En gång föddes en liten pojke i den stora staden Stockholm. Det var för länge sedan då världen var snäll och mysig. Sen gjorde den lilla pojken ett fruktansvärt misstag. Något som de flesta begår förr eller senare. Han växte upp och blev lite mindre liten. Klantigt insåg pojken när det väl var försent. Tyvärr fanns det ingenting att göra, bara fortsätta vandra längst livets väg som tidigare. Skillnaden var den att nu var pojkens packning tyngd av problem och tankar. Han tänkte rätt mycket. Ofta stannade pojken upp och diskuterade med andra som kom i hans väg, om deras tankar och om hans egna.
Av de människor han mötte på denna oavslutade resa kom några få att bli hans vänner. Tillsammans med dem fick pojken uppleva kärlekens under, men även svartsjukan, sveket och sorgen. Ibland kunde han ligga stilla, gråtandes ut sin smärta, under några dagar. Då fanns de där för honom, lyssnade på hans ofta alltför sorgsna ord, höll honom uppe och lät honom inte falla. Tidigt fick pojken lära sig att dölja sina känslor ty vissa människor älskar att skada andra och det är lättare att såra en gråtande människa än en som vandrar med ett falskt leende på sina läppar.
                                         >>>