Tränare: Leif Karlsson                                                                                                                                     Lagledare: Hans Rosendahl

                                                                                                                                                                                Så blev det till slut en serieseger för Bie 20 år efter den senaste. Det skall sägas att man många gånger sagt att man inte har det sista lilla flytet som behövs för att vinna en serie men i år har man fått känna på det flytet då man vinner matcher trots mediokert spel. Det såg ganska oroväckande ut under hösten då man ofta bara var 8-10 man på träningen och då kanske 5 ingick i startelvan men det bara flöt på. Men det har ju sagts för, flyt får man inte det kämpar man sig till. Ser man till serielottningen så blev den optimal för våran del då en medioker försäsong gjorde lottningen perfekt med stegrat motstånd vart efter och en avslutning mot ett lag utan någonting att spela för. Tack vare det perfekta upplägget gjorde vi många bra matcher under våren med de tre borta matcherna mot Ärla, Näshulta och Jäder (jäder var väl ingen höjdare spelmässigt men otroligt viktig) som de riktiga höjdarna. En annan stor fördel för våran del var att vi hamnade i Norra serien där de flesta lagen försöker spela boll efter marken och på hemmaplan försöker styra spelet. Det passade oss utmärkt med en sådan som Andreas Cervin på topp då en brytning på mitten och en boll i djupled gjorde att vi skapade mycket chanser. Det gjorde också att vi var bättre på bortaplan (24 poäng) än hemma på Vallen (19 poäng). Det var när lagen började dra sig tillbaka och vi  inte fick igång något passningsspel (beroende på träningsnärvaron?) som det  började gå trögt under hösten. Ser man till matcherna under hösten är det bara Kvicksund, Diana och till viss del Torshälla matchen som är bra.  Annars har vi stora problem i passnings spelet och motståndarna har lärt sig vilka man skall hålla ett extra öga på. Detta syns tydligast  i matchen mot Näshulta som jag tycker fick matchen dit de ville då de sätter en duktig kille på Cervin och vi spelar frustrerat. Samtidigt kommer svårigheterna då vi inser att vi kan vinna serien, från början gick vi in med inställningen att spela matcherna och se var vi hamnar men när vi helt plötsligt skulle prestera något så var det genast svårare. Men ryktet om att vi inte skulle vilja vinna serien var nog mest  oro från styrelse håll över vad som skulle hända om halva truppen inte skulle vilja spela i femman. För i laget fanns det bara 4 spelare som vunnit serien på senior nivå, så serieseger var det många som var sugna på. Segern i Fairplay hade också stor betydelse då vi slapp onödiga avstängningar. Det skall också ses som en styrka att en nyckelspelare som Tomas Ronach endast spelat hälften av matcherna. Det är många spelare som varit duktiga men det är främst två som lyft sig och varit bättre än man trott då tänker jag på  Rickard Andersson som var ettrigare en någonsin och Johan  Rosendahl som slutade spela som en junior utnyttjade sina fysiska egenskaper framförallt under hösten.                                                                                                                                                          Statistik efter säsongens 18 matcher.