbyggnaden på Sparreholm uthyrdes först till olika ändamål, varefter en försäljning skett på senare år. Om godsets areal och brukande kan man läsa i kapitlet om Långdunker.

Från Herrgårdar och Herrskapsfolk i Sörmland

Jane Hellstedt

Rabén & Sjögren 1992

Best seen using
and or
Designed using