Helene är Grebbestads nya stolthet!

Längd: 25,54 m

Ägare från 1997 Thorsten Klevsäter, Grebbestad

En dröm har gått i uppfyllelse i norra Bohuslän. För vem kunde ana för ett år sedan att vi skulle ha en klenod till segelskuta liggande i Grebbestads hamn 1998. Eller att vi skulle börja utveckla en skutsektion inom BJK med syfte att arrangera skutseglarskola.

I storm och sunnavind

Innan vi påbörjar framtida hissnande äventyr med Helene är det viktigt att veta att hon är ett mytomspunnet, legendariskt och lyckligt segelfartyg. En skuta som bär decennier av historia och drömmar från de norrländska sågverken, de bohuslänska stenhuggerierna till den på ostkusten välkända Byteatern, född i Helenes lastrum. Hon har varit på vågliga färder i de flesta svenska farvatten, liksom nosat sig fram i Danmark, Finland, Norge och Tyskland. Egentligen finns tusen historier och berättelser om alla dem som på denna skuta slitit hårt i svidande novemberstormar eller satt segel i varm sunnavind.

Kraftfull last

Det var Grebbestads egen storsjöfarare Torsten Klevsäter som blev så betagen av Helene att han inte hade annat val än att köpa henne. Eller kanske det snarare var Helene som valde Torsten, vem vet. För det är ju en märklig dragningskraft av historia och drömmar denna skutan har som skeppslast. Vem vet vad som kommer ske i våra bygder då vi börjar lossa denna kraftfulla last.

Hedrade av BJK och Prinsar

Det var konstnären Anders Lönn som köpte Helene för 18 000 kr år 1968. Anders besökte Bohusläns Jaktklubbs Vårmöte den 20 april och berättade där Helenes hissnande historia för oss Nordhottingar. Det blev ett officiellt överlämnande från Kalmar till Grebbestad/Tanum. Anders förärades en vegamössa med BJK emblem samt BJK:s standar (donerad av Arne Grönemo) och ett hedersdiplom i form av en tavla av Prinsarna i Grebbestad. Allt som en markering av vår uppskattning av hans storverk och hans fortsatta delaktighet i Helenes fortsatta öden och äventyr.

Den ursprungliga skansen är i sig en klenod, i stort sett helt intakt och varsamt renoverad. Kajuta, skans, hytter och lastrum är inrett med 23 kojplatser. Styrhytten ( den sista i raden) har rivits och kajutahuset, där köket nu är, har restaurerats vackert.

Torsten Klevsäter förärades ett handtag av Grebbestadsprinsarna som ett tecken på att det finns många sådana som är beredda när det behövs.

Stockholm 1968

Anders Lönn var bara 20 år då han köpte henne som bostad i Stockholm 1968. Hon var då ett vrak nedanför Stockholms slott.

Efter att nu ha seglat Helene under 3 decennier och med sina bara händer, tusentals besök på skroten, med hjälp av många entusiastiska vänner, gjorde Anders Lönn en skatt av ett vrak.

Helene blev genom sin speciella form (med extra aktersläpp) snabbseglad. Hytter och däckshus har växlat genom tiderna. Bl.a. hade man en flyttbar styrhytt en period för att klara rejäla laster med sågat virke från Norrland.

Till Bohuslän 1922

Förste ägare var ett partrederi i Göteborg med konsul H.F. Holm som huvudägare. 1917 såldes fartyget vidare till svenska Cementfabriken AB i Malmö, som installerade en 30 hkr Avanc tändkulemotor. På våren 1922 såldes Helene vidare och hamnade i Stockevik i Bohuslän, inköpt av ett partsrederi Henriksson och Berg för att sedan hamna på Stora Kornö 1926 inköpt av kaptenen E.F Carlsson. Det är troligen denne Carlson som såg till att få Helene avmålad (se första sidans färgbild). Under Bohuslänstiden gick hon mest med sten, timmer och virke.

"Havets skräck"

År 1930 är hon åter tillbaka på ostkusten via Västervik och senare Kårö (1933) med kapten L.E.M. Andersson som huvudredare, 1938 lät han installera en 1 cylindrig Munktell motor på 60 hkr.

Hemmahamn i Kalmar fick Helene första gången 1943 genom köp av skeppsredare Hellman. På Ostkusten blev Helene kvar dels under befäl av R.Kindström som gick under namnet "havets skräck" efter som han seglade ut i alla väder med fulla segel. Han var känd för att mycket snabbt efter att han gått från land sätta på automatstyrningen och sedan gå och lägga sig och sova gott oavsett väder.

Men skräckfärderna tog en ände och hon hamnade med tiden i Stockholm hos en L.Lindberg. Året var då 1967. Så kunde sagan slutat, i röta, rost och vrakspillror om inte Anders Lönn köpt henne.

Riggen över bord

Vissa decennier har Helene seglats mycket hårt . I en storm gick hela riggen över bord. Besättningen fick sitta och såga vajer med bågfil för att bli fri från riggen medan enorma sjöar slog över skutan. Efter varvsuppläggning hamnade hon i en del märkliga krigsdramer i 2:a världskrigets slutskede.

Längst fram i bogen några decimeter över vattenlinjen finns märkligt nog en boglucka - en så kallad virkesport. Vad många inte vet är att detta är just en lastningslucka för ilastning av virke. I början av seklet kunde det ta upp till en månad bara för att lasta en skuta med virke vid någon Norrlandshamn. Lastningsarbetet sköttes av kvinnor, bräda för bräda genom bl.a. denna luckan i vattenlinjen. Det var på den tiden man hade tid.

Från vrak till pärla

Anders Lönn var alltså 20 år då han köpte Helene för att få en bostad. Det var då år 1967. En hejdlös, och för en del kanske vansinnig handling av en ung man kom att leda till en kulturgärning av stora mått. För i hans lågmälda personlighet fanns en dold viljestyrka av sällan skådade mått. Åtskilliga hundra personer har genom årtionden deltagit i arbetet med och på Helene inspirerade av Anders drömmar och visioner.

Sedan 1967 har ca 220 m bordläggning har bytts (3¼" tjock). Det lades helt nytt däck med fyra nya däcksbalkar liksom helt nytt skandäck. Hela backen med svinryggar, relingar, kranbalkar, däcksbalkar, karvlar och ankarspel har renoverats. Det sattes in 32 nya relingsstöttor och nya brädgångar och Helene riggades om från skonare till Galeas med helt ny rigg.

Den ursprungliga skansen är i sig en klenod, i stort sett helt intakt och varsamt renoverad. Kajuta, skans, hytter och lastrum är inrett med 23 kojplatser. Styrhytten (den sista i raden) har rivits och kajutahuset, där köket nu är, har restaurerats vackert.

Bananbragden

Anders Lönn gjorde 1985 en unik bragd bland skutägare i Skandinavien. Som alla gamla skutor hade Helene vid det här laget kroknat betydligt. Då detta sker innebär det att för- och akterskrovet sjunker. De ser ut som uppocknedpåvända murkna bananer i sjön. I Helenes fall var hänget flera decimeter. Det innebar att segelegenskaperna blev mycket sämre och att skutan såg illa medfaret ut. En ombyggnation skulle kosta åtskilliga miljoner.

Anders upptäckte då att gamla skutor i England och Holland, där båtarna då och då blev stående på botten vid ebb, inte kroknade. Han kom då på en unik metod för restaurering av kroknande skepp till nyskick, genom att ta upp skutan på varv, ställa henne med sin bågnande köl rakt på backen och med enorma domkrafter tvinga henne rätt. Därefter satte han in 120 m ny bordläggning samt tre mycket kraftiga limträbalkar. Därefter drevade han om hela botten och en stor del av friborden.

Byteater på Ångermanälven

På dagarna spelades pjäsen "Sagan om Pojken" i lastrummet. Det blev mycket kul för ungarna i byarna. Lastrummet rymde sextio personer och var godkänt av det för brandmyndigheten.

"Havets sånger"

Så kan det gå med drömmar och skepp, som angör en kaj någonstans.

Våra drömmar

Om Gud vill och inget annat hindrar, kan Helene, om vi vill, få bära livsrikedom, samhörighet och sanslösa äventyr för en eller flera generationer unga och äldre i våra bygder.