Ibland kommer mörkret och lägger sig likt ett täcke över världen. Mitt på ljusan dagen slå ensamheten till utan förvarning. Den tar sig inte ens tid och ger några inblickar i det som komma skall utan kastar sig bara över en. Det finns inte tid att sätta på en kopp té, hämta nallebjörnen och krypa ihop under täcket med telefonluren i handen. Ibland så är vi människor bara ensamma, och ingen kan hjälpa oss. Ett slag i ansiktet och jag vaknar upp, yrvaken fastän jag anat att det skulle komma och inser att det finns ingen att krama, ingen att skratta eller gråta med, ingen. En insikt som besitter många lögner men ändå är så sann. Lögner eftersom det jag känner inte är sant, sanning eftersom sanningen är sådan
När mörkret dras, likt tungt svart tyg, över ens sinne finns inga sanningar, bara lögner. Eller är det så att sanningarna i dessa ögonblick syns så tydligt att de för oss som bara sett dem suddigt ter sig overkliga, likt lögner. Kanske är det som att se ut över det dimhöjda fältet en tidig morgon och endast ana skogen på andra sidan, fastän man vet att den finns där, och plötsligt bryter de första solstrålarna igenom mörkret och allting syns klart. En fullständig chock och verkligheten visas för oss. En verklighet som kan vara lögn eller den slutgiltiga sanningen. Skräckslagna drar vi oss undan och önskar att mörkret ska försvinna. Allting döljs i mörker, men tänk om det är ljuset som bländar oss. Den lilla pojken väntar förgäves på att ljuset ska komma och blända honom, hindra honom från att öppna sina ögon. För han vill inte se. Jag vill inte se.

Christoffer     - Att fånga en tanke...  .m.