Under senare delen av 1800-talet var Öland överbefolkat varför en emigration var berättigad. Folkmängden i Alböke uppgick år 1867 till 848 personer vilket kan jämföras med dagens ca. 250. Trots nyodling och en ökad åkerareal blev det svårt med försörjningen. Folkökningen blev för stor. En ökande åkerareal och nyodling räckte inte att mätta en växande befolkning. Så kom missväxt året 1867. De mindre jordbrukarna saknade t.o.m. spannmål för utsäde. Man räknade med en brist på 2.300 tunnor spannmål till brödsäd och 250 tunnor till vårutsäde. Tillsammans blev detta ungefär 540.000 kg. Värst var det emellertid för människorna i de små backstugorna. På vintern arbetade de hos bönderna för bara maten. För en arbetsdag under vår och sommarperioden var lönen 25 öre.

Den 9 augusti 1868 beslöt kommunalstämman i Alböke att till Kungl. Maj:t söka ett räntefritt lån på 6.000 riksdaler för köp av spannmål till fattigvården och till utsäde, allt för att lindra den värsta nöden. I den dåvarande kommunen fanns 62 hushåll som helt saknade bröd för sitt uppehälle. Även när skörderesultatet blev bättre var livet fattigt för många ett 20-tal år framöver. Jordbruket som var den huvudsakliga sysselsättningen kunde inte ge arbete och inkomst åt alla. Omkring 1880 började emigrationen vilken sedan fortsatte en bra bit in på 1900-talet. 1945 hade folkmängden sjunkit till 364 personer.

Nödtider, överbefolkning och brist på arbete gjorde således att många sökte lyckan i Amerika. En del återvände till sin hembygd. Med intjänade dollar byggde man upp många av de öländska gårdarna. Det kunde vara en gammal släktgård eller en gård de köpt för sparade slantar. Många blev emellertid kvar i Amerika. Några klarade inte av livet i det nya landet och dukade under. Men för de flesta gick det bra, man kämpade sig fram till en bra ekonomi, trivdes och blev kvar.

Källa: Lundkvist, E.1951. Alböke socken.