------------------------------------------------------------------------------------------------ Det var Satans fel. En e-mail såpa i skitmånga delar av badassmothafuckinPille. Del 1... Det fans en gång en munk vid namn broder Jakob. Han var lite osäker på sin sexuella identitet, och ibland blev han retad av de andra munkarna när han fick stånd i duschen. -Bögmunk! Bögmunk! Skrek de. Broder Jakob blev ibland lite ledsen, men brukade ändå inte ta åt sig så farligt. I alla fall inte förrän en dag... En vanlig torsdag när broder Jakob skulle duscha visade det sig att alla tvålar bytts ut mot flytande dove, eftersom de andra munkarna klagat hos Abbotten. De hade sagt att de inte vågade använda de vanliga tvålarna av rädsla för att tappa dem när broder Jakob var i närheten. -Antingen byter ni till flytande två, eller så får ni finna er i att vi går runt och luktar illa. Det var kravet de ställde. Abboten som var känslig för dålig lukt vågade inte annat än att lyda... Stackars, stackars broder Jakob. Han var utom sig av sorg och skam. Nog för att han ibland tvivlade på sin läggning, men aldrig att han skulle ofreda någon av de andra munkarna mot deras vilja. Deras brist på tillit fick hans hans munkhjärta att kännas tungt, och han bestämde sig för att han måste göra något för att rentvå sig från brödernas misstankar. En plan tog form under hans kala hjässa... Forts. följer ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del två av den banbrytande och trendsättande e-mail såpan: DET VAR SATANS FEL (del 2, "a new pope") Broder Jakob, som led svårt av de andra munkarnas nesliga brist på tilllit, bestämde sig för att det första han måste göra i sin knivga situation var att helt enkelt göra något för som fick de andra att förstå att de inte behövde känna sig hotade av hans närvaro i klosterduschen. Därför sadlade han sin åsna och gav sig av mot det närliggande nunneklostret. Där, tänkte han, skall jag tala med den nya abedissan om saken. Ryktet säger att hon är väldigt klok och sympatisk. Broder Jakob anlände till nunneklostret i skymningen, och blev genast mottagen hos abedissan. Med darr på sin munkröst, och med tårar i ögonen berättade han om sin situation för henne. Som tröst lät abedissan den förtvivlade broder Jakob lägga sitt huvud i hennes knä, och hon strök med sin kristna hand över hans svala huvudsvål. Käre läsare, tänk er in i följande situation. Två vuxna människor som inte har haft sex sedan sin tonårstid, om ens någonsin, sitter ensamma i ett rum, den ena med sitt huvud i den andres knä. Kommentarer överflödiga. Efter som jag räknar med att samtliga läsare av denna skrivelse är tillräckligt gamla för att veta hur såna här saker går till, tänker jag inte gå in på detaljer, annat än att det hela tog plats på ett skrivbord, och att det inte fanns något glas i fönstrena på den här tiden, vilket naturligtvis fick till följd att en nunna ute på gården lyckades höra vissa karaktäriska läten. Trots att en nunna förmodas leva ett kyskt leverne kännor hon igen samlagsljud när hön hör dem. Och efter som det ligger i den mänskliga naturen att berätta för sina vänner om man har hört något sådant ut genom sin chefs fönster, var det bara naivt av broder Jakob och Abedissan att tro att de skulle konna hålla sitt lilla snedsprång hemligt. Efter som det enda som färdas fortare än ljuset är ett smaskit rykte, dröjde det naturligvis inte länge förrän munkarna i broder Jakobs hemmakloster fick nys om det inträffade. En utomstående betraktare kunde kanske tro att nu var Jakobs läggning fastställd och allt frid och fröjd. Desvärre visar detta antagande på allvarligt bristande insikt i ett klosters ordnings stadgar... Forts. följer ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det var satans fel... (del 3) Abbotten var både arg och förvirrad. Vad hade egentligen hänt mellan broder Jakob och Abedissan. Han kallade Jakob till sig för ett äkta inkvisitoriskt förhör. -Syndare! bekänn, och acceptera din rätt till att dömas! Skrek Abbotten , för så brukar en kyrkans man skrika åt en nättsvart syndare. Uppenbarligen upphörde alla kända grammatiska regler när det var synd och otukt i farten, tänkte han, och fortsatte ivrigt: -Krälen i stoftet och låt ditt syndfulla hjärta öppnas mot botgöringens svärd! (Detta var en ren improvisation, men lät rätt så stilenligt så han lät det passera) Broder Jakob grät och ångrade sig, och det brukar kunna få både tjuvar och mördare förlåtna, men vid ett sådant här vidrigt brott krävdes kraftigare åtgärder. -Säg 10 ave maria och lämna inte klosterområdet tills jag rätt ut den här saken med Abedissan, bestämde Abbotten. Därpå gjorde han korstecknet, slog broder Jakob på fingrarna med krucifixet, och skickade honom i säng utan middag. Följande dag lät Abbotten medela sina munkar att han skulle bege sig till nunne klostret för att tillsammans med Abedissan avgöra vilka åtgärder som skulle vidtas för att bot och bättring skulle uppnås. Hon var ju även hon skyldig till otukt, och säkerligen skulle det krävas både böner och fasta för att ställa problemet till rätta... När Abotten red i väg samlades bröderna runt Jakob. De var naturligtvis nyfikna. -Hur kändes det? -Gjorde det ont? -Hur går det hela till egentligen? -Är det verkligen alldeles nädvändigt att man tar av sina kläder? -Frös ni inte om fönstret var öppet? Frågorna haglade över broder Jakob, som naturligtvis var glad att slippa kallas bögmunk, män ändå inte riktigt vågade svara, för han var lite rädd att det var syndfullt att ens tala om dylika ting... Forts. följer ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det var satans fel... (del 4) Broder Jakob höll sig för sig själv hela eftermiddagen, och gick sedan tidigt till sängs. Just när han tänkt blåsa ut ljuset och lägga sitt huvud på sin tunna hårda munkkudde knackade det på dörren. Det var broder Stanley. Broder Stanley var en av de mest populära munkarna i klostret, och en av dem som varit allra elakast mot broder Jakob. -Gud frid broder, stig in i mitt enkla tjäll. Sade broder Jabob fromt. -Tack broder, Tack. Svarade Stanley försiktigt leende. -Var det något särskillt du ville? undrade broder Jakob, för det var inte så vanligt att någon av de andra munkarna hälsade på honom utan någon anledning. -Ja... till att börja med så ville jag be om ursäkt för allt det där. Ja du vet... Broder Jakob bara log och nickade. Som en god kristen var han naturligtvis berädda att förlåt de ohyggligaste gärningar, och vad var väl broder Stanleys smädelser annat än en guds pröving. Broder Stanley tog sin broders hand... -Jakob, sade han, och utlämnade broder, vilket gjorde broder Jakob lite osöker på vad som skulle komma här näst, anledningen till att jag var så elak mot dig var att jag var avundsjuk. -Avundsjuk? Broder Jakob förstod ingenting längre. -Jo, anledningen till att jag blev munk var att jag också tänkte syndiga tankar om andra män, men jag var för feg för att visa det. -Ehh, Stanley, vi kanske kan tala om dethär senare? Försökte broder Jakob, men broder Stanley hade redan fått något farligt i blicken... Samtidigt hade Abbotten kommit fram till nunneklostret och vandrade raka vägen upp till Abedissan. Forts. följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 5. I klostrets samlingssal satt de tre förtroende munkarna, broder Robert, broder Lars och broder Nils-Göte, och diskuterade. Det var flera timmar sedan Abbotten skulle ha varit tillbaka från nunne klostret. Detta var före telefonernas tid, så man kunde inte ringa och söka honom, och vägarna var osäkra och fulla av banditer. De var nu oroliga att något hänt och beslöt att kalla till ett möte i aulan. Sagt och gjort. Alla bröderna satt samlade, och det dröjde inte länge innan bröderna enats om att de tre förtroende munkarna skolle bege sig mot nunneklostret för att möta Abbotten. De övriga munkarna skulle samlas i förbön så att gud skulle ge sitt beskydd om det var så att Abbotten var i fara. Man vinkade av sida vandringsmunkar och satt snart samlade i bönestugan. Någonting var fel... Kapellmästaren försökte stämma upp en av bönesångerna han var så förtjust i. Normalt sett var detta, naturligtvis förutom den magnifika örtagården, klostrets stolthet, och stod inte gregorianernas skönsång efter. Nu var det något som misstämde. Kapellmästaren, broder Milford, skulle nog ha slitit sitt hår, om det inte redan vore bort rakat, men stampade i allafall irriterat i marken. Han räknade samman körens olika sektioner, och fann till sin förvåning att det saknades två man. Efter en snabb sammanräkning fann man att varken broder Jakob eller broder Stanley var närvarande. Skaran blev åter igen orolig. Att två bröder sakandes från bönen var något som aldrig förr inträffat. Något måste naturligt vis ha hänt dem. Med andan i halsen började bröderna leta efter de försvunna, och gick först till brunne för att se om de kunde ha fallit i och drunknat eller något annat otäckt, men till sin lättnad fanns inget annat än vatten att finna i djupet. Man beslöt nu att se efter i brödernas respektive kammare. Kanhända låg de sjuka och svaga i stor nöd och ensamhet?... Ånej, kära läsare, synen som mötte dem när de trädde in i broder Jakobs kammare var inte bilden av någon sjuk och sorglig skepnad. Och trots att man lyckats finna de båda saknade samtidigt var det ingen som prisade Gud där de stod i dörröppningen och ertappade två av sina bröder omslingrade i syndens svettiga värv... Fortsättning följer ------------------------------------------------------------------------------------------------ Nu kommer den efterlängtade del 6! Det var Satans fel...(del VI) De tre förtroende munkarna han skrämma upp varandra riktigt rejält på vägen till nunneklostret. De hade hoppats på att de akulle möta Abbotten på vägen, men detta hade icke skett. De spekulerade nu i om hedniska rövare, vikingar eller saracener, hade plundrat klostret och förslavat eller kanske dödat alla dess innevånare. De kände sig lite lättare till mods då de tillslut kunde se nunneklostret stå på samma sätt som det alltid hade gjort, men när de kom närmare frös deras munkhjärtan till is. Innifrån trädgården hörde de sin kära Abbott böna och be med svag röst... -Nej, nej, inte mera nu. Inte en gång till. Jag klarar det inte. Det gör så ont... Hans röst var svag, som om han utstått otroliga umbäranden. Då och då hördes ett gällt kvinnoskrik. Uppenbarligen var rövarna kvar i klostret och utsatte Abbotten och nunnorna för onämnbar tortyr och gruvlig smärta. Munkarna, som allihop var krumma stackare, totalt oförmögna till hjältedåd poch våldshandligar smög och gömde sig i skogen. Vad skulle de ta sig till? Samtidigt satt broder Jakob och broder Stanley med skammens rodnad på sina blanka skallar i samlings salen, omgiven av sina bröder och dess anklagande blickar. Ingen visste vad de skulle säga, så tystnad rådde. En kall obehaglig tystnad. Broder Jakob visste inte vad han skulle ta sig till... Plötsligt tyckte han sig till sin förvåning se förbittringen bytas mot intresse i flera av sina bröders blickar. Plötsligt frågade en av dem: -Broder Jakob, du har nu varit med om saker som vi andra inte ens kan föreställa sig, hur var det egentligen. Vilket var bäst? Man eller Kvinna? Jakob vågade först inte svara. Han var orolig att det var ett trick av något slag. Han såg sig omkring, men nu var isen bruten och all fientlighet som bortblåst. -Jovars... Svarade han tvekande, Det beror nog precis på hur man är lagd... Jak tror nog att vi munkar tenderar att överdramatisera det här med sex och all det där ni vet... Nu började munkarnas i tresse vakna på allvar, och broder Jakob märkte att de förväntade sig att han skulle förklara närmare... Fortsättníng följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Here it comes! Del 7 Broder Jakob fortsatte med sin utläggning. -Jag tror att det är fel att kalla sex syndigt. Om tanken med vårt celibatlöfte är att vi inte skall ha något som stör vårt kall att tjäna Gud fader, så har det ju gått fullständigt fel. Jag tror att vi munkar, och kanske nunnorna också för den delen, är så frustrerade av att leva i celbat, att vi inte tänker på annat än sex. Många av munkarna ropade glatt ut sitt bifall, och strax utbröt ett livlig teologisk debatt, såsom det alltid gör när flera religiösa människor samlas på ett ställe. -Fri sex åt alla! Ropade brode Stanley, och försökte omfamna broder Jakob. Han var så påträngande att han Jakob var tvungen att hota honom med stryk för att freda sig. -Fri sex åt alla! Ropade flera andra munkar också, och även om de utryckte sig lite diskretare än broder Stanley, så var det uppenbart hur många av munkarna som gått och trånat efter någon annan broder i smyg. Det måste ju otvivelaktigt finnas vissa skäl att en man frivilligt väljer att leva som munk med andra män som sit enda sällskap. De flesta gav dock utryck för en önskan om flera kvinnor i klostret. -Jesus var svart! skrek broder Selassie. -Jesus fanns inte alls, skrek den skäggiga broder Marx, och inte Gud heller. Han är ett opium för folket. Ingen lyssnade på dem så de gav sig av från klostret i hopp om att skaffa egna lärjungar. (broder Selassie sägs ha återfunnits stenhög och med dreadlocks på Jamaica flera år senare, vart broder Marx tog vägen vet ingen, men han sågs sist vandra mot öster...) Nu satt alla munkarna helt överens, och även lite smått upphetsade i samlingsalen. Alla var för att celibatlöftet inte var något att hänga i julgranen, och alla längtade efter att träffa galanta damer, ja i alla fall alla utom broder Stanley och några andra bögmunkar. Det var bara ett broblem... Vad skulle Abbotten säga om det här? Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det var satans fel... del 8 Utanför nunneklostret satt tre små munkar och darrade av skräck. Innifrån hördes fortfarande skrik, men de började långsamt minska i styrka och dog tillslut ut i ett plågat stön. Våra förtroende munkar satt nu med gråten i halsen. Hade deras kära Abbott blivit torterad till döds medan de satt där och darrade som de små fegisar de var? De var tvugna att åtminståne försöka rädda honom. De smög försiktigt, försiktigt fram mot nunneklostret. Fram till väggen och på tå mot fönstret. Långsamt sräckte de sina skalliga huvuden uppåt, väl medvetna om att deras sista stund var kommen om någon av de hedniska illgärningsmännen skulle upptäcka dem, stålsatte de sig mot den hemsak syn som skulle möta deras fromma blickar. Broder Jakob och de andra munkarna satt och oroade sig i klostrets samlings sal. De hade efter mycket om och men enats om att celibatlöftet borde upphävas, men hur skulle de kunna lägga fram det förslaget till Abbotten. Han var en mycket sträng man, och broder Jakob rös vid minnet av den utskällning han fått efter att ha bedrivit otukt med Abedissan. Någon av munkarna föreslog att man skulle lämna klostret och bli en såndär kringvandrande munkorden i stället. Det var ingen som egentligen ville överge det trivsamma klostret och egentligen ville de helst ha med sig sin Abbott i sin nya ordning. Men, enades de, om inget annat hjälpte var det sista utvägen. Plötsligt slog dörren upp, och in stormade förtroende munkarna med andan i halsen. Alldeles vita i ansiktet av ren och skär skräck... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ För att stilla eder längtan... Del 9: Förtroendemunkarna var så ifrån sig att det inte gick att höra vad de sade, men det stod helt klart att de bevittnat något fasansfullt. Efter att de fått varsin kopp lugnande kamomill te började de så smått sansa sig till en sådan nivå att de kunde berätta vad som hänt. Med gråten i halsen avslöjade de att när de slutligen tagit mod till sig och vågat kika in i nunneklostret hade deras kära Abbott fallit till föga för köttets frestelser. Han låg fullkomligt utmattad efter att ha njutit syndens lustar, inte bara med Abedissan, nej, utan med var ända en av de 37 nunnorna. Tydligen hade broder Jakobs besök sått ett lustans frö i de oskuldsfulla gudstjänarinnorna, och förvanlat dem till fallna fresterskor som lockat deras stackars abbot i fördärvet. Bröderna blev först helt tysta, men det skri av fasa och bestörtning som förtroendemunkarna väntat sig uteblev. Istället hördes glada hurrarop ljuda i samlingssalen. -Hurra! Skrek de skalliga i kör. -Mot nunneklostret bröder! -Mot köttslig fröjd! I en ända upphetsad hord rusade munkarna åstad. Lättade till sinnet att även deras Abbott hade kommit på nya tankar kunde de knappt vänta tills de befann sig i en nunnas famn. På rekord tid var hela brödraskaran framme, där nunnorna, glatt överraskade, tog emot dem med öppna armar och ben. Många av munkarna och nunnorna var på det hela tagen helt okunniga i den här typen av aktiviteter, så i början hände en del komiska missöden, men efter bara ett litet tag hade man fått upp ångan och det sexuella umgänget gick som en dans. Sällan hade det varit så skoj att gå i kloster, och lyckan verkade fullständig. Men, kära läsare, så som vi innevånare i den verkliga världen så snart får lära oss: När något verkar för bra för att vara sant, är det oftast just vad det är... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det var satans fel... (del fucking 10) En härlig tid följde för de guds tjänare vi lärt känna så väl. Inga fantasier var för djärva för att uppfyllas. Ibland möttes man i nunne-klostret, ibland i munkklostret. Det hände även att man kompromissade och träffades i någon skogsglänta på halva vägen. Bögmunkarna fick också vara med, och ingen tog illa vid sig. Broder Jakob, som kommit fram till att han var rätt så dubbelpipig, tog för sig av det bästa från två världar. Samtidigt såg Abbotten och Abedissan till att ingen tilläts försumma sina religiösa plikter. I en sådan stämning av både andlig och världsig kärlek blev både nunnor och munkar så äckligt rosafärgat harmoniska att det gjorde utomstående betraktare fysiskt illamående. Det var inte bara deras goda humör som stack omgivningen i ögonen. Det var även det faktum att de hade börjat...ja, helt enket att knulla som kaniner, som framstod irriterade. I de två närligande byarna Dräggsbo och Dyngby började innevånarna betrakta klostren med avsky och avund. På den här tiden var det absolut ingen dans på rosor att vara bonde. Missväxt, farsoter, hedniska plundringar och betungande skatter gjorde livet surt för jordbrukarna, och det ända som kunde få tillvaron av ryggbrytande slit lite ljusare var humorn. Särskillt populära var skade glada skämt om munkar och nunnor, som ju trots allt hade det lite värre än en bonde, just för att de inte fick pöka. Ni har nog själva hört historier som härstammar från den tiden. Ni vet, nunnor cyklar utan sadel, nunnor leker med ljusen, munkar vallar fåren och så vidare. Nu hade man inte ens det billiga nöjet kvar. Missnöjet spred sig i bygden... Fortsattning följer.. ------------------------------------------------------------------------------------------------ © Richard Söderlund ------------------------------------------------------------------------------------------------