Vad är kärlek?, var en fråga han ofta ställde sig själv och andra. Skälet till detta var att under de senare åren av hans liv hade den lilla pojken stött på några få människor för vilka han kände något mer än vänskap. Människor som fick hans ansikte att spricka upp i ett leende och hans inre att fyllas av värme. Problemet var att pojkens hjärta hade svårt att ta steget in i kärleken. Troligen berodde detta på en rädsla. En rädsla för att krossas i tusentals bitar och sedan aldrig kunna sättas ihop igen, aldrig bli hel. Ett öde som alltför ofta drabbar de som vågar älska.
Ett par gånger vågade även han ta klivet över tröskeln in i kärlekens värld. Ett par gånger blev han av kalla händer utslängd från den. Ramlade och slog sig mot den skrovliga, svarta yta som vår verklighet består av och som likt asfalt sliter upp stora sår på dem som inte klarar av att stå upp. Han reste sig alltid, om än med större möda för varje nytt fall. Var gång pojken föll dog något inom honom men det fanns ändå något som gav honom näring, något som gjorde honom större.
                                         >>>