När vi fått ett cancerbesked på Bessie började vi leta efter en abyunge, helst silver och helst efter vår gamla aby. Två dagar senare hade vi tingat en fyra veckor gammal svartsilver abytjej, barnbarnbarnbarnbarn till Bessie! Ibland kan det gå snabbt, Tussan hittade vi först efter flera månader.

Alice, som hon även heter i stamtavlan, var mycket blyg till att börja med, det mesta var farligt. Men hon kom alltid när man ropade på henne eller lekte med henne. Nu har hon tappade det mesta av sin blyghet och blivit en typiskt aby som ska kela precis nu när hon vill. Lagom till man lägger ifrån sig tidningen för att kela med henne vill hon leka istället.

Hon låter! Kurrar och kutar iväg, morrar när hon leker med stora mjukiskattdjur eller piprensare, pratar och spinner. Det sägs att aby ska vara tystlåtna!? Mat är intressant, i alla fall att undersöka vad tallriken innehåller, då kan hon gå på två ben.

Hon har mycket av det mesta, mycket bra typ, bra ticking, tofsar på öronen och galoscher på bakbenen men också för varm färg och spökmarkeringar på framben.