Oktober, nu är du min. Jag har inte väntat på dig, det tror jag inte det finns nån som har. Varför är du så grå? Varför är din morgon så mörk? Du klär av. Får löven att falla alla, det är din kalla kyla. Nakna står dom där och skäms för sin nakenhet, snart alldeles nakna. Träden som var så fina, som för våra ögon fick stå där och skina. Dom är i dina händer, men granen och tallen rår du inte på. Du färgar himlen röd och svart, marken gul och röd. Du piskar oss med regn och blåst. Du viskar, nu är jag här, Oktober heter jag, hösten det är jag, åt det du inget kan göra. Jag vet att du inte detta i ditt öra vill höra. Men du måste orka också denna gång, var glad ändå, sjung en sång!

Tillbaka