"eller så kan jag alltid leka lite". Leka lite säger hon som om pojkar inte vore människor utan känslokalla sten statyeter. Varför hörs den meningen så ofta, varför känns inte förvåningen, chocken, över att någon kan tänka så lika påtaglig längre. Det är som julafton; leksaken man egentligen inte ville ha men tar ändå för att leka lite innan den placeras i hyllan, byrålådan eller papperskorgen när den inte längre roar. Känslor vadå, det är ändå bara en gul plastkanin. Om man endast hör det från kvinnohåll är det då vänskapskretsen som är mycket udda eller är det fullt normalt. En fråga som troligen är av stor vikt är om det spelar någon roll vem som säger det, så länge någon funderar på att leka med känslor är vår värld ganska fel på flera massa ställen.
Hur många är det inte som önskar att de hade utseendet på sin sida av det enda skälet att själv kunna leka tillbaka, att själv få skratta åt personen som tidigare velat roa sig med en annan människas känslor. Måste vi människor alltid bevisa för oss själva och andra att vi är något, att vi kan få den vi egentligen inte vill ha. Är önskan att trycka ner andra så stark att vi inte reflekterar över vad som händer med de vi trampar på. Kanske skulle många må bra av att ibland stanna upp och tänka, tänka på att det kanske inte är någon plastkanin, tänka på att alla kanske inte vandrar omkring med ett stenhjärta i bröstet.

Alla som är med i leken får leken tåla, men tänk om inte alla vill leka.

Christoffer    
 - varsågod och skölj...  .m.