Maggie Kirkpatrick
En turbobitch på två megaton

Svenska Dagbladet - 27 februari, 1998

Våp, våp, bitch! Våp, våp, cool kille! Våp, våp, våp... Måste krafsa mig i håret. Filmvetaren Erik Hedling påstod för ett par veckor sedan att kvinnor (eller var det uteslutande hans egna döttrar?) får bra förebilder när de tittar på tvåloperor.

Hm. Krafs, krafs. Tidigare har jag alltid haft coola killar i ännu coolare 80-talsserier som ideal: Stingray, Equalizer, Hunter... pang på, lugna puckar, snack ur mungipan, såna egenskaper som jag försöker gäspa fram varje morgon.

Hm. Krafs, krafs. En kvinna. I en såpa. Som schyst förebild. Wow! Vilken revolutionerande - om än lite motbjudande, särskilt på morgonen - tanke! Vem skulle det kunna vara? Sandra i Skilda världar? Eh? Våp. Louise i Rederiet? Hon som är "snäll ibland och elak ibland." Det låter mer som Alfons Åberg, 4 år. Våp. Det självklara valet vore förstås Morgan Fairchild, original-såpa-bitchen från Falcon Crest och Modedockorna. Hon som spelar maktgalna, Versace-paketerade Sydney Chase i Storstadsliv.

Men det går ju inte. (Hur kan nån andas genom den lilla näsan?) Ni känner till talesättet som säger att om man vill göra en elefantstaty så är det bara att ta en stenbumling och hugga bort det som inte liknar en elefant...? Den principen har manusförfattarna använt på Sandra, Louise och vilken bitch Morgan än spelar.

De började med ett vitt, blankt papper, rev bort det som inte liknade rollfiguren och kvar blev en liten papperstuss - Sandra, Louise eller Morgan. Nej, det behövs någon mer komplicerad, någon mer rejäl... Just det! Hon är jag! Jag är hon! Maggie Kirkpatrick och jag är ett!

Jag talar om kvinnan vars porträtt är ett perfekt delmoment i den populära familje-gissningsleken "Lesbian eller tysk idrottskvinna". (Jag vet. Varken de som är lesbiska eller tyska idrottskvinnor ser ut som tyska idrottskvinnor. Det är därför leken är ett sånt spännande tidsfördriv.) Alltså, Joan "Missfostret" Ferguson, den diktatoriska fångvaktaren i den sköna 80-talaren Kvinnofängelset.
Hon som ser ut som en säck potatis, vare sig hon klär sig i Versace-dressar eller uniform. Hon som i [TEXT OMITTED DUE TO SPOILER] avsnitt bara vill bli uppskattad för den hon är: En sadistisk, omedgörlig, korrumperad, ondskefull, "all makt till mig"-dieselflata. Samtidigt strävar hon efter erkännande från sin far, älskar hundar, visar medkänslor för några få, väl valda fångar, försöker att bli adoptivmor till den misshandlade pojken Shane, [TEXT OMITTED DUE TO SPOILER]. (Oj, det där sista såg ni inte.) Ett härligt, detaljrikt slagskepp. Pang på, lugna puckar, snack ur mungipan. En turbobitch på två megaton.

Maggie Kirkpatrick, 55 år,i huvudsak teaterskådis och total gayikon trots att hon är hetero, berättade i en intervju att Missfostrets olycksbådande tystnad mest kom sig av att hon var livrädd när hon först gjorde rollen. Och hon sa nej till många av manusförfattarnas idéer, som att Missfostret skulle ha en kärleksaffär med en manlig golfare. Hallå? Golfare?! Nej, visst ja, det var "manlig" som var problemet.

1996 och 1997 drev hon hejdlöst med sin insats som Missfostret, i banal-musikalen Prisoner - The musical. Hon spelade mot en av Londons favorit-drag-drottningar, Lily Savage (Paul O'Grady). Brittiska Independent skrev att när Lily Savage och Maggie Kirkpatrick var i Liverpool (på turné med musikalen), söp de sig lealösa på cider, snackade goja om tv-serier och annat viktigt, tills kvällen slutade med att Lily föll ihop och Maggie svor åt en nunna.

Maggie eller Missfostret, Missfostret eller Maggie - coolare killar kan man inte ha som förebilder.

Anna Lundevall