------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 11 Det är svårt att veta exakt vad som orsakar vad i en historisk process. Förmodligen var det broder Stanley som fick bägaren att rinna över för bönderna. De kunde nätt och jämt stå ut med att snubbla över kopulerande munkar och nunnor överallt i markerna. Skulle man plocka svamp eller jaga i skogen så kunde man ge sig fan på att stövla rätt in i ett samlag. Lika så om man gick till stranden för att fiska. Men broder Stanley, som hade svårt att hantera sin nyvunna sexualitet, gick gång på gång över gränsen, och dök upp på de mest förunderliga platser tilsammans med någon omdömeslös bögmunk eller nunna. Men när bönderna började ertappa honom att gång på gång ofreda boskapen i hagarna, då gick det förlångt. Bönderna samlades till ett hemligt möte för att diskutera problemet med de två sexklostren och dess innevånare. Några av de yngre och mer hetlevrade bönderna ville helt enkelt storma eländet och driva ut packet i skogen, vilket fick några av de allra äldsta att fullkomligt gå i taket av nostalgisk upphetsnig, för de mindes den gamla goda tiden då man brukade plundra och bränna kloster mest hela tiden. De mer tänkande individerna i sällskapet hade dock funderat ut en plan som fick alla nöjda. Man misstänkte nämligen att kyrkan på högre ort skulle ha en hel del att ivända mot detta nya levnadssätt om det kom till deras kännedom. Man beslöt helt enkelt att sända ut en grupp mannar till ärkebiskopen i närmaste stad och skvallra... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det är höst. Det är mörkt. Du har krockat bilen. Dina pengar är slut. Dina husdjur har drabbats av en mystisk farsot. Systrarna Graaf har släppt en skiva. Hur kunde det bli så här?... Det var Satans fel... (del 12) Ärkebiskop Svintus satt bekymrad på sin kammare. Fönsterluckorna stod på vid gavel (se där käre läsare, ett sätt att öppna fönstret före glasrutornas intåg på världsmarknaden... HA!) för att vädra ut gödselstanken. Tidigare under dagen hade han haft en kommite bönder från byarna Dräggsbo och Dyngby, och de hade fått hnom mycket orolig. Det var inte deras bristre i den bersonliga hygienen som störde honom, utan de klagomål de hade framlagt. Det var uppenbarligen så att munkarna och nunnorna i de två närliggande klostren fallit till föga för köttets frestelser och numera helt hängav sig åt nattsvart och syndfull promiskuösitet. Ärkebiskopen kunde knappt ens för sin inre syn föreställa sig hur nattsvart och syndfull promiskuösitet såg ut, men så mycket visste han att det var något som väl gick in under begreppet sexuell perversion. Något kyrkan såg mycket alvarligt på. I sitt stilla sinne önskade Svintus att brottet hade varit mindre fruktansvärt. Som mord eller så. Ärkebiskop Svintus satt på sin kammare, och han brottades med djupa grubblerier. Munkarna och nunnorna i de för oss nu så välkända klostren levde samtidigt livets glada dagar. Just nu var alla samlade i en alldelles ny variant av plockepinn. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur detta gick till, utan hänvisar till begreppet "nattsvart och syndfull promiskuösitet". Ingen anade vad som var i görningen. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 13 Bönderna i Dyngby och Dräggsbo kände sig nöjda och skadeglada, för de visste att när som helst nu..., så skulle saker börja hända i bygden. Varken munkarna eller nunnorna anade oråd. De levde i en rosa fluffig kärleksvärld, och märkte inte de hemlighets fulla och illvilliga blickar som ortsbefolkningen gav dem då de möttes. Vår gamle bekant broder Jakob låg andfådd och tillfredställd på alla plan och flämtade bland vinrankorna i klosterträdgården efter en hårdhänt trekant tillsammans med syster Alice och broder Stanley. Ingen av dem hade en blekaste anig om de problem som Ärkebiskop Svintus brotades med. Han hade efter moget övervägande betämt sig för att försöka hantera saken lokalt, dvs. låta bli att blanda in Påven i historien. Detta var nämligen en skandal Svintus kända att han hels lät bli att förknippas med. Sålunda skickade han bud efter socknens överinkvisitor: Purificator Nikodemus. Nikodemus var en anmärkningsvärd man. På den här tiden var det kyrkan som erbjöd karriär möjlighteter åt den som inte föddes rik. Ville man ha en ordentlig utbildning utan att ha täta päron fick man försöka bli präst. Ville man tortera, mörda och få utlopp för de mest frånstötande sadistiska böjelser utan att hamna i fängelse, sökte man sig till inkvisitionen. Nikodemus var en sann naturbegåvnig och hade på rekordtid avancerat till purifictor. Hans meritlista var imponerande. Det enda som kom i närheten av hans förbluffand resultat var digerdöden. 100 års kriget kom först på tredje plats. Det var med andra ord en av de mest hängivna guds tjänare som stod att uppringa på den här tiden. Ärkebiskopen skrockade nöjt för sig själv. Darra månde syndaren, ty domens timme äro slagen. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 14 kan du hoppa upp och hajja! En flock med korpar följde i hans spår, där han gick ensam i sin svarta kappa. Vanligtvis brukade man sända ut ett sällskap på två till tio inkvisitorer, men inte i de fall där purificator Nikodemus var satt på fallet. Inte bara för att purificatorn helst arbetade ensam, utan även för att de andra guds tjänarna kände sig obekväma i hans sällskap... Nikodemus vandrade vägen fram, och dödskuggan följde i hans spår. När han passerade någon resande kunde de kända en rysning genom kroppen, och ett vindpuss av bränt kött svepa förbi... Purificator Nikodemus var en kraft att räkna med. Han bar med sig en väska fylld med de ohyggligaste instrument. Han var så fruktansvärt nådlös att själve Satan var glad att han stod på Guds sida, ty han fruktade att med en sådan man i helvetet skulle hans position som den ultimata ondskan vara hotad. Giftormarna flydde när han nalkades, och sluligen stod han på backkrönet och blickade ut över dalen vid hans fötter. Han kunde se munklostret i öster, nunneklostret i väster samt de båda oansenliga bondbyar han inte ens brytt sig om att lära sig namnen på... I byarna och klostren ryste innevånarna till när mörka moln plötsligt skymde solen. Purificator Nikodemus skrattade. Det lät som när man drar en kniv mot en sten. Gud varen edra själar nådiga, tänkte han och fortsatte mot sitt mål... Fortsättnig följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 15 Purifikator Nikodemus såg sig om. Allt verkade fridfullt och lugnt. Att inga fåglar sjöng var inget tecken på att något stod illa till. De tystnade alltid då han nalkades. Under sin karriär hade han skådat de mest utstuderade syndfullheter, och här var så stilla att han började undra om han fått en felaktig vägbeskrivning av Ärkebiskopen. Inte för att det spelade någon roll. Av erfarenhet visste han att han nog skulle kunna gräva fram en syndare i vilket fall som helst. Det kunde ofta räcka med att han bara visade några av sina tortyrinstrumet för att folk skulle börja bekänna av hjärtans lust. Plötlsligt väcktes han ur sina dagdrömmar av ett kontigt ljud. På en äng vid sidan av vägen kunde han se en Naken munk springa runt och jaga en skock får. Nikodemus iaktog scenen. Munken var som besatt. Åtrån lyste ur hans ögon. Han hade full erektion och hans könsorgan var inlindat i bacon. Det var broder Stanley som hade kommit på en alldeles ny grej, och hans eda problem att få tag på någon att prova den med. Plötsligt hejdade han sig. Vid vägkanten stod en svartklädd man. Broder Stanley kände sig plötsligt mycket illa till mods, och trots att mannen bara log, nickade, som om han fått något bekräftat, och gick vidare, kände han det som någon hade tagit en stor tugga ur hans hjärta och spottat ut det framför hans fötter. När han kom till sans igen märkte han att han uppenbarligen hade blivit impotent i rena förskräckelsen. Allt bacon hade fallit av och låg i en hög vid hans fötter. Fåren kunde andas ut, men broder Stanley kände på sig att det inte var så bra att mannen var på väg rakt mot klostret. Om han inte hade varit den fega lilla bögmunk han varit skulle han tagit en genväg och varnat sina bröder och systrar, men i stället smög han iväg och gömde sig i en övergiven lada, där han förgäves satt och ryckte och drog i sin lilla munksnorre en stund, men han kunde verkligen inte få upp den igen. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 16... in yer face! Abbotten hade skavsår i dag, så Abedissan fick söka sin tillfredställels med en annan munk. I den stämning av absolut kärlek som rådde i det kristna sexkollektivet fanns ingen svartsjuka. Abbotten satt nu i klostergården och åt av en vindruvsklase. Vinden susade, och om man lysnade nog kunde man höra ljud av oräkneliga kärleksakter i närområdet. Han lade inte märke till att fåglarna inte längre sjöng, och i sitt tillstånd av komplett sötsliskig och totalt fullkomlig harmoni hade han inte en tanke på att det kunde finnas någon som hade några invändningar mot den nya form av gudsdyrkan man hade börjat praktisera så nyligen. Därför anade han inte oråd när han såg den svartklädda främlingen nalkas klostret, utan drog den ytterst felaktiga slutsatsen att det var någon som kommit för att ansluta sig till munkarnas fromma, och numera också glada, skara. När mannen bestämt bultade på klosterporten öppnade Abbotten med ett nyfrälst leende på sina läppar. -Guds frid! Sade han och höll artigt upp dörren. -Det tror jag nog. Svarade purifikator Nikodemus, och stack honom i ögat med ett glödgat järn. Abbotten blev så förvånad att purificatorn hann sticka honom i det andra ögat också innan han insåg att det var läge att börja skrika. Munkarna och nunnorna hejdade sig mitt i rytmen, och blev alldeles kalla inombords, för även om de vant sig vid att höra skrik på området, var detta i sanning inget lustfyllt läte. Smärta var något de nästan hunnit glömma att det överhuvudtaget existerade, men detta var otvivelaktit ett skrik av smärta. En djup och obeskrivligt brännande smärta... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Det är väl DEL 17 i ordningen nu? Rätta mig om jag har fel... ... Alla munkarna och nunnorna sprang skräckslagna ut till klostergården. Där möttes de av en hiskelig syn. Purificator Nikodemus stod svartklädd i porten med glödgat järn i hand och den skrikande abbotten vid sina fötter. Han stod i motljus och hans skugga kastades lång och spretig på grusgången. Det hela var faktiskt riktigt estetiskt och skulle nug sett bra ut på bild, men detta var före kamerans tid, och ingen hade riktigt tid att måla av scenen. Nikodemus tod ett steg över den skälvande kroppen och stod nu inne på gården, effektivt blockerande den enda dörren i muren. Han lät blicken svepa över samlingen halvnakna människor somm stod med stora ögon framför honom. -Jesus led för världens synder, och nu har tiden kommit för er att följa hans exempel. Sade han och drog från ingenstans fram ett mycket obehaghagligt instrument av rostfrittstål som med sina oräkneliga vassa utväxter med all önskvärd tydlighet visade att den inte var avsedd för att skaffa kompisar med. Bönderna nere i Dyngby och Dreggsbo svepte sina lortiga rockar tätare omkring sina knotiga kroppar. Solen hade gått i moln, och asfåglar kretsade på himlen. En stämninga av osäkerhet spred sig utan att någon visste varför, men när skriken började eka från klostret visste man med ens. Det var domens dag. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ De svarta molnen hopas över dalen vars innevånare vi känner så väl. Även på vår tid, trots kärnvapenhotet och miljöförstörningen skall vi skatta oss lyckliga varje morgon vi vaknar och minns att purificator Nikodeums inte står bredvid vår säng och stirrar på oss med en taggtrådsinlindad kofot i näven... Det var Satans fel... del 18 Byinnevånarna samlades snabbt till ett krismöte. Det stod ganska klart vad som var å färde i klostret. Bönderna var lite förvånade. De hade väntat sig att ärkebiskop Svintus personligen skulle ha rest dit och läst lusen av de liderliga gudstjänarna, inte att han skulle ha skickat inkvisitionen på de olycksaliga stackarna. Detta antagande visar naturligtvis på en svårartad brist på kunskap i kyrkans bestämmelser och regelverk, ty vad kan för en munk eller nunna vara värre än sex. Nåväl, man kan knappas klandra bönderna för detta. De var enkla grisodlare som i sin enfald såg mord och stöld som grova synder, och de hade naturligtvis i sin okunskap snarast betraktat munkarna och nunnornas kärleksliv som ett smula opassande snedsprång. Nu satt man samlade på marknadsplatsen i Dyngby och höll rådslag. -Jag tycker nog att de får vad de förtjänar, sade mjölnar-Anders, men alla visste att mjölnaren var extra bitter mot andras privatliv efter som han var så ful att han sjäv aldrig fick något. Den allmänna stämningen i byn visade att man nog tyckte att något borde göras för att hjälpa de stackars syndarna, möjligtvis med undantag för broder Stanley som med sina perversiteter fått flera kor att sina eller springa till skogs. Det var tillslut slaktaren Roy, som var ansedd som hårdingen i sällsakpet som föreslog att man skulle samla i hop en skara raska karlar och traska upp till klostret och se till att inkvisitionen inte tog sig för något överilat i sin reningsiver. Trotts att detta eviga knullande gått samtliga närvarande på nerverna var det väl knappast något att bli bränd på bål för. Sagt och gjort. Ett gäng av det tuffaste och lerigaste bönderna, ledda av slaktarn Roy och smeden Mike, som båda var riktiga actionhjältar gav sig beslutsamt av mot klostret för att skipa rätt... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 19 -i tinningen från femte våningen Purificator Nikodemus var en man som kunde konsten att förena nytta med nöje. Ja, sannerligen, han var faktiskt en riktig lidandets Frank Sinatra. Nu höll han precis på att kompnera ett nytt musikstycke. Han tänkte kalla det "syndar symfonin", och han spelade på ett mycket speciellt instrument som han kallade "smärtorgel". Han hade med hjälp av hammare och spik kontrollerat varge enskilld munk och nunnas tonläge när de tjöt av smärta. Därefter hade han kedjat fast alla i en speciell ordning, och nu gick han livfullt runt och framkallade melodier med en stor glödgad tång. Då och då kastade han, fortfarade i takt med musiken, in några kärnfulla och välvalda ord. Bekänn! Känn Guds vrede, syndare! Blöd för Jesus! Purificatorn kände på sig att den ljuva msuíken flödade upp i självaste himmelriket, där Gud, Jesus och alla helgonen satt samlade över en bägare med någon av paradisets nektar och njöt i fulla drag av hans artisteri. Han var så inne i sitt skapande att han inte hört att en skara upprörda bönder tågat upp till klostret. Han hade inte heller lagt märke till de frenetiska knackningarna på dörren. Roy, slaktaren, som var en handlingens man tyckte att de vore snopet att komma tillbaka till jäntorna i byn utan att ha fått något värt att berätta uträttat, och sparkade till slut in dörren med dunder och brak. Men då hörde Nikodemus tillslut. Och han var inte en man som tyckte om att bli störd i sitt arbete... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ *****ett slags jubileum***** Del 20 Den svartklädde mannen höll en stor upphettad tång av järn i sin hand. Han vände sig långsamt mot den lortiga bodehorde, och han log. Det var kanske inte ett sånt leende som man blir väl till mods av att se, men det var i alla fall ett leende. -Guds frid, mina vänner. Sade purificatarn, och han fick höja rösten för att överrösta de ömkliga jämmrandet från de kedjade på väggarna. -Vad kan jag stå till tjänst med? Fortsatte han, och nöp lite förstrött med tången i bröstvårtan på den närmast nunnan, vilket frambringade ett perfekt A-moll. -Hörru, lägg av me de där va! Sade Roy och knep i hop ögonen på actionhjältars vis. -Just det! Sade Mike kaxigt och skjöt fram hakan på actionhjältars sidekicks vis. Bakom stod resten av bönderna och muttrade hotfullt, naturligtvis på actionhjältars backup-statisters vis. Nu log purificatorn igen, och nu var det ett såntdär hånleende som inte sprider sig till ögonen, och som facktiskt är mer hotfullt än glatt. (Ja, kära läsare, ni gissade rätt, på filmskurkars vis.) -Ni måste väl förstå, mina herrar, att genom att ingripa i mina inkisatoriska förhör går ni emot självaste Guds vilja, vilket faktisk gör även er till syndare. Sade Nikodemus, och detta var han säker på, för han visste mer om syndens natur än den mest nattsvarta syndare. Men Roy tog ett steg framåt, och nackmusklerna for omkring som tvålar i ett bakar under hans hud, och purificatorn förstod nu, att det inte skulle gå att tala karlarna till rätta. Då log han ännu en gång, men denna gång var det riktigt glatt. Han tog fram ett taggigt instrument ur sin väska... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ © Richard Söderlund ------------------------------------------------------------------------------------------------