Innehåll

Sommaren 1997 tillbringade vi två härliga veckor i England hos några av våra bekanta. Vi tog oss över med Scandinavian Seaways från Göteborg intet ont anande om vad som väntade.

Jag har alltid varit motorintresserad och då och då köpt div. motortidningar och därmed följt vad som händer i motorvärlden. Sedan tonåren är jag speciellt svag för engelska bilar och då främst sportbilar. Det hela har väl också att göra med att jag själv ägde en Spitfire4 -63 under åren 1972 - 1974, tills en stygg och stor Mercedes behagade att trycka in bakdelen så bilen fick sluta sina dagar på skroten. Min bror Sture hade också tidigare renoverat en Morgan +4 från 1952.

Tillbaka till Englandsresan. I sedvanlig ordning så köpte jag mina obligatoriska motortidningar vid ankomsten till England, Classic & Sports car, Classic cars, Practical Classics, etc. Vi körde ned till våra vänner i Finchampstead i Berkshire och efter ett par dagar och bland annat besök på Beaulieu motormuseum steg temperaturen. Jag hade i alla fall tänkt mig att söka efter en trevlig modell av en Spitfire (för en sådan hade jag ju i alla fall haft på riktigt!), vilket jag fann i en trevlig affär i Windsor. Efter att ha hållit modellen i min hand och konstaterat att den trots "Englandspris" tycktes onödigt dyr, sa jag till min fru Ulla och vår engelske vän Terry - den är alldeles för dyr och föresten är det bättre att köpa en riktig Spitfire.

Någon dag senare då jag sträckläst alla annonser, fann jag att vi faktiskt befann oss endast ca. 1 km från en Car breaker specialiserad på Spitfire, Spitbitz, Jingles Farm, Finchampstead! Enligt annonsen så skulle han ha ett par Spitfire for restoration till salu. Sagt och gjort, vi kunde ju i alla fall kosta på oss att åka ned och titta på härligheten. Härligheten var just det rätta namnet på Spitbitz, för där låg drivor med chassis, framvagns- och bakvagnsdetaljer, karosser, plus allt vad man kan önska, om man är en lycklig ägare av en Spitfire d v s. Vi träffade ägaren, Norman och presenterade oss som spekulanter på en av hans till synes kompletta restoration projects.

Jag banade mig genast fram till en röd luggsliten Spitfire Mk3 satte mig i den och upplevde samma känsla som mina "tjugo" drygt tidigare er-bjudit. Min fru Ulla som jag själv upplever som en inte alltför impulsstyrd person (vi har varit gifta i 23 år, så jag vet), sa helt allvarligt efter det sed-vanliga - oh! vad den är söt! VI KÖPER DEN!!! Tankarna började svindla, men sa jag hur ska det gå till? Vi måste ju ordna med transport till Harwich, beställa fraktbåt och framförallt ordna fram kontanter. Dess-utom var detta på torsdag och vi skulle resa med färjan på söndag. - Du måste kunna ordna detta på något sätt! fick jag till svar. Jag samlade mig (eller i alla fall trodde mig uppträda samlat) och sa till Norman - We will have this one, I shall just fix with the bank and get the money! Puh! nu satte det hela igång. Hustru och barn fick finna sig i att pappa tryckte gasen i botten mot närmaste tätort och bank. In på banken och ut igen efter en halvtimme med resterna av vårt ej befintliga sparkapital. Tillbaka till Norman, skrev på nödvändiga handlingar, fick det brittiska registre-ringsbeviset i min hand och sa helt lugnt att jag skulle komma tillbaka i morgon med en trailer.

En trailer ja, hur skulle vi få tag i en sådan? Jag engagerade våra engelska vänner i frågan, föresten jag behövde inte försöka att engagera dem, de var helt med på noterna. Vi ringde till olika uthyrare och fick napp, en trailer kunde hämtas nästa dag.

Frakten till Sverige då? hur skulle den gå till? Det fanns ingen möjlighet att i semestertider bogsera bilen på den färja som vi skulle ta på sön-dagen. Tor line däremot hade plats på en av sina fraktbåtar, med avseg-ling lördag förmiddag. Vi beställde plats för vårt nya fordon, be-stämde att Terry och jag skulle transportera bilen till Harwich (c.a. 280 km x 2) tidigt på lördag morgon.

Fredagen kom jag hämtade trailern tillsammans med Terrys fru Elaine, åkte till Norman på Spitbitz och backade elegant in trailern på området. Vi rullade fram den lilla röda bilen och upp på trailern. Nu såg den verkligen liten ut, trailern med boggiehjul skulle utan vidare rymma en Rolls, svalde den lilla. Nycklarna räcktes över till den nye lycklige ägaren, som av bara farten köpte med ett sittbrunnskapell för 20£. När vi sedan ställde trailern på uppfarten till familjen Davy´s garage, kom en liten engelsk grabb på c.a. fem år fram till mig och sa: - is that a Ferrari? Stolt som jag var gav jag honom ett artigt svar: No! it´s a Triumph Spitfire! Grabben må ha varit engelsk, men en Triumph Spitfire visste han nog inte av.

Reservdelar

Jag har under renoveringens gång skaffat mycket nytt, främst plåt-detaljer. För den som inte är uppdaterad på var man kan köpa delar till sin Triumph, så har jag funnit dessa företag bra att ha att göra med.

Pågående projekt

Bakgrund

Personliga intressen