S:t Bernhardshunden härstammar antagligen från de stora mastiff-liknande hundar från Asien som Romarna tog med sig till Europa. Namnet fick den på grund av sitt samband med en grupp munkar som levde i ett schweziskt kloster grundat av S:t Bernhard de Menthon under 1600-talet. S:t Bernhardshunden har under hundratals år stått som en symbol för räddningen i sista minuten. Många och fantastiska historier har berättats om S:t Bernhardshundens förmåga att i Alpernas snömassor gräva fram den vilsegångna vandraren och föra honom till klostret. Det är ett faktum att de schweiziska munkarna vid S:t Bernhardspasset hade god nytta av sina stora, kraftiga hundar när det gällde att återfinna främlingar som gått vilse i snöstormarna. Utanför sitt kloster var S:t Bernhardshunden ända in på 1800-talet bara en myt, men när den blev överflödig i Alperna fann den omedelbart en ny uppgift som sällskapshund, uppskattad i hela Europa.

S:t Bernhardshunden är känd för att vara den enda hunden associerad med en liten konjaks-tunna hängande i ett halsband runt halsen. Lustigt nog är detta rykte ogrundat eftersom S:t Bernhardshunden traditionellt sett aldrig bar små tunnor eller pluntor under räddningsuppdrag. Ansvarig för att ha skapat S:t Bernhardshunden som bärare av alkoholhaltiga drycker är en engelsk konstnär, Sir Edwin Landseer, vars målning av en S:t Bernhard med en liten plunta hängande i ett halsband runt halsen blev ganska populär.