Vi fick rum tilldelade som vi snabbt stökade ner med alla våra saker. Jag, Alexandra och Emma blev rumskamrater med en otrolig utsikt ut över Rhen.

Den berömda floden

Duschen på rummet

Vi bestämde oss för att gå till staden då vandrahemmet vi bodde i låg något utanför centrum. "Det tar var tjugo minuter,
en kvart!!" sa våra kära ledare. Det tog en timme.

Ännu lyckligt ovetande om den långa vägen vi hade framför oss

När vi väl hade kommit fram dök ett annart problem upp. Vad ville vi ha att äta?!? C-M hade fått ett tips om en resturang som serverade Magdagaskansk (?)  mat så vi begav oss dit. Maten var helt klart utsökt och eftersom Josefin fyllde år dagen efter firade vi henne där. Simon gav henne en mycket uppskattad födelsedags-show till vår och de övriga gästernas förtjusning.
När maten var uppäten och lokalen kändes trång begav vi oss ut i det franska nattlivet.
Vi hittade en liten trevlig pub med en otroligt stor uteservering. Den upptog en hel tvärgata. Där satte vi oss och Emma flörtade in sig hos kyparn så att vi inte behövde betala allting. Smakade ett äkta franskt citron-the. Mycket gott!!

Emelie och Jossan

Hela ligan samlad

När klockan började närma sig "alldeles för sent", bestämde vi oss för att gå tillbaka. Då uppstod plötsligt flera frågor. Ville vi gå hem eller skulle vi åka buss? Gick det överhuvudtaget några bussar? Om vi skulle gå, orkade alla det? Tillslut bestämde vi oss endå för att gå hem. Det tog nog nästan en timme. I alla fall en halv timme.

Under en stop skylt

Utanför vandrarhemmet hade vi en kort andakt innan vi gick in till våra respektive rum för att sova gott i ett par timmar.

Alexandra och Emma innan vi somnade

Väckarklockan väkte oss och långsamt släpade vi oss upp ur våra sängar. Jossan fyllde år och vi skulle sjunga för henne.
När Alex och Emma hade vaknat gick vi till Anita, Emelie och Fridas rum för att väcka dem och till sist gick vi till pojkarna för att få dem att inse att det vore jätte trevligt om de också kunde gå upp nu och ja, alla var lika trötta.
Vi knackade på deras rums dörr och när Jossan öppnade började vi sjunga; Ja må' hon... *Dunk* Dörren smälldes igen.
Anledningen var att hon inte hade tid att lyssna på oss. Ja, ja sånt är livet.
Vi satte oss i bussen efter den näringsrika frukosten för den sista dagens resa mot Taizé.