Kristdemokraterna Sollentuna

Tal av Alf Svensson, partiordförande,
vid kristdemokraternas riksting i Göteborg,
HRS Burgården, torsdagen den 25 juni 1998

Ingenting kan väl uppröra oss så mycket som när vi i våra ombonade svenska miljöer sitter och ser
TV-bilder på hur familjer på Balkan drivs iväg som hjälplös boskap från sina hem. Rakt framför oss i
våra vardagsrum möter vi hulkande barn, vettskrämda stackare som får höra sina mammor berätta
om hur männen, papporna, mördats, om hur byarna stuckits i brand, om hur stjälandet och skövlandet
går som en löpeld från den ena fattiga bybefolkningen till den andra. Och Europa bortom Balkan
befinner sig som tidigare på åskådarplats. Vi svenskar ropar på ett FN, som vi vet inte har en enda
soldat att mobilisera. Och så sjunker vi tillbaka i vårt svala eller frostiga europaengagemang, och
träter om gurkor och jordgubbar.

Det kändes minst sagt hedervärt när också vi i Sverige tog itu med de vanvettiga transporterna av får
och kalvar, djur som under vidriga förhållanden fraktades över vidsträckta områden. Men
människorna, ska verkligen inte Europa kunna skaffa sig någon gemensam kraft för att sätta stopp
för den fasansfulla terror som drabbar civila? Ska verkligen inte galna ledare kunna
handlingsförlamas, när de jagar oskyldiga medmänniskor som villebråd? Man må skaffa fram militära
resurser till FN eller backa upp Nato eller förstärka EU:s utrikespolitiska kapacitet. Något måste i all
anständighet göras!

Vi vet i regel hur allt borde vara där borta i fjärran. Men måtte det som ska kallas typiskt svenskt
vara liktydigt med att främlingsfientlighet ständigt trängs tillbaka, och att rasism aldrig får ett uns
acceptans i vårt land. Måtte respekten för alla människors lika värde vara självklar i varje relation
och mellan alla grupper i morgondagens Sverige.

Den svenska väven ska hållas samman av den varp, som aldrig graderar människovärdet. Men väven
ska vara pluralistiskt brokig och inslagen, som människor från fjärran kulturer berikat den med, ska
givetvis betraktas som en tillgång.

Under våren har vi kristdemokrater i den inrikespolitiska debatten föreslagit, att en värdekommission
skulle startas också i vårt land. Precis som i Norge. Vi försökte komma på något bättre ord än
”kommission” men gjorde inte det. Vi var rörande överens om att betona att det absolut inte handlade
om att lägga fast ett knippe ståndpunkter eller etiska regler som sedan skulle trattas på medborgarna.
Vi skulle göra allt vi mäktade för att stryka under att det inte handlade om att hitta svaren, men att
om möjligt formulera frågor som hjälpte oss alla till eftertanke och ett ödmjukt reflekterande över vad
som verkligen är värdefullt. Vi ville få oss alla att fundera över om det inte vore rimligt att stanna upp
ett tag och tänka efter.

Vi skulle självfallet vara noga med vårt sätt att uttrycka oss, så att folk inte trodde att det var något
moraliserande vi var ute efter. Vi känner ju väl till hur politiken är full av missförstånd, inte sällan
medvetna sådana, och att just vi kristdemokrater lätt väcker till liv både fördomar och fyrkantiga
uppfattningar.

Vi enades också om, innan vi lanserade värdekommissionen som en idé, att varje generation, oavsett
om moralen har förbättrats eller försämrats under senare år, har behov av att resonera om vilka
värden, vilken människosyn, som ger den tryggaste färdriktningen mot morgondagen, in i ett nytt
millennium.

Efter många år i det politiska livet kunde man förstås ana, att mina högt värderade kollegor i de
övriga riksdagspartierna på sin höjd skulle ställa sig ljumma till förslaget. Vi politiska ledare beter oss
inte sällan som om vi hade monopol på att ständigt få uppfinna hjulet. Därför var kanske inget annat
att vänta än att partiledningar nästan reflexmässigt skulle avvisa det man inte själv varit initiativtagare
till. Så småttig är ofta politiken.

Med åren har jag lärt mig att inte döma så ofta och inte känna mig säker, i varje fall inte tvärsäker, på
så mycket. Men det vågar jag med bestämdhet påstå, att ni både på den socialistiska sidan och på
den borgerliga, gjorde ett fatalt misstag som så kategoriskt eller med så utstuderad ljumhet avvisade
idén om en värdekommission. Är det något vi borde kunna vara överens om, så är det att ödmjukt,
efter decennier, då de materialistiska värdena fått dominera, söka oss till de källor, som är
demokratins källor. Lyfta fram de värden utan vilka inget samhälle kan ge skäl för beteckningen
välfärdssamhälle. Visa respekt för den individuella integritet som beslutsfattare inte har rätt att
trampa ner.

Ganska ofta påtalas det i debatt och analys, att de politiska partierna sviker, eftersom de inte vill få till
stånd en ideologiskt inriktad valrörelse. Den kritiken är berättigad.
Men hur menar man att en ideologisk debatt ska kunna existera utan att resonemang om värden och
värderingar tas upp? Hur ska vi kunna förstärka och förbättra gemenskap och förståelse människor
emellan, om vi i de vidaste politiska kretsar lever med vanföreställningen att ekonomisk tillväxt är allt
man behöver för att skapa trygghet och harmoni, trivsel och framtidstro.

Jag ska inte räkna upp en massa tidningsrubriker, men nog har vi noterat att det nu finns ca 100
ungdomsgäng i Stockholmsregionen, som hamnat utanom. Nog har vi väl förskräckts och häpnat över
att nazismens vanvett åter smyger sig på. Visst begriper vi att segregationen - för vi har en sådan -
kommer att medföra allt större problem. Och ingen är väl okunnig om att den svarta ekonomin breder
ut sig och anses vara acceptabel av allt flera.

Och det är för att möta verkligheten, för att stärka en värdemässig identitet, inte för att likrikta, som
vi fortsättningsvis håller fast vid att Sverige behöver, vi alla behöver, kristdemokrater precis som
övriga, en ideologisk uppfräschning, en eftertanke som inte ger blek krankhet utan engagemang och
visioner för framtiden.

Professor Alf Ross, Köpenhamn, som sannolikt bättre än någon annan analyserat
demokratibegreppet har bl a yttrat:
”Det vår tid mer än något annat har behov av efter nazismens moraliska upplösning av alla värden, är
ett återupprättande av den moraliska tron på människovärdet. Jag tror att den djupaste
inspirationskällan till en sådan återfödelse alltjämt är att söka i den humanism och kristendom som
genom årtusenden har utgjort grundvalen för vår kultur.”

Det är naivt att tro att de orden enbart behövde sägas en gång i mänsklighetens nutidshistoria och att
vi, på väg in i ett nytt millennium, inte behöver upprepa dem.

När vårt århundrades största gangstrar stod till svars för sina omätliga illgärningar i Nürnberg,
försvarade de sig med precis samma argument som bödlarna gör dagar som dessa på Balkan, att
man bara lydde order. Men det håller inte, det duger på inga vis i världen som försvarsargument. Det
är varje människas plikt att under alla förhållanden värna och upprätthålla respekten för varje individs
okränkbarhet.

Och ni som inte vill söka motivationen till demokratins moraliska hållning i kristen etik, trots att den
inspirerat västerlandet under årtusenden, trots att den utgjort och utgör grundvalen för vår kultur, sök i
humanismen då. Och vi kommer att finna varandra och kunna skapa den motkraft som varje vaken
iakttagare ser att dagens och morgondagens Sverige är i behov av.

Jag kan förstå, att en del av de som iakttar eller kommer i kontakt med vårt parti kan tycka att det är
väl mycket tal om etik, om värden, om människosyn. Och det är möjligt att vi återkommer till detta för
ofta. Men kan det inte också vara så att vi har vants vid att så gott som enbart betrakta politik utifrån
krontal och procenttal och därmed hamnat i föreställningen, att enbart det som enkelt kan hänföras till
de mer eller mindre rationella debatterna hör hemma i politikens värld?

Etik är inte något som man rationellt ska mäta värdet av. Respekten för människovärdet ter sig i
åtskilliga sammanhang som rent irrationellt. Men just detta, att det existerar värden som vi är
ansvariga att upprätthålla och vägledas av, oavsett om det ger materiell vinst eller förlust, är
demokratins grundbult. Och denna insikt måste varje generation få möjlighet att ta till sig hemma och i
skolan.

Sedan är det förstås synnerligen enkelt att förstå och registrera, att där hederlighet gäller, där tillit
existerar, där institutioner fungerar och de svarta sektorerna krymps, där skapas större ekonomisk
välfärd och större trygghet.

Kom ihåg, att i det samhälle där respekten för etiska värden trängs undan, där kommer ropen på fler
poliser och strängare straff att eka allt högre. Allt mer måste regleras, föreskrivas och lagstiftas om.
Till slut riskerar man nå den punkt, där allt som inte är förbjudet är obligatoriskt. Dit vill ingen av oss.

Jag tror inte att skiljelinjen i dag i svensk politik är av gammal blockpolitisk karaktär. Men jag tror att
det är nödvändigt och angeläget med ett tydligt icke-socialistiskt alternativ till en socialdemokratisk
regering.

Skiljelinjen i svensk politik, mellan alternativen, kan inte enbart vara ett antal miljarder i skattetryck
eller 1,7 eller 1,5 procent i fastighetsskatt eller vid vilken tidpunkt momsen ska betalas in eller
barnbidraget betalas ut. Givetvis kan sådana här siffermässiga differenser ha sin rot eller sin
förklaring i de ideologiska skillnader som utgör grunden för de politiska alternativen. Men den
egentliga skillnaden måste vara mer än några kronor eller procentandelar hit eller dit.

En icke-socialistisk opposition ska proklamera och arbeta för individens rätt och familjens rättigheter.
En icke-socialistisk opposition måste stå för valfrihet. Det är respekten för människan som ska stå i
centrum, och politikerns uppgift är att vara subsidiär, det vill säga stötta individen och familjen, inte att
agera förmyndare. Varenda en vet ju att vi människor föds original. Nog vore det svekfullt, om inte
ett icke-socialistiskt alternativ skulle kunna enas om att i praktisk politik se till så att individens
kreativitet släpps lös istället för att stäkas! Nog vore det väl ynkedom, om vi på den icke-socialistiska
sidan så till den grad skulle ha fastnat i vad som kan kallas socialdemokratins
problemformulerarhegemoni, så att vi knappt vågar stå upp för valfrihet och respekt för individens
och familjens integritet. Icke-socialism måste handla om stora portioner förtroende!

Jag kan inte tänka mig annat än att allt tal om kompetensutveckling, alla satsningar på kunskapslyft
och IT-samhälle, alla impulser från den internationella världen, kommer att leda till att medborgare i
framtiden i vida högre grad vill uppleva sig vara myndigförklarade . Och detta vare sig politiker
önskar det eller ej! Det är hög tid för ett icke-socialistiskt regeringsalternativ att utropa vad som gott
kunde kallas en medborgarnas självständighetsförklaring.

En icke-socialistisk regering måste tillåta alla som mäktar, individer och familjer, att själva ge livet
innehåll. Vi ska inte inbilla oss att morgondagens ungdomar som surfar på nätet över hela världen,
som skaffar sig livskamrater i fjärran länder, som hämtar kunskaper och visdom via Internet från
jordens alla hörn, kommer att ty sig till en förmyndarskapets politik eller till något slags nationell
kollektivism

Vi politiker måste öppna oss mot framtiden. Och framtiden är internationell. Var så säkra! Det är inte
minst därför som det i allra högsta grad fordras, det jag tidigare talat om, en etisk medvetenhet. Det
är därför det måste sitta i märgen på oss alla, respekten för människovärdet, för alla individers lika
värde. De medborgare som fått en inre kompass med färdriktningen inställd utifrån Den Gyllene
Regeln, kommer att ha de största förutsättningar att hålla sig fria från det förmynderi och den
monopolism, som man ofta möter i socialism och den kyla och brist på omtanke som nyliberalismen
står för.

Vi kristdemokrater vill inte ha ett uns mindre välfärd än vad en socialdemokratisk regering säger sig
nära nog ha monopol på att kunna bestå medborgarna med. Vi vill ha ett större mått av välfärd. Men
vi vill ha ett vidare välfärdsbegrepp. Vi kristdemokrater kan inte acceptera att de svaga grupperna får
sin materiella situation försämrad. Den ska naturligtvis förbättras. Men vi anammar för den skull inte
den i många sinnen itutade föreställningen, att ju längre åt vänster på skalan man går eller glider,
desto större är solidariteten. Runt om på jordklotet har det visat sig att ju närmare planekonomi och
kollektivism länder navigerar, desto större svårigheter får man att skapa goda och trygga förhållanden
för de grupper som har det ekonomiskt tung och har rätt att erhålla samhällets stöd och omsorg. Det
är ett nonsens -resonemang, som måste knäckas, att vänster-högerskalan utgör något slags
mätinstrument för partiers sociala omsorg och beredvillighet att ta ansvar för medmänniskor.

Det är en samlad icke-socialistisk oppositions oavvisliga uppgift, menar jag, att klargöra att en annan
politik än den socialdemokratin står för, kommer att medverka till att låg- och medelinkomsttagare,
pensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott, vårdbehövande inom landsting och
primärkommuner får det bättre. Inte sämre!

När vi kristdemokrater talar om något så självklart som valfrihet för individer och familjer, så tänker
säkert åtskilliga på vårt ihållande tal om vårdnadsbidrag. Ja, vårdnadsbidrag är själva
”kravmärkningen” på den familjepolitik vi eftersträvar. Det är ju inte i första hand för att få föräldrar
att sitta och räkna kronor ute i lägenheter och stugor vi ihärdigt pläderar för vårdnadsbidrag. Det är
för att få genomfört en ”Mer-tid-för-barnen-reform” vi engagerar oss.

Anser vi, rent generellt, att vi i dessa TV-kanalernas tidevarv, då impulserna utifrån är legio, då jäkt
och stress fångar oss allt mer, att vi har tillräckligt med tid för våra barn?

Anser vi att det är andra, rent generellt, än barnens egna föräldrar som bättre förstår och kan avgöra
vilken typ av omsorg som passar det enskilda barnet bäst?

Jag är bergfast övertygad om att ytterligt få moderna människor sitter fast i den gamla sociala
ingenjörskonsten, som gjorde gällande att politiker begrep bäst och därför skulle styra och ställa över
föräldrar. Eller att så kallad professionell personal alltid är bättre för barnet än de egna föräldrarnas
amatörism. Staten och kommunerna måste frigöra eller förlösa, eller vad vi nu ska kalla det, den
oerhörda och jag vill säga oersättliga kraft, som föräldraansvar och kravlös föräldrakärlek utgör i ett
samhälle!

Har ni tänkt på med vilken iver myndigheter kan efterlysa vuxna ute i gatuvimlet på fredagskvällar
eller hur angelägna man är om att få till stånd s.k. föräldravandringar för att skapa lugn och trygghet.
Det är bra! Men då ska vi väl ändå också se till så att föräldrar får mer tid för sina barn innan det är
dags att ta sitt ansvar och ge sig ut och traska på trottoarer, det vill säga redan när barnen är ett, två
och tre år gamla.

Nu under våren fick alla riksdagsledamöter i Jönköpings län ett öppet brev från en grupp i Vetlanda,
som kallar sig ”Hemma med barn-kämparna”. I brevet stod bl a följande:
”Vi tycker att samhället har blivit onaturligt, otryggt och barnfientligt. Vi läser nästan dagligen om
ökade köer till barnpsykakuten, mobbning och misshandel på skolorna. Samhället efterlyser
föräldraansvar. Föräldrar måste ges tid att ta ansvar innan problemen uppkommer.
Vi föräldrar kräver att de småbarnsföräldrar, som så önskar ska ges möjlighet att med ekonomiskt
stöd stanna hemma och ta hand om sina barn. De som vill förvärvsarbeta heltid båda ska självklart
kunna göra detta.... ”
Och brevet fortsätter:
”Se inte ner på oss som värderar tid med barnen mer än ett flott hus och en ny bil. Visa uppskattning
och förståelse för att vi vill investera i barnens framtid...”

Kristdemokraterna har aldrig sagt vare sig till mammor eller pappor: Stanna hemma! Men vi har med
bestämdhet hävdat att det är politikers och myndigheters absoluta plikt att respektera, vad annat i en
demokrati, de beslut som föräldrar fattar beträffande omsorg om egna barn. Och respekten ska gälla,
inte enbart teoretiskt utan också praktiskt, vilket valet än blir.

I Finland och Danmark med socialdemokratiska regeringar och i Norge med en mittenregering har
man infört vad som kan kallas vårdnadsbidrag. I Norge skedde det för 14 dagar sedan. I Sverige
kommer en Mer-tid-för-barnen-reform att införas. Snabbast sker detta om kristdemokraterna får ett
starkt stöd den 20 september.

Under många långa år verkade det som om vi kristdemokrater kämpade en ojämn kamp för den
självklara rätten att välja skola. Nu existerar den rätten. Även om socialdemokrater försöker sätta
käppar i hjulen. Nästa steg blir givetvis att skaffa föräldrar rätten att välja barnomsorg. Var med om
att skaffa föräldrar rätt genom att rösta på Kristdemokraterna den 20 september.

Jag vill igen betona att familjepolitik är mer än vårdnadsbidrag. Barn har rätt till sina föräldrar. Barn
behöver mycket tid tillsammans med sina föräldrar. Föräldrar har ansvar för att demokratins
värderingar och människosyn överförs till barnen. Det är därför vi är så måna om att familjemiljön
och föräldraansvaret auktoriseras.

Det är för att få ett tryggare samhälle, för att få en tryggare och mer trivsam skola, för att få ett
större ansvarstagande när det gäller att hålla vilsenhet och droger borta, som politikerna måste göra
hemmen och föräldrarna till sina bästa bundsförvanter.

Förra sommaren arrangerade Kristdemokraterna ett seminarium om kriminalpolitik i samband med
Almedals-mötet. Där på podiet satt tre kända och synnerligen erfarna jurister. Överåklagaren
Sven-Erik Alhem från Malmö och så kristdemokraterna och advokaterna Rolf Åbjörnsson och Peter
Althin. Jag har många gånger erinrat mig Rolf Åbjönssons första mening i det anförande han höll.
Han sa ordagrant så här.
- Vi ska tala kriminalpolitik här idag. Då borde vi egentligen tala familjepolitik.
Och jag minns hur Alhem och Althin nickade.

Familjepolitik är inte en liten smal politisk sektor. En trygghetskapande familjepolitik är en av de
absolut bästa och säkraste förutsättningarna för ett fungerande välfärdssamhälle och för ett
fungerande rättssamhälle!

När man rör sig ute i samhället på gator och torg, i vänthallar och på flyg och tåg inträffar det
ständigt och jämt att medmänniskor vill samtala om vården. Utgjuta sin förtvivlan över att man måste
stå i en allt längre kö före en operation. Berätta om ångest över att operationen man fruktar för, blivit
uppskjuten. Men i synnerhet vill man resonera om att någon äldre anförvant hamnat i vad jag vill kalla
”vid-sidan-om vården”.

Vi har en benägenhet att undanhålla oss själva och varandra sanningen om hur vården fungerar.
Jodå, jag vet att många är nöjda och tillfreds. Jag har också sett enkäter som räknats samman och
gett procentsvar som tillfredsställt politikansvariga. Men det är ju häpnadsväckande att vi föreställer
oss att svarsrutor i en talong ger besked om hur våra äldre-äldre har det. Ibland kan man faktiskt
undra, hur mycket statistik egentligen får fördumma oss och fördunkla vårt omdöme?

Jag har under mina 25 år som partiledare besökt, jag vågar påstå det, flera sjukhem eller särskilda
boenden, flera gruppboenden och sjukhus av alla storlekar, än de allra flesta. Jag har hört politiker
och ansvariga berätta 100 och en gånger hur bra allting är. Och jag betvivlar inte att mycket är bra.
Men jag glömmer heller inte farbrodern som darrigt viskade att det skulle vara så roligt att komma ut
någon gång i sommar, ut på gräsmattan utanför. Han satt i en rullstol tätt intill ett stort fönster.

Jag kommer också ihåg efter att ha hört hur trevligt allt var på ett grupppboende, när ett biträde
tittade mig stint i ögonen och frågade hur jag trodde att två biträden under helgerna skulle utöver alla
arbetsuppgifter också klara av att borsta tänderna på 18 senildementa patienter varje kväll ? Vi får
inte bli så larvigt hänsynsfulla så att vi inte vågar och vill påpeka fakta. Och fakta är, att många av
våra äldre idag inte har den värdiga vård och omsorg de har rätt till.

Kristdemokraterna kommer naturligtvis bara att sätta sig i en regering som förbättrar vården. Det
känns nästan genant att behöva påpeka detta. Vi ska om och om igen presentera vårt förslag till
Värdighetsgaranti i varenda kommun. För vi är övertygade om att det krävs ett instrument att mäta
äldrevården emot.

Det ska finna en kompetent läkare knuten till varje vårdhem eller vad vi nu vill kalla boendet och till
varje hemsjukvårdspatient. Och det handlar inte om att en läkare ska träffa systern på hennes kontor.
Läkaren ska besöka de personer som bor där. Man får kalla det rond eller vad man vill. Jag fattar
inte att någon kan få för sig att en äldre människa som fått sig betygsatt som klinikfärdig ska hållas
undan från kontinuerliga läkarbesök.

Det skulle för övrigt vara synnerligen intressant att få veta hur många äldre som idag är placerade i
så kallat särskilt boende, som ligger i andra kommuner och kommundelar än den miljö som
vederbörande kallar sin hembygd. Våra gamla har rättigheter, kom ihåg det, och inte enbart
skyldigheter att erlägga skyhöga avgifter, efter ett långt liv med skatteinbetalningar.

För några dagar sedan hamnade jag i ett skattepolitiskt resonemang. Som ni vet så ska många
försöka sig på att briljera med att citera bibelord, när de bemöter oss kristdemokrater. Det har nog
flera råkat ut för. Under 25 års tid som partiledare har jag på karikatyr efter karikatyr begåvats med
antingen kors runt halsen eller kors i handen eller gloria runt skallen och så då någon bibelvers. Sånt
finner jag mig mycket lätt i. Jag vet ju att det i regel handlar om förträngd religiositet från tecknares
och andra lustigkurrars sida. Läser ni riksdagsprotokoll ska ni se att i den ena riksdagsdebatten efter
den andra citeras Bibeln i meningsutbyten med kristdemokrater.

Jag skulle kunna berätta åtskilliga sådana där episoder då debattörer nyttjat eller försökt nyttja
bibelallusioner. Ibland blir det lite tokigt. Det mest komiska jag någon gång, jag höll på att säga, varit
utsatt för hände i kommunfullmäktige i Jönköping. Där sa en debattör, som skulle få mig och andra att
förstå hur komplicerat ärendet var, att jag måste begripa att ”det är svårt för en elefant att ta sig
genom ett nålsöga, det är till å trä o trä”...

Tillbaka till skattedebatten.
- Vet inte du vad som står i Skriften?
Så inleddes resonemanget.
-Nja, sa jag, jag tror jag kan ställa upp i tio-kronorsfrågan åtminstone. Men jag vet ju inte vad du
tänker på. Jag känner ju till de där orden: Vi under skatter digna ner... men de står inte i Bibeln.
Då spändes ögonen i mig och Matteus citerades:
”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.”

Som politiker har vi inte till uppgift att tala om för folk vad Gud tillhör. Det var vi överens om. Men att
kejsaren ska ha vad honom tillhör, det är det politikernas uppgift att stå fast vid, och se till så att det
uppfylls. Men finns det då ingen risk för att kejsaren begär för mycket, tar för sig för mycket.
- Har kejsaren rätt att ta ut hur mycket som helst? Kan skattetrycket få bli hur högt som helst?
Tillhör våra löner kejsaren, och så ska vi erhålla veckopeng eller månadspeng?

Det finns naturligtvis ingen naturlag som säger hur högt eller hur lågt skattetrycket ska vara. Det kan
under inga omständigheter vara så att just Göran Persson, Erik Åsbrink och Thomas Östros och för
den delen inte heller Carl Bildt, Bo Lundgren och Lars Tobison har monopol på att förkunna och slå
fast den sanna och absolut korrekta skattenivån.
Jag tror mer på skattepolitiken i Mittens rike, det måste jag ju ärligt tillstå. Och då åsyftar jag förstås
ett Mittens rike, då det inte byggts broar och fasta förbindelser av Olof Johansson och Per-Ola
Eriksson över till Vänstervärldens skatteskyskrapor. Är det något som ska vara lagom, så är det väl
det svenska skattetrycket.

Men jag vill påstå att skattetrycket, nivån på skatteuttaget från kommuner och stat är inte enbart en
fråga om vilka resurser det allmänna ska skaffa sig, det handlar också om vilket förtroende stat och
kommuner visar medborgarna.

Någon gång måste vi våga ställa frågan om inte också skattepolitiken ska vara inriktad på att
uppamma idealitet, hederlighet, sparande, viljan att ta ansvar för sig själv och de sina. Någon gång
måste vi våga fundera över hur rimligt det är - och till vilken grad - att politiken gör medborgarna
beroende. Kan det rent av ligga i politikens intresse att så att säga knyta upp så många medborgare
som möjligt i ett beroendeförhållande. Och kan vi då fortsättningsvis tala med samma valörer om
medborgarskap?

Om politiker krymper individers och familjers och det civila samhällets utrymme, så hamnar vi i en
spiral, då förmågan och engagemanget hos medborgare undan för undan avtar. Politikers uppgift ska
givetvis vara att få medborgare att prestera inte att passiviseras.

Är det socialdemokraterna i Sverige som bedriver socialdemokratisk skattepolitik och inte
socialdemokraterna i Finland, Danmark, Storbritannien och Frankrike, där skatterna sänks? Är det
just de svenska socialdemokraterna som har rätt och absolut inte socialdemokraterna i övriga Europa,
när man där påtalar att det finns ett samband mellan skattetryck och sysselsättningen? Ja, ingen får
mig att tro att de ledande socialdemokraterna i den svenska skattedebatten inser något annat än att
det existerar ekonomiska incitament som till dels styr människans handlande. I den gemensamma
artikel som Carl Bildt, Lars Leijonborg och jag publicerade på DN:s debattsida den 8 juni skrev vi bl a
:
”Internationella studier visar ett tydligt samband mellan skatten på arbete och antalet nya jobb.... Vi
vill att de allra flesta bara ska betala ca 30 procent av sin inkomst i skatt och att ingen skall betala
mer än hälften av en inkomstökning i skatt.”

Skulle det vara allt annat än socialdemokratisk skattepolitik att eftersträva de skattenivåer som
socialdemokraterna stod för 1990, då de tillsammans med folkpartiet och centerpartiet införde den
skattepolitik som då kallades ”århundradets skattereform”, men som nu slagits sönder och samman?
Skulle det vara ett särdeles bra exempel på högerspökande att moderaterna enats med
kristdemokrater och folkpartister om en skattepolitik, som socialdemokraterna för några år sedan
försvarade med näbbar och klor?

Ekonomen Pia Nilsson på Postens privatekonomi har visat att det är låginkomstagare som förlorar på
regeringens skattepolitik. De som tjänar mellan 10.000 och 20.000 kronor i månaden, och i det
löneläget finns nio av tio kvinnor, har i år en marginalskatt på 39 procent. Låginkomsttagarnas
marginalskatt har ökat mer än de högre inkomsttagarnas. Detta är givetvis orimligt! När vi talar om
skattesänkningar så handlar det i allra högsta grad om att förbättra för låg- och medelinkomsttagare.

I regeringens budgetproposition daterad den 11 september 1997, står följande:
”Under perioden 1992 - 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltningen som minskade,
men under senare år är det framför allt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskat.
Under första halvåret 1997 gjorde fortsatta neddragningar inom främst den kommunala sektorn att
sysselsättningen inom den offentliga sektorn fortsatte att minska.”
Så skriver finansdepartementet!

Alltså först skickar regeringen hem kvinnor från den offentliga sektorn, så är det, och det tillstås
öppet och ärligt. Sedan höjer man skatterna mer för dessa låglönegrupper än för andra. Och därefter
rusar Persson ut och säger: Vård, skola och omsorg.
Jag tror jag får säga som en liten grabb sa här borta i Älvängen:
- Jag fattar noll!

Regeringen låter som om man trodde, vilket man förstås inte gör, att det existerar ett slags
nollsummespel mellan skatter och avgifter å ena sidan och sysselsättningen å den andra.....

Ponera att vi skulle höja skattetrycket från nuvarande 54 procent av BNP till 75 procent, att varje
medborgare enbart fick 25 kronor av varje, från första till sista, 100-lapp man förtjänar. Tror
verkligen folk i allmänhet att detta rakt upp och ner skulle innebära radikalt förbättrad vård, skola och
omsorg? Och finns det verkligen någon enda, som föreställer sig att den svarta ekonomin då skulle
minska? Vi vet att den svarta ekonomin skulle öka, att en massa hederligt skötta arbetstillfällen skulle
försvinna. Om man då kommer på, och det skulle man göra, att skattetrycket måste sänkas, så har
man att inse att när trösklar mellan ärlighet och falskhet hyvlats ner av myndigheten själv, så bygger
inte individen lika behändigt upp dessa trösklar igen.

Jag återkommer förstås till påståendet, att en icke-socialistisk regering måste våga visa förtroende för
individer och familjer, våga främja valfrihet och förvänta ansvarstagande. Och skattepolitiken tål att
debatteras utifrån flera sidor än det socialdemokratiska nollsummespelets teori, för den är falsk .

När socialdemokrater och centerpartister efter häpnadsväckande mycket trilskande halverade
arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen, det vill säga arbetsgivaren fick stå för den anställdes sjuklön
under 14 dagar i stället för 28 dagar, så förklarade de sin omsvängning med att det skulle ge flera
jobb. Se där! Om det handlar om avgifter eller skatter eller vad det nu än är, så är det vänligt uttryckt
dumt att förneka individers, hushålls och företags känslighet för ekonomiska incitament.

Och förresten, när staten vill begränsa konsumtionen av alkohol då höjer man skatten, och tobaken
beskattas också hårt för att hämma nyttjandet. Varför i all sin dar skulle då inte höga skatter hämma
sysselsättningen? Regeringen slår knut på sig själv i skattedebatten, och så fort Persson och Åsbrink
tar sig en sväng ut i Europa, så nickar de där bifall till och skriver under på att skattesänkningar
främjar sysselsättningen.

Sveriges framtida välfärd är inte i första hand avhängig av politikers vilja och förmåga att orda om
fördelningspolitik. Sveriges framtida välfärd är avhängig av vårt lands förmåga att skapa
sysselsättning. Detta behöver alldeles uppenbart upprepas ständigt och jämt. Arbetslösheten kostar
150 miljarder om året. Det är nästan lika mycket som utbildning och vård sammantaget. 150
miljarder, det är 17-18.000 kronor per svensk och år.

Det är alldeles riktigt, att regeringen uppnått budgetbalans. Men det har ju skett på barnfamiljers
bekostnad. Det har ju skett genom att vård och omsorg har försämrats, och genom att stöd till
pensionärer och handikappade dragits ner. Budgetbalans har ju skapats genom att änkor har berövats
sin rättmätiga pension och genom att skatterna höjts med över 70 miljarder. Budgetbalansen skulle
självklart uppnåtts på ett för absolut alla vida mer sympatiskt och trivsamt sätt, om det skett genom
att människor kommit i sysselsättning och inte i trångmål.

Det råder egentligen inga delade meningar, det är jag tämligen säker på, mellan socialdemokrati och
de fyra icke-socialistiska partierna beträffande önskemålet att ta bort dubbelbeskattningen av aktier
och ta bort förmögenhetsskatten. Socialdemokraterna inser lika väl som de fyra icke-socialistiska
partierna att vi lever i en allt mer internationell värld, att kapitalströmmarna inte bryr sig om vare sig
stenrösen mot Norge eller Bottenhavet mot Finland eller vattenmassor mot övriga Europa och
världen.

Det är inte rimligt att beskatta riskkapital dubbelt och självfallet helt otillständigt att befria miljardärer
från skatt, medan upptaxerade villaägare och hushåll, som levt mer efter Sparas idéer än efter Slösas,
ska fösas till att betala förmögenhetsskatt.

Jag tror att det frostnupna eller passiviserande företagsklimat vi har i Sverige i hög grad beror dels på
en överbyråkratisering del på en ålderstigen klasskampsmentalitet.

En svensk företagare har idag att hålla reda på ca 4000 regler tryckta på 20.000 sidor. Dessa regler
kan till råga på allt mycket väl förändras under pågående mandatperiod.
Alltså regler förändras bildlikt talat mitt under matchen.

Vi vet förstås också att bidrag föder bidrag och regler föder regler. Regelmassan ökar med 5 procent
om året. Det kan inte vara svårt att förstå att det i synnerhet blir de små företagen, de företagare
som inte har en enhet jurister och administratörer till sitt förfogande, som tröttnar eller tappar modet.
Och det är ju dessa företagare, småföretagare och familjeföretagare, som vi alla säger är nyckeln till
att stänga ute arbetslöshet.

Det är nog ingen tvekan om att det i Sveriges riksdag, bland oss politiker saknas en hel del praktiska
kunskaper och erfarenheter av hur småföretagarens vardag ser ut. Därför har vi nu hamnat i den
situationen att det måste rensas upp i regelverkens snårskogar.

Den andra hämmande faktorn, tror jag, som sagt, är en ålderstigen klasskampsmentalitet.

Debatten låter ju sällsamt ofta som om politiker tror att när företaget får förbättrade förhållanden,
större investeringsmöjligheter, större tillgång till riskvilligt kapital, en arbetsrätt som gör det möjligt att
visstidsanställa under längre tid etc, då går detta ut över arbetstagare. Sverige är ett litet land med en
i jämförelse liten ekonomi. Vi måste ta oss ur den här föreställningen. Vi behöver ta gemensamma
tag. Vi är beroende av varandra över den gamla blockgränsen på arbetsmarknaden.

Visst begriper jag att det existerar ett mått av motsatsförhållande mellan arbetsgivare och
arbetstagare, men det existerar i vida högre grad ett beroendeförhållande. Och det återspeglas
alldeles för lite i debatten!

Under senare tid har förstås regeringsfrågan varit på tapeten. Det sprids nu som ni förstås ha märkt
sådana där kontaktannonser i politikens värld. Först presenterar man sig själv på ett sympatiskt sätt.
Sedan uttalar man sina amorösa eller liknande önskemål.
- Skötsam och kunnig, söker värme och passande parti efter tre års vänsterprassel. Gillar att bada i
näckens rike och har stuga på landet i det gröna och skulle gärna vilja semestra med dig i Mittens
rike.
Undertecknat: Många mysiga nätter på Rosenbad.

Om vi kristdemokrater skulle sätta in en sådan där kontaktannons, så kan jag tänka mig följande:
- Skötsam och from. Nästan helt spritfri. Önskar bredda bekantskapskretsen men mån om fasta
förbindelser. Måttlig i alla avseenden.
Gillar ständiga familjekvällar.

Vi får nog akta oss så att inte politiken fastnar i ett ständigt koketterande eller kanske rättare
epiteterande.

Det finns en hel del som är rädda för spöken i politiken. Det har jag läst och hört talas om. Det är
farbror Persson som tar av sig glasögonen och berättar sagorna om högerspöket.

Och så blir man dessutom placerad i knä. Jag har inte tänkt att sätta mig i Bildts knä, och jag har
aldrig suttit där. Varför skulle man utsätta sig för sådana spetsfundigheter? Jag har däremot
förespråkat att man ska sitta stilla i båten, att man ska göra upp om färdriktningen innan man lägger
ut från land. Det beror på att jag tror mig begripa att man tar sig smidigare och snabbare fram om
man före färden bestämt vart man ska, och om man kan lita på medpassagerares ord och
överenskommelser.

Jag tror egentligen inte jag har sett några fler än Göran Persson och Erik Åsbrink sittande i Bildts
knä. De sprungo dit och hoppade upp, eller ner, i knät alldeles självmant. Det var en ganska komisk
tilldragelse, när de två satt där och sa:
- Eftersom Bildt vill sänka fastighetsskatten så sänker vi nu fastighetsskatten.
Det var väl om något knäsatta åsikter.

Jag har aldrig accepterat den där föreställningen, att den store ska kunna diktera den mindre. Jag
tycker att det är förakt för båda parter, om man inte tror att den mindre eller fysiskt kortare till växten
är så stark så hon eller han kan plädera för sina åsikter och den större så receptiv så hon eller han
kan ta till sig argument. Dessutom tycker jag att det är en oförskämdhet mot Olof Johansson, som
under tre år i ur och skur var lierad med och omfamnad av den stora svenska björnen, att påstå att
den store alltid bestämde. Skulle inte Olof ha fått igenom något? Säg inte det högt till Olle. Du blir
utskrattad. Varför skulle det då te sig värre för Lars, Lennart och Alf att tygla Bosnien-Carl?

Nja, jag tror att folk i allmänhet begriper att detta är perssonsk rappakalja. Därför presenteras det
också emellanåt som spöken. Tro inte på sådana, kära kristdemokrater. Tro på vår politik. Tro på att
saltet gör susen också i små mängder. Jag lovar er att det gör det! Därmed inte sagt något annat än
att vi ska se till så att det finns en stor binge efter den 20 september.

Allvarligt talat. Kristdemokraterna är inte till salu. Men vi fattar och förstår att framtiden fordrar
kompromisser. Och vi ser inte alls kompromisser som något komprometterande, snarare som ett
uttryck för demokratisk mognad. Vi vet av tre års erfarenhet från 1991 till 1994, att det går att nå
samförstånd mellan partier och att den självklara insikten existerar, att man kan inte punktera ett hjul
under en fyrhjuling, ej heller tre och tro att den fortfarande tar sig fram.

För någon vecka sedan kunde man läsa en kravlista från ledande vänster- och miljöpartihåll, i Dagens
Nyheter. Där presenterades den kravlista som Göran Persson och Erik Åsbrink sannolikt kommer att
ställas inför om väljarna så voterar. Nu vet ni ju alla att jag allt sedan 1973 som partiledare hävdat att
vårt parti är icke-konfessionellt, men jag måtte få säga efter att ha läst mp- och v-opuset i DN: Gud
bevare oss!

Det är ju alldeles klart att ju starkare mitten blir i svensk politik desto ogörligare blir det för Persson
att skrämma med högerspöket.

Låt oss nu sätta i gång. Matchen har börjat.

Vi dödförklarar inte Mittens rike, men vi lyser i vart fall tills vidare frid över det. Och satsar med all
vår kraft på att solen ska gå upp över vidare icke-socialistiska landamären med kraft och värme
under sina vingar. Det är det Sverige behöver och det är för att detta ska ske som vi alla engagerar
oss och tar ansvar.