No Doubt jobbar hårt för framgången

Redan i fjärde låten vänder Gwen Stefani på rollerna. Hon får 4000 tonårstuffa pojkröster att vråla "I'm just a girl" så att de knappast tänker på vad de sjunger. Sekunden senare vänder hon på situationen och skriker tillsammans tillbaka med lokalens flickor: "Fuck you, 'couse I'm just a girl".

Gwen Stefani är visserligen 28 men står för tonårsfeminism med bar mage, sexig och fräck men samtidigt självständig och tuff. En Madonna innan hon blev designer-förpackad. Det är lätt att förstå varför hon blivit en hjältinna för tusentals tonårstjejer. För Gwen kan själv, hon är huvudperson och inte bara en blond galjonsfigur i ett vilt killband.

På skiva är det svårare att förstå vad som plötsligt lyft kaliforniska No Doubt till sanslösa höjder efter nio års segt harvande. Men på scen faller bitarna på plats, korsningen av amerikansk skatepunk och brittisk skapop blir en blandning av Red Hot Chili Peppers och Madness; gott humör i 190 knyck, hitrefränger som når hjärtat och fötterna utan att ta omvägen genom huvudet. Ibland är publikfrieriet för tydligt, men publiken älskar sitt band på ett sätt som är nästan overkligt efter bara en hitplatta. I ”Don’t speak” skriker 8000 unga stämmor den mäktigaste allsång som hörts på Hovet på många år.

No Doubt jobbar hårt för framgången. Gwen Stefani är en rätt sensationell liten punk-Madonna, streetsmart i träningskläder och liten tight topp, exakt som hundratals lookalikes i publiken. Efteråt blir flickor i bara magar hämtade av pappa i bil. Hade jag en tonårsdotter skulle jag vara rätt glad om hon hade Gwen Stefani som idol.

PETER ÖHMAN

[ 970918 ]

© EXPRESSEN.