|
|
|
|
|
|
Hur kommer det sig att människor absolut inte får må dåligt för sitt utseende?
Varför får vi inte ha känslan av att andra är så mycket vackrare och bättre än oss själva? |
|
Jag personligen känner en fruktansvärd ilska över att detta ämne har fått en tabu stämpel rakt i pannan.
Visst, det är helt korrekt att, precis innan sällskapet ska ge sig ut på en vandringstur eller gå på en liten tillställning, utbrista 'usch vad jag ser pluffsig ut i de här batman-kalsongerna' eller 'oj har jag fått en finne bakom örat igen, gud så fult'
Det stora felet är att verkligen må dåligt för sitt utseende och att förmedla det till andra.
Något som kan väcka väldigt starka känslor hos de som får höra om ens 'små' problem.
|
|
Vänner, alternativt kompisar, som hela tiden hör sina medmänniskor berätta om deras utseende problem och reagerar starkt på detta har jag förståelse för.
Det kan inte vara särskilt underhållande att ständigt behöva berätta för en människa att han eller hon inte alls är ful, utan kanske till och med söt, särskilt inte om personen aldrig tar det till sig.
Betänk att personen kanske inte kan förstå att det vännen säger är sanning, tänkt om han eller hon har gått så långt i hatet mot sig själv så att allting annat fördunklas, vad finns då att göra?
|
|
|
|
Jag tror inte på teorin att bli arg eller vända ryggen åt den som behöver en vän.
Självklart så ogillar de flesta något hos sig själva, med reservation för vissa undantag, men hos några har detta ogillande växt sig väldig mycket starkare.
Då kan det vara rätt svårt för dessa människor att bara 'acceptera sig själva som de är', något som tydligen är ett mycket vanligt råd.
Ett råd som många väldigt gärna skulle följa, om det bara gick.
Tyvärr så äger inte alla det självförtroendet eller den självdisciplinen, eller vad som nu krävs, för att göra detta.
Ni som klarar av det ska vara glada för ni är lyckligt lottade.
|
|
|
Vad ska man egentligen göra med en människa som vägrar att inse att han eller hon inte är så otroligt hemsk som personen i fråga tror?
Finns det överhuvudtaget något att göra med/för en person som vägrar förstå att vännen faktiskt menar allvar och inte bara säger sådant för att vara snäll eller för att han eller hon kommit att tycka det på grund av de vänskapsband som finns?
|
|
|
