Medeltidssagan om:
Per i affären
Denna saga bygger på en serie otäcka
verkliga händelser som hänt på riktigt...
Kapitel 1
Det var en gång en affär! Där jobbade en man som heter Per... Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Det hela började en kulen höstkväll i oktober när Jim-Roger "den lille diktaren" var ute och samlade inspiration till ett nytt diktverk om våren. Jim-Roger även kallad Djungel-Roger gick på ett smal stig genom den mörkare delen av staden där han hade sitt hem. Plötsligt stannade han upp, han kännde insperationen komma flödande genom fingertopparna där han stod med fingrarna nerkörda i en jordig blomkruka. Han tog ett djupt andetag och fortsatte sin höst vandring. Det hade börjat regna en smula och Jim-Roger fällde upp sitt trasiga paraply. -Attans också, nu börjar det regna... Detta tänkte Jim-Roger och blev blöt. -Hallå där! skrek plötsligt en man med pastellfärgad regnkappa. Jim-Roger brydde sig inte om honom eftersom de flesta män i den här staden var ute efter Jim-Rogers värdefulla värdepapper som han alltid bar med sig i bakfickan. -Hallo, vänta. skrek mannen och sprang efter Jim-Roger. -Jag är inte ute efter din värdepapper. pustade han när han kände att han var tillräckligt nära. Jim-Roger såg mycket förvånad ut. Den andre mannen såg också förvånad ut. Jim-Roger harklade sig. Pinsamt. tänkte Jim-Roger, pinsam tystnad är det värsta som finns. -Jag vill bara vara din vän, sa sedan mannen som bara varit tyst för att han var väldigt anfådd... -Nej tack, svarade Jim-Roger, jag tror inte på vänskap... många bittra erfarenheter har lärt mig att den bäste vän du kan ha är en kosack från Ryssland och någon sådan är inte jag, tyvärr. Jim-Roger vände på klacken och gick med bestämda steg därifrån. Efter mötet med den för honom okände mannen kände han inte längre någon större lust att traska omkring på de regniga gatorna i staden. Så han gick in på en lite resturang. Där han ställde sig att torka en smula under ett bord. Servitören brydde sig inte om honom för han trodde att Jim-Roger var en del av inredningen, fast i själva verket var Jim-Roger en stamkund... Här är pengarna sa plötsligt en man i kycklingkostym och lämnade resturangen. Jim-Roger kikade fram från bordet och beundrade den gula kycklingkostymen. Genast tog han fram sin lilla svarta anteckningsbok och skrev några rader på rim om den besynerlige mannen. Det är mycket konstigt folk ute i kväll. tänkte han för sig själv och bestämmde sig för att följa efter mannen med gul kostym. Han reste sig så snabbt att bordet föll i golvet sedan rusade han ut ur lokalen. I den svarta anteckningsboken stod följande rader att läsa:
Livet är tungt att leva,
Jag är dum och ful.
Men allting vore bra
om min kostym var gul...
Utanför resturangen syntes inte mannen med kycklingkostymen till... Fan oxå, tänkte Jim-Roger. Allting kändes hopplöst när han besviken vandrade ensam hemmåt i regnet, han kände inte ens för att fälla upp sitt trasiga paraply. När han kom hem började han grubbla. Vem kan det ha varit, var kom han ifrån, varför hade han en gul kyckling kostym och varför lägger aldrig någom märket till mig, funderade han. Just då ringde telefonen: RING! Det var en gammal uv som ringde och ville låna pengar... -Hur har du fått mitt telefonnummer, undrade Jim-Roger? -Det stod i telefonkatalogen, svarade uven i ett tonläge som antydde att Jim-Roger var precis dum i huvudet. Jim-Roger förklarade för den tykne uven i andra sidan att han inte var på humör och att han inte vill bli störd av någon, han hade bekymmer. -HA HA HA...skrattade uven. Har du kanske glömmt vem du är eller får du ingen inspiration hånade han Jim-Roger. Jim-Roger som fann det hela väldigt jobbigt beslöt sig för att lägga på i örat på Uven. Sagt och gjort. Efteråt tänkte han på vad fågeln sagt; har du glömt vem du är... De orden ekade i huvudet på Jim-Roger. -Jag måste finna mig själv igen! utbrast han plötsligt och reste sig upp...
Kapitel 2
Nästa morgon vaknade Jim-Roger innan väckarklockan ringde. Han var snabbt uppe och tog sig ut i köket för att sätta på vatten till sitt ört-te. När telefonen ringde drog han bara ur jacket. Han kände sig nöjd, sådana oväntade saker skulle aldrig mitt gamla jag göra tänkte han stolt. Han satte sig ner i lugn och ro och ögnade igenom dagstidningen som han inte brukade finna särskilt intressanta saker i, men den här dagen satte han nästan teét i vrångstrupen. På första sidan såg han en bild av en man med gul kycklingkostym och under bilden stod det att läsa: "...Igår satte Kristoffer Märla nytt världsrekord i att vara kyckling. Kristoffer var utklädd till kyckling i hela 23 timmar och 12 minuter. Detta är ett troligtvis oslagbart rekord som förmodligen aldrig kommer att slås av någon alls. Jim-Roger lät tidningen falla till bordets välpolerade yta. Som i trans gick han in i sitt lilla sovrum och av en ren händelse så hittade han en kycklingkostym han haft på en maskerad för en herrans massa år sen. Den var visserligen för liten och han mindes att han fått röda utslag över hela kroppen av den, men den skulle ju duga för att slå rekordet... Äntligen skulle han komma i tidningen och få skriva autografer och bli berömd. I sin svarta anteckningsbok skrev han:
När livet går emot
och jag just skall ge upp.
Då kommer min lycka
och jag blir en liten tupp.
Nu skall här slås rekord. skrek han så det ekade i hela hans tomma lägenhet. Han drog på sig den lite för trånga kostym, och när han skulle dra upp dragkedjan sprack den sönder över magen. Men vad gör det tänkte han stolt och satte på sig ett par röda skor. En näbb, en näbb tänkte han. Men varifrån skall jag få en näbb??? Han gick ut på gatan och ner emot torget... En näbb, en näbb, jag måste ju ha en näbb! -Färsk fisk, här var det färsk fisk, ropade en försäljare på torget. Hmm, undrar om man kan ha en fisk som näbb tänkte Jim-Roger och köpte en stor torsk, men det fungerade inte. Torsken var alldeles för stor och desutom så slemmig att man kunde tro att han var snorig. Så kom det sig att Jim-Roger gick förbi ett grönsaks stånd på torget. -Aha. tänkte Jim-Roger. En morot passar bra. Morötter ser precis ut som näbbar. Så han köpte en morot som han fäste över näsan...
Kapitel 3
Samtidigt på en helt annan plats satt en bekymmrad liten skalbagge på en sten och begrundade livet ur en vemodig synvinkel. Suck! lika bra att göra slut på eländet här och nu tänkte skalbaggen och tittade på ett stort äpple som nog snart skulle falla ned och göra mos av någon olycklig insekt. Ack och ve! suckade skalbaggen och krälade bort mot den plats där han trodde äpplet skulle falla. Äpplet föll och landade med en duns. Skalbaggen tittade på äpplet med ögonen fyllda med förakt. Äpplet hade landat precis jämte honom. Om det nu är meningen att jag ska leva får jag väl göra något av mitt liv tänkte han och tog en tugga av det övermogna äpplet. Hmm... vad kan en liten bagge som jag göra i en stor och farlig värld, funderade han. Lite längre bort såg han ett stort vackert gult hus med orange tak och röda fönsterluckor. Jag undrar vad som finns bortom det gula huset, tänkte han fundersamt. Just som han stod där dunsade ett nytt äpple ner och tog den lille krabatens liv. Ohhh vilken vacker ateralj till min dräkt tänkte Jim-Roger och fäste den lille döde skalbaggen på sin gula dräkt. Sedan vandrade han vidare. Ohhh vilket vackert hus, tänkte han när han såg det gula huset med oranget tak. Jim-Roger hade nu varit utklädd i ungefär 23 minuter. Han hade tagit fyrans buss ut ur staden och hamnt i ett litet samhälle ca 3 kilometer utanför stadsgränsen. Han gick fram emot det gula huset och såg till sin stora förtjusning att det var en affär som sålde besynnerliga saker. Här vill jag gå in och handla, tänkte Jim-Roger och gläntade på dörren. Genast kom en besynerlig liten farbror fram och slängde sig runt halsen på Jim-Roger. En kund, en kund. Ropade den lille farbrorn och tittade med stora ögon fulla av beundran på Jim-Roger. -Vänta, säg inget. Sa Farbrorn. Du heter Per. Ellerhur, ellerhur? -Njäää, sa Jim-Roger och försökte gå sin väg. Ha ha ha, det är ju jag som är Per, skrattade farbrorn och knuffade in Jim-Roger i affären. Titta så mycket man kan köpa här, sa farbror Per och pekade på mängder utav besynnerliga saker i afären. Ojdå, tänkte Jim-Roger och såg sig omkring. I ett hörn såg han en liten bur. I buren satt det en stor röd boll och sov. -Vad är det, frågade han Farbror Per. Ahhhhh, det där är en röd boll som sover. fnissade farbrorn. Jim-Roger gick närmare buren. Han stack in ett finger för att klia bollen på huvudet. Med ens vaknade bollen och började slita och bita i Jim-Rogers finger. Jim-Roger tyckte inte alls att det var särskilt skojigt. Ahhh... utbrast farbror Per! Nu måste du köpa bollen och aldrig lämna ifrån dig den för då kommer en osannolik förbannelse att drabba dig, snygg kostym förresten. Tack, sa Jim-Roger, vadå för förbannelse? Den som lämnade bollen här hos mig gick ett besynnerligt öde till mötes, sa farbrorn, han förvandlades till en skalbagge och dömdes till att för alltid leva ett sorgset liv för evigt. Ojdå, tänkte Jim-Roger och tog den röda bollen under armen och knallade vidare. Bollen vislade hela tiden på en en märklig melodi och Jim-Roger undrade om dena melodi bettyde något medan han klev på bussen tillbaks till staden. Vad han inte visste då var att någontig hemskt snart skulle inträffa. Nu hade Jim-Roger varit kycklingförklädd i nästan en hel timme. På bussen satt det en ung kille som låtsades vara busschaufför. Han satt på handikappsätet och tutade i ett signalhorn varje gång bussen stannade till. Jim-Roger kunde inte låta bli att prata med killen. Det visade sig att de båda hade en hel del gemensamt. Jim-Roger var ju som bekannt diktare och killen visade sig vara vara student och just nu studerade han poesi och psykologi. De båda männen pratade både länge och väl. Tillslut frågade den unge killen varför Jim-Roger gick omkring med en röd boll under armen? Bollen visade tänderna i ett elakt flin mot den unge mannen. Tja, sa Jim-Roger. man kan säga att jag fått den, i present. Aha, sa killen och sedan pratade de inte mer om det. När det var dags för Jim-Roger att stiga av gav han sin adress till killen för att de skulle kunna träffas och diskutera mer någon annan gång. Bussen stannade, killen tutade i sitt signalhorn och Jim-Roger gick av. Han började gå hemåt, men då upptäckte han att han inte hade bollen med sig. Bollen var borta. Han kom en sekund senare ihåg vad mannen i affären sagt. "...den som lämmnar bollen i från sig förvandlas till en skalbagge..." Jim-Roger kutade efter bussen han åkt med så fort han bara kunde och nere vid central stationen fann han den buss han åkt med. Han såg busschauffören bära ut en stor röd boll under armen och gå emot en papperskorg. Just som Jim-Roger skulle ropa stop så kände han hur det smärtade till i kroppen på honom och istället för "Stop" så lät det: pip-pip. Jim-Roger tittade ner på sin kropp och först blev han glad när han såg att kostymen passade, men sedan blev han förfärad. Jag håller ju på att krympa. Jim-Roger var nu bara 1.40 cm lång och den gula kyckling kostymen fladradde i vinden. Han såg busschauffören slänga bollen i papperskorgen och sprang dit så snabbt som han korta ben bar honom. När han kom fram till papperskorgen insåg han till sin fasa att han inte längre nådde upp.
Kapitel 4
Förfärad försökte Jim-Roger klättra upp men hans händer var inte längre några händer utan fjäderprydda vingar och mellan ögonen på honom stack det inte längre ut en morot utan en vass näbb. Hjälp, tänkte Jim-Roger och såg upp mot soptunnan. Han hade slutat krympa, men var nu inte längre än 80 cm. Jim-Roger hade blivit en kyckling på riktigt. Då helt plötsligt när Jim-Roger satt ihopsjunken på trottoarkanten och begrundade sitt liv som kyckling, kom bollen uppstudsande ur papperskorgen och landade framför honom. Bollen log ett elakt leende mot Jim-Roger och väste, -Har du glömt vem du är? sedan studsade den iväg. Med tunga steg gick Jim-Roger hemåt. På vägen mötte han en tant som var ute med sin hund. Usch, en sån äcklig tuppkyckling, tyckte tanten och drog hårt i kopplet. Jim-Roger speglade sig i en vattenpöl och upptäckte att han minsann inte var någon fröjd för ögat. Väl framme vid sitt hem i de mörkare delarna av staden gick han in i sitt kök som nu var alldeles gigantiskt stort. Så plötsligt kom han på att han faktiskt inte hade gett bort bollen som farbrorn i affären sagt att någon gjort till honom. Han hade ju tappat den. Ju mer han tänkte denna tanke blev köket mindre och mindre. Jag har blivit lurad, tänkte han, det var ju inte mitt fel att jag glömde bollen på bussen. Jag måste tillbaka till Pers affär, farbror Per kan säkert ställa saker och ting till rätta igen, tänkte Jim-Roger. Han gick in i sovrummet och tog fram ett par väldigt små blå byxor som han hade haft på en maskerad en gång när han klätt ut sig till en liten sork med blå byxor. Dom passar ju perfekt, tänkte Jim-Roger nöjt. Med sina blåa byxor på sig satte Jim-Roger iväg mot Pers affär. Väl framme var det stängt, men Per satt vid husknuten. -Varför gav du mig den attans bollen, du lurade mig sa Jim-Roger. -Javisst lurade jag dig sa Per fnittrande. tillslut vred han sig i fruktansvärda hysteriska skratt anfall. Jim-Roger suckade och frågade: Men hur kommer det sig att du inte har drabbats av någon förbannelse? Du gav ju bollen till mig! Farbror Pers skratt stelnade till. Det har du rätt i, sa Per, men knappt hade han hunnit uttala orden förrän han började krympa. Jim-Roger såg hur Pers hår blev grått och vitt och hur hans näsa växte ut till en stor nos. Tillslut stod en liten gläfsande hundusling vid hans fötter och såg bedjande på honom. Och när Jim-Roger började gå därifrån följde hunden efter. Nä men du, sa Jim-Roger nervöst, jag bara lurade dig du är ingen hund. Men hunden var kvar och följde efter honom. Nä nu jävlar, svor Jim-Roger, försvinn byracka. Se vad du har gjort, skällde hunden Per, hade du inte kommit hit och rivit i det förflutna så hade detta inte hänt. Vänta lite nu, sa plötsligt Jim-Roger, där sa du nå't intressant. Va fan då, undrade Per intelligent? Riva i det förflutna, svarade Jim-Roger, det är så vi kan bli normala igen. hur då menar du, undrade Per? Jo, sa Jim-Roger, vi låtsas att det här aldrig har hänt, jag åker hem och glömer att jag någonsin träffat dig och du öppnar din affär igen och glömmer att du någonsin träffat mig. -Smart sa Per. Så skiljdes dom åt och Jim-Roger åkte hem men utanför hans hus stod den poesistuderande killen från bussen och påminnde om vad som hade hänt. Hrrm, harklade sig Jim-Roger när han såg killen. Ursäkta mig herr tuppgök, sa killen, har du sett han som bor här? Det är ju jag, försökte Jim-Roger förklara, men det gick inte så bra. Nähädu, sa killen, han som bor här är längre och har inga blå byxor. Jim-Roger såg ner på de blå byxorna och suckade. -Kan inte du vara så snäll och gå din väg så jag kan bli normal igen, snälla, bad Jim-Roger. Är inte mannen i kyckling kostym hemma då, frågade killen. -Nej röt Jim-Roger, han är långt borta han tog visst 56:ans buss om jag mins rätt. Okej då ska jag leta rätt på honom sa killen och gick iväg i riktning mot buss-centralen. Jim-Roger gick in till sig.
Kapitel 5
På busscentralen satte sig killen på 56:ans buss och åkte iväg mot okänt mål. Det kan dock nämnas som en parentes att 56:ans buss är en mystisk spök-buss utan chaufför som kör bakåt i tiden med sina passagerare. Den går bara klockan 0.00 på fredagen den 13:e vart sjunde år i oktober. Just den här dagen var det fredagen den trettonde oktober och 56:ans buss stod på centralen. Jim-Roger stod iallafall inne i sitt sovrum och betraktade sig själv i spegeln. Äntligen tänkte han när han hade blivit normal igen. Nu skulle han börja om från början. Han svepte in sig i sin badrock och klev ut i köket. Bläddrade i tidningen och såg bilden på mannen i kycklingkostym, men så började bilden blekna bort, tills den försvunnit. Där stod Jim-Roger i sina små blå byxor och tittade på några helvita tidningssidor. Mystiskt tänkte han... Samtidigt körde en buss utan förare förbi utanför, den stannade på hållplatsen och han hörde någon tuta i ett signalhorn. Det har varit en underlig dag, tyckte Jim-Roger och gick in i sovrummet för att gå att lägga sig...
SLUT