Det började som en skakning på nedre däck.
    Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
     Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
     Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

     Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt.
     Jag tog en tröja, jag tänkte att havet är säkert kallt.
     När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in,
     såg jag en tår, eller var kanske en droppe vatten på din kind

     Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats.
     Det var på översta däck, fast det egentligen var första klass.
     Vi vara ganska många, men alla tog det ganska lugnt.
     Det var väl bara en herre från tredje klass som trängde sig lite dumt.

     Vi träffade en man, som vi hälsat på förut.
     Han presenterade oss för sin dotter och sin fru.
     När vi kom upp på däck sa Kapten, att livbåten inte gick att få i sjön.
     det var visst kedjorna till någon hissanordning, som någon hade glömt.

     Vi gick till baren och fick ett glas gratis champagne.
     Och vi skålade för imperiet och för varann.
     Nu börja' skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor.
     Många hoppade i vattnet men vi beslöt att stanna kvar ombord.

     Sen lämna' råttorna skeppet för att söka sig mot land.
     Men vi stod kvar på däcket och höll varann i hand.
     Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt.
     Och i dem båtar som satts i sjön fanns inte plats för en enda till.

     Sen spela' fartygsorkestern "Närmare Gud till Dig"-
     Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid.
     Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
     Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!

          Leonardos egen upplevelse från filmen Titanic.
Tillbaka
Nästa sida