Innebandy

Innebandysektionen och dess historia.

I nådens år kring det förra millenniumet drillades unga män i konsten att hantera både svärd, pil och båge. Träningen började i mycket tidig ålder i syfte att när de unga blivit vuxna, skulle de kunna hantera dessa vapen för att freda gård och land när främmande länders styrkor gjorde anspråk på deras kungs territorium. På den tiden var det Svealand och Götaland som skulle skyddas. När barnen vuxit upp och blivit män (fullfjädrade krigare) fortsatte träningen på all ledig tid för att bibehålla sin smidighet och konsten att hantera sina vapen.

Under de kommande tusen åren ändrades hotet mot rikets säkerhet från att ha bestått av kyrkans korsriddare och danskar till nya företeelser som allehanda varelser och föremål såväl på land som i vattnen inom Svensk territorialgräns (12 Nm). I nådens tid c:a 1000 år senare upptäckte en samling pigga och alerta ynglingar att svenska vatten hade eller skulle förmodas kunna hemsökas av främmande varelser (enligt dåtidens uppslagsbok benämndes denna varelse med ordet HAJ), som annars var vanligt förekommande i andra farvatten långt bortom Sveriges gränser.

I mänsklighetens nedärvda gener fanns fortfarande en försvarsinstinkt att skydda land och egendom. Dessa unga gossar startade då en rad olika aktiviteter som de lät kalla SHAS med syfte att bl.a. trimma kropp och själ, för att sedermera kunna skydda sitt konungaland mot den eventuellt uppkomna hotbilden.

Såsom allting i sin linda började det med lek, och enklare typer av redskap användes. Dessa redskap såg ut som harpunpilar som man hade stukat den främre delen på och benämndes med "klubba". Då smidighet i kombination med snabbhet efterfrågades bestämdes att man skulle lära sig strida dels man mot man men även i mindre grupper om tre till fyra krigare i varje grupp, för erfarenheten har visat sig att små snabba grupper kunde förflytta sig avsevärt snabbare än, och hade en högre precision än om alla stred mot alla.

Hotbilden har fram till "nutid" förändrats och eventuella hajar som skulle ha funnits i våra vatten har utplånats eller drivits på rymmen. De nedärvda generna kvarstår dock och i minnet finns det kvar vad som kunde ha hänt om inte SHAS funnits och drivit dessa varelser på drift. Många vill men få äro kallade. Med en målmedvetenhet och idog träning så bibehåller de idag något (obetydligt) äldre ynglingar sin "Styrka, Smidighet och Skönhet".

"En av de få kallade"

Sektionsledare: Torbjörn E