------------------------------------------------------------------------------------------------ Del förtioett (41) av den litterära produktionen "Det var Satans fel..." Han bet sig i läppen och knep i hop sina ögon så hårt att han fick kramp i en massa sådana där obskyra små ansiktsmuskler man inte ens vet om att man har förrän man får kramp i dem. Hans kropp var spänd som en stålfjäder, och han bara väntade på slaget som skulle sända ut hans själ i evigheten. Han väntade ganska länge. Så länge att han faktiskt inte orkade vara så där spänd och illa till mods längre. Han kände sig lite otåligt, till och med. Jag menar, skall man nu acceptera sitt öde och gå i döden utan att knota, så känns det ju som en grundläggande förutsättning att man slipper vänta så förbannat länge, för då är det lätt hänt att man hinner ångra sig... Broder Jakob blev med ens medveten om vad som skedde omkring honom. Han hörde skrik och skrän samt klangen av stål mot stål alldeles intill honom. Han öppnade försiktigt ett av sina munkögon. På varsin sida om honom stod de två sista stridsmännen ur respektive trosuppfattning. Det var broder Morbicus och broder Stanley som kivades som två sexåringar om vem som skulle få tillfälle att slå ihjäl honom. De skrek hysteriskt ut en fullkomlig lavin av religiösa slagord av alldeles för exklusiv karaktär för att kunna återges i skrift, samtidigt som de vevade sina vapen mot varandra som ett par välsmorda väderkvanar i orkanvind. Broder Jakob var plötsligt inte alls redo att låta sig dödas. Inte av två sådana kompletta idioter. Dessutom blev han sur. Väldigt sur. Rasande, faktiskt. Han såg det som så, att det han och hans vänner genomfört i sin dal, kunde både Gud och Satan ha ställt upp på. Gud skulle ju föreställa vara god, så hade det sagts honom i alla fall, och då borde han ju väkommnat deras demokratiska kärlekskollektiv. Dessutom, tänkte han, om nu gud valt att inte godkänna deras nya livsstil, borde ju Satan faktiskt ha tagit dem till sig bara för att reta Gud. Men nej nej... Båda de två höga herrarna hade vänt dem ryggen. Inte något stöd någonstans hade de fått. Broder Jakob var med ens fylld av den djupaste ilska och den allra hetaste livslust man tänka sig kan... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 42 Guds förkämpe, broder Morbicius slogs våldsamt mot Satans Dicipel, broder Stanley, mannen som förut var en vanlig munk med stark sexualdrift. De slogs för sin tro med den välsignades hängivenhet... Mellan dem satt broder Jakob, och han var inte glad. Han var fylld av ett raseri som inte fick plats i hans egen kropp. Han, som nyss satt och välkomnade döden, var fast besluen om att inte ge någon av dessa galningar nöjet att få slå i hjäl honom. Med ett vrål kom han på fötter, och de två krigarna liksom kom av sig i sin gudomliga duell. Brodr Jakob stod och skrek med sina lungor fulla kraft. Rakt ut. Han hade en del uppdämd vrede som måste få utlopp. Mobicus och Stanley stod och fånglodde på honom, men han var inte klar ännu... En betraktare skulle varit frestad att tro att det var ett mirakel som just nu utspelades, men ni, kära läsare, har utan tvivel observerat att broder Jakob inte hade några övernaturliga krafter på sin sida. Följaktligen var de nästkommande händelserna bara en produkt av hormoner... Precis som mödrar har räddat sina spädbarn genom att med övermänsklig styrka lyfta undan nedfallna träd från sina barnvagnar var han uppfylld av så mycket desperation och adrenalin att de vanliga begränsningar som vi människor ständigt måste dras med inte hade någon makt över honom längre. Alltså grep han skrikande och utan förvarning tag i broder Stanleys ben, och innan någon förstått vad som höll på att hända svingat hans kropp som en klubba i en vid båge och drämt till broder Morbicus med honom. Broder Stanleys huvud krossades som ett äggskal mot broder Morbicus rustning, och kraften i slaget fick krigsmannen att kastas iväg över torget som en vante, tills hans färd fick ett abrubt slut mot vägget på Roys smedja så att hans nacke bröts så lätt som ingenting. -Där fick ni era grisjävlar! Skrek broder Jakob åt de båda döda kämparna medan han utförde en hastigt improviserad krigsdans. Gud och Satan var mycket snopna... Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 43 Broder Jakob, som alltid ansett sig vara en fridens man, och som så ofta varit fylld av tvivel på sig själv och legat sömnlös på nätterna grubblandes över något litet problem som spökat under hans rakade hjässa, hade just med övermäsklig kraft och beslutamhet använt en av sian fiender som slagträ för att klubba ned en annan. Detta hade resulterat i två människors död och broder Jakob kände sig faktiskt riktigt... stenhård. Gud var övertygad att det var Satan som helt plötsligt övergett sin gamla förkämpe för att stödja broder Jakob i stället, och han spottade och fräste över ett så lumpet trick. Satan spottade och fräste han också, för han var övertygad om att det var Gud som hade gett sitt stöd åt den ensamme mannen som stod och såg stursk ut nere på torget. Ingen av dem kunde naturligtvis drömma om att den lille osäkre munken kunde gjort detta av egen kraft... Men när Gud och Satan ungefär samtidigt märkte att deras respektive antagonist spottade och fräste han också så förstod de att något skumt hade hänt, och de försökte vända situationen till sin fördel. -Prisa din Gud Fader i hans härlighet, broder Jakob, ty han har skänkt dig segern i sin himmelske nåd... Försökte Gud. -Stopp och belägg din gamle hycklare! Skrek Satan upprört, och förstatte: Hylla den onde, Jakob, Pris ske mig! Jag har hjälpt dig att segra över Guds här. Hail Satan! Båda käbblade i munnen på varandra för att övertyga sin åhörare om att de var värda hans böner och tro, men broder Jakob bara log så där hånfullt som man bara gör när man är helt och hållet säker på sin överlägsenhet. Han lät dem hållas ett tag, bara för att det roade honom, sedan bröt an tvärt in i deras barnsliga gräl. -Håll käften era värdelösa legender. Ni är ta mig... (han hade tänkt säga "fan", men ångrade sig i sista sekund) TUSAN de sämsta mytologiska manifetsationer av människans religiösa föreställningsvärld jag någonsin sett... I HELA MITT LIV! Gud och Satan hade kanske sett milharder år komma och gå. Satan hade planlagt byggandet av ett torn som sträckte sig från marken upp till himmelen. Han hade fått två städer att bli så dekadenta att deras själva ortnamn för all framtid kom att förknippas med hor och otukt. Gud hade i sin tur skapat världen. Han hade dessutom låtit dränka den under vatten och utplåna så gott som allt liv,bara för att haft en dålig dag. De var således erfarna killar som hade sett och hört mer än de flesta. Men de hade aldrig fått en riktig utskällning förr. Det sved. Fortsättning följer... ------------------------------------------------------------------------------------------------ Del 44 Broder Jakob hade genomskådat både Gud och Satan. Han visste att det var han, utan någon som helst hjälp från någon, som hade slagit både Stanley och Morbicus i småbitar. Gud och Satan insåg att detta var något som kunde sätta dem i dålig dager om det kom ut att man kunde kalar sig bra utan gudomligt stöd, och nu blev det ett helt annat ljud i skällan. -Hörru Jakob, jag höll fakiskt på dig hela tiden förståru, jag visste att du inte behövde hjälp, det var därför du inte fick någon, försökte Satan slugt, kom med i mina oheliga legioner, så lovar jag att du skall leva resten av ditt liv i lyx och majonäs. -Lyssna inte på honom, Jakob, skrek Gud, jag ger dig en fribiljett till paradiset och all frukt du kan äta! De båda bibelpersonligheterna överträffade varandra i sina försök att värva broder Jakob. -Liderliga fruntimmer! Sprit och droger! -Guld och gröna skogar. Du blir påve och helgonförklarad. -Jag kan ge dig världsherravälde! -Evigt liv! Det var ingen måtta på vad de hävde ur sig och nejden fylldes av deras hysteriska röster... -Nu lägger ni av! Fattar ni?! Skrek boder Jakob. -Jag är utled på er sketna kasperteater. Jag vill inte ha något med någon av er att göra någonsin. I resten av mitt liv! Int nåt! Comprende? -Men... Försökte Gud och Satan i en mun, men de blev snabbt avbrutna: -Om jag så mycket som hör ett enda knyst från er, eller ser så mycket som en skymt av någon av era vidriga hantlangare så konverterar jag till Buddismen på en gång. Det svär jag på. Pys! Dra! Försvinn! Han sparkade ilsket i sanden och gick sin kos. Gud och satan var slokörade men vågade inte protestera. Buddismen tyckte de absolut inte om. Broder Jakob levde resten av sitt liv som ciruksartist och blev folkhjälte och idol. Han var vältränad, snygg, rik och solbränd och dog som far till 37 illegitima barn världen över. SLUT ------------------------------------------------------------------------------------------------ © Richard Söderlund ------------------------------------------------------------------------------------------------