Akvariet (hallucinationer)

Ett skimmer av blått strök igenom det mörka rummet. Mannen satt på en pall och tittade in i akvariet som skimret kom ifrån. Han undersökte noga alla de små olika fiskarna, några mindre än de andra, men alla verkade studera honom noggrant. Dom hade simmat upp till en lång rad och var alla vända mot honom. Så hade dom hängt alldeles still i vattnet i nästan tjugo minuter nu och det började bli lite påfrestande tyckte mannen. Försäljaren I zoo-butiken hade i och för sig sagt att detta var väldigt sociala djur men någon måtta måste det ju vara. Han knackade försiktigt på rutan och fiskarna ryggade tillbaka några sekunder för att sedan åter vända all sin uppmärksamhet tillbaka till honom. Långsamt stängde han ögonen och skakade snabbt på huvudet. Fiskar skall inte göra så här tänkte han igen och snurrade ett halvt varv på pallen och vandrade lugnt iväg. Borta vid fönstret stod en vissnande blomma som sedan länge hade försvunnit ur mannens sinne. Utanför cyklade en ensam man snabbt hem i det lätta duggregnet som försiktigt smattrade på fönsterbläcket. Mannen öppnade fönstret och stack ut huvudet för att försöka få tillbaka sitt vett som helt uppenbarligen hade lyckats smita. Men vart skulle ett sinne kunna gömma sig tänkte mannen I sin enfald, kanske I drömmarnas land.Detta bestämde han sig för att det!, det var det rätta svaret.

Mannen satt åter vid sitt akvarium och tittade på de små fiskarna som ivrigt simmade omkring I sin egna lilla värld. Den blå trekantiga fisken jagade runt den lilla röda fisken som efter en liten bit gömde sig under den plastiga skattkistan mannen hade stoppat i när han köpt akvariet. Alla akvarium skulle ju ha en skattkista! Och växter, men inte för många, för då försvann ju fiskarna så att han inte kunde se dom. "Chefen på jobbet måste tänka likadant om mig", ponerade han genast eftersom han aldrig fick ha växter vid sitt bord. Att sedan växterna var bruna och dog hela tiden hade inte med saken att göra.

En liten grå oansenlig fisk nere i ena hörnet fångade hans uppmärksamhet. Vad var detta för en liten tråkig gynnare tänkte han och försökte titta noggrannare. Men fisken var så liten att han inte fick något riktigt grepp om dess utseende. Den verkade hålla sig undan från dom andra fiskarna och höll sig alltid på motsatt sida en sten från någon annan fisk. Mannen ställde sig upp, gick över till bokhyllan och plockade upp sitt förstoringsglas.
Jag skall allt få reda på vad du är för en, tänkte han medan han banade sin väg tillbaka till pallen. Han satte förstoringsglaset nära fisken och plirade lite med ögonen. Han såg ett litet ansikte titta tillbaka på honom, sitt eget. Mannen ryckte till, vaknade och stirrade rätt upp i taket ifrån sin säng.

Det var bara en dröm försökte han intala sig själv då han satte ner sina fötter på det kalla golvet. Tårna letade sig ner i tofflorna och han ställde sig upp långsamt. Ljuset var avstängt i akvariet så han famlade sig fram till sin lilla ficklampa och tände den. Ljuskäglan var svag och ostabil men han kunde ledsagas mot akvariet med hjälp av den. Han lyste ner mot hörnet där den konstiga fisken hade funnits i hans dröm men dör fanns inget att finna, så han började leta runt i akvariet med ljuskäglan. Mitt i akvariet, precis på samma ställe som tidigare på kvällen stod alla fiskarna uppradade i fin ordning. Mannen tittade lite förbryllat omkring, "det här va konstigt", skakade på huvudet och tittade noggrannare på de olika fiskarna igen. Fanns den konstiga lilla fisken där? Det måste ha passerat tjugofem minuter innan han var helt säker på att fisken inte fanns bland de uppradade. "Jaha ja" sa mannen och återvände till den mysvarma sängen i vilken han snabbt burrade upp sig och somnade snabbt.

Åter satt han vid akvariet och tittade på den konstiga lilla fisken. "Får aldrig denna dröm sitt slut" tänkte mannen och kliade sig i huvudet. Alla dom andra fiskarna rusade runt i vattnet och gjorde vad fiskar gör bäst. Den trekantiga blå fisken jagade en av dom andra fiskarna tills han hittade en tredje fisk och jagade denna. Den konstiga lilla fisken tryckte upp sitt lilla ansikte mot glaset och såg osedvanligt ledsen ut. Mannen satte näsan mot glaset och stirrade in i dess små ynkliga ögon. "Vem är du?", frågade mannen. Inget svar kom och till slut vände sig fisken om och gömde sig under sin sten. Med näsan fortfarande mot glaset såg mannen den blå fisken närma sig så han kikade åt det hållet. Den blå fisken simmade runt stenen och lyckades få syn på den lilla fisken som flydde så fort den kunde. Runt och runt i akvariet gick vakten och för varje varv tyckte mannen sig se att växterna blev brunare och brunare. Han följde dem stint med blicken tills han blev alldeles yr och trillade av sin pall, ryckte till och vaknade igen.

Snabbt slängde han upp näsan mot rutan igen bara för att se alla fiskarna på rad stirrandes på honom. Mannen tittade bort och knackade sig själv vid tinningen för att försöka få sina sinnen rätt igen. "Jag skulle aldrig köpt dessa fiskar", tänkte han och ställde sig upp. Han vankade fram och tillbaka i rummet, bort till fönstret och tittade ut. Morgonen var nära nu och människorna i staden hade börjat vakna till. Nere på gatan stod en liten folksamling och väntade på bussen. "Nog får vara nog, jag vill kunna sova utan dessa mystiska drömmar", tänkte han och försökte lyfta det lilla akvariet. Efter att ha tömt ut lite vatten lyckades han få upp det i sina armar och gick mot affären där han köpt dom.

En klocka klingade till när han stängde dörren bakom sig i affären och mannen han köpt fiskarna av tittade upp ifrån sin disk.
"God morgon, men vad är detta ?", frågade han lite överraskat.
"Jo hej, fiskarna ger mig drömmar jag inte förstår"
Affärsägaren tittade lite plirande på mannen och sa:
"Och du vill alltså lämna tillbaka fiskarna på grund av detta?"
"Ja, naturligtvis. Jag kan ju inte sova med dom i närheten!"
"Ok, om du säger så, så får du väl lämna tillbaka fiskarna", sa affärsägaren och tog tag i akvariet, ställde ner på bänken och lämnade över några sedlar till mannen. Leende gick mannen ut ifrån butiken och ställde sig i busskuren och väntade på nästa buss.

Senare under eftermiddagen satt mannen på sitt jobb i sitt lilla bås och fyllde i papper. Då och då såg han någon annan anställd springa förbi och hukade sig snabbt. Han försökte hålla synen nere på skrivbordet men ibland blev behovet att titta upp för stort. Och varje gång han tittade upp blev resultatet lika nedslående som alla gånger tidigare. Kunde inte den jättelika mannen utanför fönstret sluta stirra på honom hela tiden.

Scenen

Med ögon stora som högtalare stod scenen och väntade på sina artister och sin publik. Borta nästan i fjärran stod han, den andra scenen, som dykt upp för några år sedan och stadigt vuxit sig allt starkare för varje år. Det var den unga, nästan vilda scenen som han aldrig hade kunnat förstå som gjorde att han numera inte var den stora scenen som alla pratade om. Man omnämnde honom i samma andetag som man använde ord som passé och ute. Scenen slokade lite och suckade djupt. Nu var det bara några timmar kvar så skulle det vara dags för den månatliga måltiden av uppträdanden och applåder. Ett lätt duggregn började lätta och solen gjorde några slitsamma försök att bryta igenom molnen.

På andra sidan av den lilla dalen stod den nya, vilda scenen och sträckte på sig riktigt mycket för att visa sina nya fina blänkande högtalare som stod som skinande tänder i ett stort flin. Han slängde ett öga mot den gamla scenen då och då. Varje gång sträckte han sig lite extra för att verkligen kunna visa hur bra han var. Lite folk hade börjat samlas på den stora gröna gräsmattan framför honom och han kände det bekanta trampandet av artister på sin rygg. Denna månaden var det fler stora band än någon månad tidigare. Nästan varje gång en ny artist gick upp på scenen såg den ut på ett nytt sätt och hungern efter spektakulära scenshower växte sig större och större. Bakom honom stod alla turnébussar och limousiner som behövdes för att frakta musiken över landet. Dessa stod och småpratade nu medan dom fortfarande kunde innan scenen skulle överrösta dem alla.

Den gamla scenen vek blicken från spektaklet på andra sidan dalen och tittade på gräsmattan framför sig, den var halvfylld, och det skulle nog inte bli så värst mycket mer publik än detta. Han kunde känna igen enskilda ansikten i publikhavet och blinkade lite åt dom, men fick inget svar. Alla stod och tittade på artisten som lugnt och stillsamt välkomnade alla och berättade vilken trevlig dag det skulle bli. Efter ett par tre låtar kunde scenen höra ett störande ljud ifrån den andra scenen som just startade sin föreställning med pompa och ståt. Rök sköljde över scenen och ljus blinkade ut mot hans publik.
- Varför kan inte jag få samma möjligheter som han har, tänkte scenen och sjönk ihop.
En högtalare sprakade till och tjöt till och scenen kände ljudteknikern febrilt vrida på alla kontroller för att göra sig av med oljudet. Efter några sekunder var allt tillbaka till normalt igen och scenen beslöt sig för att om han bara suckade och sjönk ihop så skulle han rasa ihop till en liten hög och ingen skulle vilja komma och besöka honom, mätta hans behov.

Några långa år passerade och den gamla scenen spelade samma typ av musik om och om igen, det var som om bara personerna på scenen ändrades, inte stilen.
Den nya scenen å andra sidan växte fortfarande snabbt och bytte stil så ofta att folket i dalen långsamt började tappa greppet om vad den nya scenen egentligen försökte nå upp till. Folk stod mer och mer still på konserterna och tittade förvirrat på varandra. Vad var det som höll på att hända, varför var det inte lika upphetsande och kul att besöka scenen längre. Dom kunde nästan känna blodshungern ifrån scenen och började långsamt backa undan från den. Scenen såg vad som höll på att hända och började skrika allt högre och snabbare. Han kunde känna ljudteknikern försöka hålla volymen under kontroll men scenen bara ökade och ökade tills högtalarna tillslut gav ifrån sig en kraftig smäll som dövade dom få människor som stannat nära. Blod sipprade långsamt ur deras öron och ur scenens högtalare hördes ingenting förutom ett dovt rosslande.

Den gamla scenen och dess publik avbröt allt dom höll på med när ljudet av smällen nådde dem. Efter en stunds tittande och lyssnande fortsatte dom med sin egna lilla mysiga show. Den nya scenen försökte göra sig hörd men ingen hörde hans förtvivlade skrik på hjälp och med spruckna ögon tittade han över till den andra sidan dalen och lyssnade på de fragment av musik och sång som nådde över till honom.

Nästa månad stod den gamla scenen ensam i dalen och tittade sig förvånat omkring.
Vad hade hänt med den andra scenen som det hade verkat gå så bra för upp tills bara för en månad sedan. Han försökte lyssna bakom sig på alla artister som stod och småpratade, och fick till slut reda på vad som hänt. Han smålog men insåg sedan att han själv hade önskat att han var den andra scenen. Då hade det gått likadant för honom och det hade varit han som stod kvar ensam och övergiven hungrande efter uppmärksamhet utan möjlighet att få det. Han kände sig tryggare när han tänkte på sina medhjälpare som tycktes ha hittat den väg som för tillfället var säker.

Ytterligare några år senare hade scenen vuxit sig starkare än han nånsin varit innan och nästan hela dalen kom till hans konserter för att lyssna varje månad.
Han trivdes med livet och hade fått en välbehövlig upprustning året innan och älskade att visa upp sin nya blänkande front.
- Om vi kanske skulle byta stil, hörde scenen bakom sig.
- Detta börjar kännas gammalt.
Nästan för dovt för att höra, kunde några åskådare svära på att dom hört ett djupt suckande den dagen.